Tuesday, July 17, 2007

Lynch gives me a Woody


Var det verkligen rätt move att dumpa henne?


Jag har aldrig varit någon riktig Woodyfil. Visst, jag har säkert ljugit ett par gånger om hur mycket jag älskar Manhattan. Eller babblat om hur Annie Hall ju anses vara "en av hans bästa." Men jag har ju så klart aldrig sett Manhattan, Inte heller Annie Hall.

Den första Woody Allenfilm jag såg var Radio Days tillsammans med min pappa Duff, och den är fortfarande min favorit. Sedan dess har jag kanske avverkat hälften av kvantitetsmannens feta samling av trivsamma, men i mina ögon rätt mediokra filmer.

När jag sett trailern till David Lynchs Inland Empire ungefär tusen gånger och blivit skitsugen på att se om lite gamla Lynchfilmer så kollade jag av någon freak-anledning på Woodys Kairos röda ros och Små och stora brott istället. Som jag heller aldrig sett tidigare. Så jag började tänka.
hmmm...båda två gör på sina egna vis Metafilmer...

Min vän Karl Linus lade snyggt fram ett resonemang om att det är ett meningslöst projekt att jaga efter "poänger" i David Lynchs filmer. För det existerar ju inte några poänger eller sensmoraler, annat än våra egna. Däremot, menade Linus, eftersträvar Lynch istället en känsla. Och en känsla som alltid funkar som backdrop till hans filmer är den av att "någonting är lite fel". Jag tyckte att det var en riktigt bra analys.

Även om två killar sitter och käkar lunch på en diner och den ene berättar om sin dröm från natten innan så är något jävligt fucked up med hela scenen. Även om Bill Pullman bara spelar saxofon på en jazzklubb så är det något jävligt olustigt i att svetten sprutar som hos en mentalpatient. Samt att han spelar på instrumentet som om han försökte blåsa upp en luftballong med sina små lungor.



Tänk dig att ständigt stå på en kant, redo att kasta dig framför tunnelbanan. Eller å andra sidan att kliva på en expresshiss till någon schysst utopi där du blir matad med vindruvor av vackra kvinnor varje dag. Den känslan, av att minsta lilla grej kan make or break något storslaget, finns där hos Lynch på ett påträngande sätt. En jävla stress, och således känslan av att "någonting är lite fel" hela tiden.

Det som slog mig efter ett par Woodyfilmer är att hans verk är raka motsatsen. Dvs. en ständig känsla av att "Allt ändå är okej". För även om folk blir mördade, är otrogna, osv. Så finns ingen svindelkänsla. Jag står tryggt kvar med båda fötterna på New Yorks asfalt (eller Londons för den delen). I Woodyland är ingenting riktigt på allvar, "humorn är en översittare" skulle jag ogenerat, kanske något låtsasintellektuellt, vilja formulera mig. För ibland blir ju humorn rätt torr, kall till och med hjärtlös. Som när Woodys karaktär i Små och stora brott staterar att han och hans fru firar ett år utan sex, han minns gott och väl eftersom "det var på Hitlers födelsedag senast".

Och sure, all jazzmusik hjälper förstås att bygga hans imperium harmlösa filmer...

I Lynchland är saker som folk skrattar åt väldigt sällan roliga. Skratt och humor finns i Lynchs filmer, men det är väldigt olika från person till person när och var man känner för att brista ut i skratt. Ibland måste man skratta för att allt är så absurt, till skillnad från hemma hos Woody där skratten är bekväma och ibland nästan pliktskyldiga. Woody är ju som bekant aldrig så rolig att du nyser ut mjölken du käkade till coco-popsen för en vecka sedan. Det är Lynch, även om du ibland inte fattar varför.

En till grej:

Varför verkar David Lynch vara en så sansad, förnuftig och skön kille i alla intervjuer? Varför är han fri från skandaler när Woody enligt egen regi alltid spelar nervös och spattig. Samt gifter sig med Mia Farrows (Hans ex på bilden) adoptivdotter?

Alltså:

Lynch: Sansad snubbe, men gör flummiga och obehagliga verk.
Woody: Spattig och gubbsjuk men gör genomgående behagliga och sansade filmer.
Weird right?


I övrigt har ju Woody hjärtat på USAs eastside och Lynch hos westcoast, coincidence?

5 comments:

Gordon Wallin said...

vad vi behöver är ännu en eastcoast-westcoast feud. Sen akn båda genierna dö i en blaze of glory.

its better to fade out than to fade away.

Maddin said...

Härlig artikel. Kul att du jämförde Woody Allen och David Lynch. Det är du nog rätt så ensam med att ha gjort ;)

Kristoffer Viita said...

Gordon: Jaa, men det känns som att lille Woody förmodligen skulle pulvriseras av nervositetsspasmer bara Lynch dök upp med sin majestätiska frisyr.
Maddin: Yeah, skitkul att du gillade inlägget. förhoppningsvis orkar jag mig igenom Manhattan någon dag så att jag kan göra en långsökt liknelse mellan den och Mulholland Drive ;)

Fred said...

"Samt gifter sig med sin adoptivdotter?"'

- En rättelse bara, han gifte sig med Mia Farrows adoptivdotter. Stor skillnad, men lite bisarrt ändå.

Kristoffer Viita said...

Fred: Woops! Det har du ju helt rätt i. Thank you for correcting.