Tuesday, December 11, 2007

Listing 2007: Musik (post-hype)



Album

Bäst

1. Lil Wayne - Da drought 3
Rap, New Orleans.

Lyssna.

Precis som med Game finns det något jävligt peppande med mixtapemaskinen Lil Wayne. Det är deras kompromisslösa skrytande och totala brist på självdistans tror jag. På Drought 3 stjäl Wayne beats från andra låtar och rhymar över dem. Och han snor inte bara beatsen från Jay-Z, Weezy knycker till och med Jays mässande om "best rapper alive" på flertalet låtar - något som indirekt får Jay-Zs patetiska "30's the new 20, I'm so hot still..." att kännas, om möjligt, ännu ängsligare.
Lil Wayne är dock inte lika tung och grov i rösten som Game, utan har snarare ett drygsegt tonfall. Men det är så jävla skamlöst hårt, sexistiskt, vapenvurmande och drogromantiserande att det aktiverar tårkanalerna av smutsig lycka. Om det republikanska partiet lyssnat på hiphop kanske det klassats som något så vackert som kontroversiellt.
Weezy's the name, money's the game.
Just rösten är nästan sådär pojkig, rappen är snabb och babblig men samtidigt är det ganska lätt att hänga med i vad som händer. Sammanfattningsvis ger Weeze den där feelingen: Om monstret Chuck Lidell från UFC skulle kunna toppa på ryssfemmor, få sin bil nycklad av Lil Wayne och köra bil i 24 timmar kokandes av raseri. Han skulle aldrig våga kalla Weeze för en fitta när han kom fram.
Eller vafan, det kanske han skulle. Äh, det är ju klart att han skulle, och Lil Wayne så åka på fetdäng. Men sen skulle det nog rinna av honom, hur lätt som helst. Han skulle bara skaffa löständer i guld och tända en spliff genom ett hål i halsen.

If it aint abou money, Me no concern,
A paper chaser till my thigh burn,
And never give a bitch, what ive earned,
Fuck i look like?,
Im lookin for a bitch that can fuck right, cook right,
And if not, then left foot right,
Foot get tha steppin, Yeah bitch walk like..
And my hoes talk like "HssHswAsh"
And i just say "Right",
We don't fuss fight,
She is just..just....just right,


Ya Diggggggggg!?



Jag har inte lyssnat på de andra mixtapesen, som tydligen också ska vara svinbra, men jag upptäckte Da Drought 3 för typ tre dagar sedan, lyssnade igenom och sögs fast. Det kändes igår helt självklart att det här var årets bästa platta.
Såg att Annika Flynner också skrivit om den, just idag. vilket är lite irriterande, men mest kul. Min text kommer alltså till & med enligt årsbästaround-up-värde på andra plats. Att hans recension äger min behöver väl inte tillägas? Läs nu där borta för en bättre analys.


2. Basutbudet - Startpaketet/pluspaketet
NGR TKNO, Stockholm

"Svensk bas, negertechno för den där svullna jävla röven så du kan skaka den bättre när du blir full nere på söder" - sammanfattar det hela rätt bra men jag tänker ändå utveckla lite. Alltså, medan Göteborg är en stad som i låttexttermer främst förknippas med gulligull som Maia Hirasawa och Håkan Hellström är Stockholm i musikmytologi en dekadent och kylig plats där Ken Ring stryker omkring i deppression. Ibland kan jag längta till den platsen, i synnerhet när jag lyssnar på Basutbudets pumpiga ironiserande över gamla teknikmanualer. "Jag har gökat i Hornstull..." är en del av resan.

När jag såg dem på Way out West i somras var det i ett spiknyktert tillstånd. Ändå rycktes jag med och upplevde något förlösande när Markus Price började spotta bakom skivspelarna om att glida in på klubben, festa till klockan 06, komma in i trosa kommun och att deras mörka Ghettotech inte var något för "färskingar". Han pekade till och med mot utgången och bara "För alla färskingar så är dörren där borta." Det var som om han och sex-femman komprimerat och hackat upp begreppet attityd för att sedan strössla ut det över klubben. Fet skit.

Tanka en mix med alla beats.


3. The tough alliance - a new chance
Överklassvåld, Göteborg

"Nu åker vi" sa Elin Alvemark i sitt sommarprat. Och sen kom de där böneropen.

4. The Field - from here we go sublime
Flygplanstechno, Stockholm

Också en rätt ny upptäckt, svensk minimal techno som är drömsk, äckligt vacker. Det låter som om de samplar skönhet. Mer konkret så samplar de faktiskt stönet från den där Embassylåten, tror jag, de använder det i så fall helt genialiskt. Och ett bättre namn har jag då inte sett på väldigt länge.

5. Delas av: R Kelly - double up, Arcade Fire - Neon Bible, Laakso - Mother am I good looking, Radiohead, Saul Williams, Killah Priest, Babyshamnles, M.I.A, Familjen, Ken Ring, Säkert!

Sämst:
Jay-Z - American Gangster
Ett konceptalbum om en halvokej film? Va...?

Kanye West - Graduation
Poserande och hybris, not in a good way.

Kent - tillbaka till samtiden
Som pro-depressiva tabletter utan diagnos. Jag försökte åtminstone.

Konstigast:

Sällskapet - sällskapet

Thåström sjunger om tågstationer i Amsterdam med begynnande rökhosta, i övrigt är det kaffesvart instrumental industrirock. Som filmmusik till en dokumentär om jävligt kassa arbetsförhållanden i östtyskland. Så icke-publikfriande att det förtjänar en omnämning.

2 comments:

Olle said...

Det här får mig att tänka på vår konversation i somras om post-hype. Läste allmusic's recension av L'W's skiva då den kom och tänkte att jag måste tanka den, sedan läste jag vice's lyriska recension och tänkte att jag skiter i det, jävla svennemusik. Men såhär ett halvår efter att den kom då hypen har lagt sig så kanske? Fick hem Justice' skiva igår också, och den var ju bra.

POST-HYPE.

Kristoffer Viita said...

Jaaaa, post-hype är fan grejen alltså. Spot on där Olle.