Månadens City: En orgie i självhat. Plus ny karriär som rockfotograf.

Här är min helsida. Mina dvdrecensioner samt krönika för månaden. Filmer som recenserades är Inland Empire, Kidulthood och Hata Göteborg. Jag är halvnöjd med de två första, men Hata Göteborgkänns helt bedrövlig. Jag skäms så mycket över den där korta löjliga texten, pinsamt är vad det är. Shit, den är i princip skriven med en parentes i varje mening. Jag fattar inte vad fan jag höll på med.

Krönikan är också ett mildare skämt, det lustiga är att jag var svinnöjd när jag skrivit den. Bara "yes, I nailed that bitch!". Att läsa den igen några veckor senare var som att se Jurkyrkogården 2 i vuxen ålder, dvs inte helt kul.
Eller vafan, jag tycker typ alltid att det jag skrivit suger när jag läser om det. Den här lille kanske är bra ändå.


Hur är det nu? Har popkritiken blivit bättre eller sämre under 00-talet? Naturligtvis är frågan omöjlig att besvara. Kritik numera är något annat än den konsumentupplysning vars vara eller icke vara diskuterats flitigt. Kritiken är en egen form av nöje där begrepp som ”bra” och ”dåligt” känns oerhört komplexa. Ungefär som att tävla i musik eller diskutera vad ”kvalitetsfilm” egentligen betyder (även om många försöker). Kritiken är precis som låten eller filmen den granskar, subjektiv. Som Nils Petter Sundgren skrev i Expressen: ”De enda objektiva fakta som finns att tillgå är filmens längd, kostnad, tekniska data och medverkande.”

Som alla sunda människor tycker jag att kritik är bäst så personlig som möjligt. Därför är jag glad över att många hänger ut sina privatliv till allmän beskådan i det växande och spretiga mediet bloggen. Detta uttryckssätt spiller då över på popkritiken som länge haft en fast position i ”bloggosfären” (jobbigt ord). Exempel: Bloggaren [Esgieqroue] recenserar filmen Farväl Falkenberg genom att berätta om en fest han gästat i just Falkenberg. Där åker han på stryk för att ha tittat fel kille i ögonen, han blir oprovocerat armbågad i solarplexus när han promenerar iväg och alla han träffar beskrivs som dumma i huvudet. Det hela slutar i bitterhet med att han säger Farväl till Falkenberg.

För något år sedan recenserade Nöjesguiden Morriseys skiva ”Ringleader of Tormentors”. Texten skrevs efter premissen att recensenten inte var ett stort fan utan på sin höjd hånglat på en klubb till någon låt med The Smiths. Jag tyckte att det var en bra recension, intressant kritik får gärna bjuda på verklighetsanknytning istället för att stapla fakta som recensenten hårdpluggat via Imdbs triviakolumn. Jasså fotot påminde om Goodard? Gäsp.

Att bedöma kvalité på kritik är ned andra ord väldigt personligt. Men i och med att kritiken åtminstone blivit mer nyanserad, så har dess författare blivit ett lättare mål för vän av ordning att bli förbannad på och angripa. Det har brölats om att recensenter antingen är ”genusskadade” eller alldeles för politiskt inkorrekta. Vad är lättast att låta sig provoceras av? Just det: folk. Och ju närmre kritiken och människan kommer varandra, desto lättare är det att bli arg. Detta gör tyvärr att det blir ännu roligare för de agitationstörstiga skribenterna, som jag i mina bästa stunder vill sålla mig till.

Och här är recensionen: Innehållslöst och otympligt. Det känns som att jag hade en bra tanke när jag började skriva texten, men viljan att göra något långt och smart kvävde slutpoängen. I övrigt så känns budskapet lite vagt. Vad handlar den här texten om egentligen?
Man ska inte lägga ribban för högt.

(publicerad i NSD city 30/8 - 07)




Men okej, Jag har tagit bilder på bandet Shilos första spelning. De blev bra, titta på alla via deras myspace här.

Lynch gives me a Woody

Var det verkligen rätt move att dumpa henne?


Jag har aldrig varit någon riktig Woodyfil. Visst, jag har säkert ljugit ett par gånger om hur mycket jag älskar Manhattan. Eller babblat om hur Annie Hall ju anses vara "en av hans bästa." Men jag har ju så klart aldrig sett Manhattan, Inte heller Annie Hall.

Den första Woody Allenfilm jag såg var Radio Days tillsammans med min pappa Duff, och den är fortfarande min favorit. Sedan dess har jag kanske avverkat hälften av kvantitetsmannens feta samling av trivsamma, men i mina ögon rätt mediokra filmer.

När jag sett trailern till David Lynchs Inland Empire ungefär tusen gånger och blivit skitsugen på att se om lite gamla Lynchfilmer så kollade jag av någon freak-anledning på Woodys Kairos röda ros och Små och stora brott istället. Som jag heller aldrig sett tidigare. Så jag började tänka.
hmmm...båda två gör på sina egna vis Metafilmer...

Min vän Karl Linus lade snyggt fram ett resonemang om att det är ett meningslöst projekt att jaga efter "poänger" i David Lynchs filmer. För det existerar ju inte några poänger eller sensmoraler, annat än våra egna. Däremot, menade Linus, eftersträvar Lynch istället en känsla. Och en känsla som alltid funkar som backdrop till hans filmer är den av att "någonting är lite fel". Jag tyckte att det var en riktigt bra analys.

Även om två killar sitter och käkar lunch på en diner och den ene berättar om sin dröm från natten innan så är något jävligt fucked up med hela scenen. Även om Bill Pullman bara spelar saxofon på en jazzklubb så är det något jävligt olustigt i att svetten sprutar som hos en mentalpatient. Samt att han spelar på instrumentet som om han försökte blåsa upp en luftballong med sina små lungor.



Tänk dig att ständigt stå på en kant, redo att kasta dig framför tunnelbanan. Eller å andra sidan att kliva på en expresshiss till någon schysst utopi där du blir matad med vindruvor av vackra kvinnor varje dag. Den känslan, av att minsta lilla grej kan make or break något storslaget, finns där hos Lynch på ett påträngande sätt. En jävla stress, och således känslan av att "någonting är lite fel" hela tiden.

Det som slog mig efter ett par Woodyfilmer är att hans verk är raka motsatsen. Dvs. en ständig känsla av att "Allt ändå är okej". För även om folk blir mördade, är otrogna, osv. Så finns ingen svindelkänsla. Jag står tryggt kvar med båda fötterna på New Yorks asfalt (eller Londons för den delen). I Woodyland är ingenting riktigt på allvar, "humorn är en översittare" skulle jag ogenerat, kanske något låtsasintellektuellt, vilja formulera mig. För ibland blir ju humorn rätt torr, kall till och med hjärtlös. Som när Woodys karaktär i Små och stora brott staterar att han och hans fru firar ett år utan sex, han minns gott och väl eftersom "det var på Hitlers födelsedag senast".

Och sure, all jazzmusik hjälper förstås att bygga hans imperium harmlösa filmer...

I Lynchland är saker som folk skrattar åt väldigt sällan roliga. Skratt och humor finns i Lynchs filmer, men det är väldigt olika från person till person när och var man känner för att brista ut i skratt. Ibland måste man skratta för att allt är så absurt, till skillnad från hemma hos Woody där skratten är bekväma och ibland nästan pliktskyldiga. Woody är ju som bekant aldrig så rolig att du nyser ut mjölken du käkade till coco-popsen för en vecka sedan. Det är Lynch, även om du ibland inte fattar varför.

En till grej:

Varför verkar David Lynch vara en så sansad, förnuftig och skön kille i alla intervjuer? Varför är han fri från skandaler när Woody enligt egen regi alltid spelar nervös och spattig. Samt gifter sig med Mia Farrows (Hans ex på bilden) adoptivdotter?

Alltså:

Lynch: Sansad snubbe, men gör flummiga och obehagliga verk.
Woody: Spattig och gubbsjuk men gör genomgående behagliga och sansade filmer.
Weird right?


I övrigt har ju Woody hjärtat på USAs eastside och Lynch hos westcoast, coincidence?

Filmkrönikan: Mångfald genom hjärntvätt.

Jag antar att de flesta såg slutet komma, Astoria Cinemas ansökan om konkurs som blev officiell i veckan.
Nu dansar den stora elefanten SF ensam på ett berg av slukade hotellfrukostar. Eller tja, på nåt ergonomianpassat skrivbord åtminstone.

SFI: s VD Cissi Elwin har kritiserats för att inte ha hjälpt Astoria tillräckligt. Men sade i DN 10/7 att "Sverige blir ett fattigare bioland med bara en stor aktör. Monopol är aldrig roligt".

Nej biomonopol känns inte direkt fräscht eller modernt i en tid när det görs mer film än någonsin i Sverige. Samtidigt tycker Gunnar Carlsson, dramachef på Sveriges television att de små filmbolagen nu ska rensas bort för att "medverka till att vi har produktionsbolag med finansiell styrka". Jaa! En liten dyr elitklick som tillåts definiera begreppet "kvalitetsfilm", vilken svinbra ide väl?

Detta tillsammans med triangelfilms död i färskt minne (hej då David Lynchs Inland Empire) gör att det inte direkt känns som att 2007 kommer få pris för mångfaldens biografår.

Det är bara att kolla sommarens bioprogram så fattar ni vad jag grinar över. Blockbusters, eller snarare deras uppföljare i mycket större antal än vad min smärttröskel pallar med. Pirates 3, Oceans 13, Spider-man 3, Die hard 4.0, Shrek 3, Harry Potter 573 och så vidare, i oändlighet.

Men om alla sena nätter då jag plöjt igenom hjälte och underdogfilmer lärt mig något, är det att stora orättvisor så småningom möter sofistikerat motstånd. Därför har visst hopp om bättring börjat ta fäste i min lilla hjärna.

Alla har ju nämligen sin gräns. Förr eller senare vill folk ha mer än bara animerade skärmsläckare, mer än actionfilm som saknar större funktion än som förrätt till popcornmenyerna.

Till slut kommer den vuxna biografpublikens tålamod att explodera lika ursinnigt som magen på fettot i slutet av Monty Pythons Meningen med livet. Själva motståndet kommer väl tyvärr inte nå särskilt våldsamma proportioner. I bästa fall ett par arga gäspningar och uteblivna besök på de konstnärligt tomt ekande storfilmerna.

Det är självklart väldigt roligt att överdriva. För så krisdrabbat är inte Sverige. Vi hade till exempel kunnat bo i ett land som dubbade allt tal. Och Luleåborna har ju redan fått vänja sig vid SF: s monopol i och med stängningen av Royal.

Så betyder detta att vi ska nöja oss, ta den där feta tandläkarborren i munnen med ett insmickrande leende? Tänka "Jag pallar inte mer, men om jag blundar, tänker på nåt annat så går smärtan snart över"?

Jag är ledsen över att göra dig besviken min vän, men du kan inte blunda längre. Den grupp konsumenter som storbolagen rättar sig efter är dessvärre publiken utan smak. Det vill säga. Individer som saknar intresse för annat än explosioner och välbekanta händelsemönster.

Så vad kan vi göra du och jag? Är det elitism att föreslå tvångströjor åt pöbeln (tänk Clockwork orange) och mata dem med lite gammal hederlig folkets bio?

Krönika publicerad i NSD 13/7 - 07.

DN har mer info. vilket jag tyvärr inte hunnit läsa innan jag skrev krönikan. Oh well.