Live free or watch a movie that sucks hard.

Allt som fanns i de tre första Die Hard och som saknades i fyran:

Nollning: Första filmen kommer att vara måttstock for ever, vänj dig vid tanken. Och det som gjorde ettan så fantastiskt bra var bland annat att John McClane var inträngd, isolerad, ensam mot terroristerna. Han hade inga skor, hans fru vill inte veta av hans efternamn, polisen motarbetar honom:
- Jesus christ, he could be a fucking bartender for all we know!
- Excuse me sir, but what about the body that fell out the window?
- Who knows? Maybe some stockbroker got depressed.

I trean är McClane bakis och han blir i princip döv av den där tunnelbaneexplosionen.
Den här gången är det Brucans dotter, pinsamt dåligt spelad, som (surprise) inte vill veta av hans efternamn. Och tja, polisen lyssnar inte. I övrigt är John McClane i ganska bra form, han har skor på fötterna och bra tillgång till vapen för det mesta. Det är som en kompis till mig sade ”Die Hardfilmernas kärna är hur mycket stryk John McClane kan ta” och det ligger en del i det. I fyran känns det bara så överdrivet att det blir tamt. Här fokuseras det på Johns ålder som svaghetstecken. Han är för gammal för att förstå all modernitet och därför oförmögen att stoppa skiten. Jag sväljer inte.

Cigaretter: Jepp McClane brukade röka en gång i tiden innan det blev politiskt inkorrekt.

Svordomar: För att filmen skulle hållas till PG-13 i USA hörs inte ett enda ”fuck”.
Inte ens i slutet av Yippie-kay-ey-Motherf(pistolskott). Detta försöker vägas upp med att alla spottar ur sig ”Shit” hela tiden. Patetiskt.

Sidekicks: Ettan och tvåan hade den tjocka polisen som var lätt att älska. Trean hade en ännu bättre och käftigare Sam L Jackson. Fyran har en liten kille på typ 17 år som tycker att McClane borde lyssna på lite modernare musik (Hallå, han gillar Creedence, han måste vara JÄTTEgammal!). Samt Kevin Smith i en källare som supernörden ”Warlock”. Say no more?

Sadism: Både från ”terroristerna” och McClane själv. Visserligen har John aldrig mördat någon av det rena nöjet, men han har alltid njutit lite mer än vad som anses passande för en polis. Som när han kapar sin första terrorist i ettan:
- You won’t hurt me.
- Oh yeah, why not?
- You’re a policeman, there are rules for policemen.
- That’s what my captain keeps telling me. *Smack!

In fact, den enda skurk McClane verkar njuta av att mörda är en tanig liten asiattjej som utöver huvudskurken är den enda som får en presentation. McClane får tokfett med bögstryk av lilltjejen men sedan kör han över henne med en bil. Han nämner hur nice det var att mörda henne två (2) gånger. Vilket leder in mig på nästa punkt:

Skurkar: Det tyder på lathet när författarna slänger in en snygg kung-futjej utan bakrundshistoria som John får brottas med i tio minuter. Ingen har liksom bemödat sig att ge hackerskurkarna någon större identitet i fyran. Alltså skurkbossen går väl an, även om han är alldeles för ung för att någon ska kunna ta honom på allvar. Å andra sidan har ingen riktigt lyckats fylla Alan Rickmans Gruberkostym.
Det är dock entouraget av bovar som sviktar mest. Det saknas ariska bröder som de från ettan eller den stora tjockisen Otto från trean. ”Bara in med en akrobatkonstnär och en karatetjej så blir det nog bra”.
Så snackar alla franska, är det nåt slags skämt eller? Vi vet ju att de enda filmskurkar värdiga en Die Hardfilm är tyskar. ”Tres bien” My ass. Var är Fritz?
Dessutom: Hackers, vafan? Vem i hela världen är rädd för hackers fortfarande? Möjligen någon i en jordhydda utanför Kabul? ”Nu ska jag omkryptera matrixkoden här så att jag ställer om till grön gubbe på alla övergångställ i hela världen” OOOH scary, så jävla inte. Wargames var typ 30 år sedan, så kalla mig godtrogen men jag tror inte att det går att slå ut ett helt lands infrastruktur med en laptop.

Karaktären John McClane: Ja? Vart är han?