Filmkrönikan: Mångfald genom hjärntvätt.

Jag antar att de flesta såg slutet komma, Astoria Cinemas ansökan om konkurs som blev officiell i veckan.
Nu dansar den stora elefanten SF ensam på ett berg av slukade hotellfrukostar. Eller tja, på nåt ergonomianpassat skrivbord åtminstone.

SFI: s VD Cissi Elwin har kritiserats för att inte ha hjälpt Astoria tillräckligt. Men sade i DN 10/7 att "Sverige blir ett fattigare bioland med bara en stor aktör. Monopol är aldrig roligt".

Nej biomonopol känns inte direkt fräscht eller modernt i en tid när det görs mer film än någonsin i Sverige. Samtidigt tycker Gunnar Carlsson, dramachef på Sveriges television att de små filmbolagen nu ska rensas bort för att "medverka till att vi har produktionsbolag med finansiell styrka". Jaa! En liten dyr elitklick som tillåts definiera begreppet "kvalitetsfilm", vilken svinbra ide väl?

Detta tillsammans med triangelfilms död i färskt minne (hej då David Lynchs Inland Empire) gör att det inte direkt känns som att 2007 kommer få pris för mångfaldens biografår.

Det är bara att kolla sommarens bioprogram så fattar ni vad jag grinar över. Blockbusters, eller snarare deras uppföljare i mycket större antal än vad min smärttröskel pallar med. Pirates 3, Oceans 13, Spider-man 3, Die hard 4.0, Shrek 3, Harry Potter 573 och så vidare, i oändlighet.

Men om alla sena nätter då jag plöjt igenom hjälte och underdogfilmer lärt mig något, är det att stora orättvisor så småningom möter sofistikerat motstånd. Därför har visst hopp om bättring börjat ta fäste i min lilla hjärna.

Alla har ju nämligen sin gräns. Förr eller senare vill folk ha mer än bara animerade skärmsläckare, mer än actionfilm som saknar större funktion än som förrätt till popcornmenyerna.

Till slut kommer den vuxna biografpublikens tålamod att explodera lika ursinnigt som magen på fettot i slutet av Monty Pythons Meningen med livet. Själva motståndet kommer väl tyvärr inte nå särskilt våldsamma proportioner. I bästa fall ett par arga gäspningar och uteblivna besök på de konstnärligt tomt ekande storfilmerna.

Det är självklart väldigt roligt att överdriva. För så krisdrabbat är inte Sverige. Vi hade till exempel kunnat bo i ett land som dubbade allt tal. Och Luleåborna har ju redan fått vänja sig vid SF: s monopol i och med stängningen av Royal.

Så betyder detta att vi ska nöja oss, ta den där feta tandläkarborren i munnen med ett insmickrande leende? Tänka "Jag pallar inte mer, men om jag blundar, tänker på nåt annat så går smärtan snart över"?

Jag är ledsen över att göra dig besviken min vän, men du kan inte blunda längre. Den grupp konsumenter som storbolagen rättar sig efter är dessvärre publiken utan smak. Det vill säga. Individer som saknar intresse för annat än explosioner och välbekanta händelsemönster.

Så vad kan vi göra du och jag? Är det elitism att föreslå tvångströjor åt pöbeln (tänk Clockwork orange) och mata dem med lite gammal hederlig folkets bio?

Krönika publicerad i NSD 13/7 - 07.

DN har mer info. vilket jag tyvärr inte hunnit läsa innan jag skrev krönikan. Oh well.