Transformera mera

Transformers

Betyg: 3/5
Regi: Michael Bay

Åh gud så barnsligt detta är, verkligen så rodnande barnsligt. Så jag njuter förstås, tycker det är coolt.
De kom från en annan planet, tydligen. De goda kallar sig "Autobots" och de onda "Decepticons".

Transformers landar på jorden, megastora robotar som gillar att förvandla sig till olika fordon. Skönast är en av de goda robotarna kallad Bumblebee som tagit sig an formen av en gammal, rostig Camaro. Detta blir lämpligt nog huvudpersonen Sam Witwickys första bil. Sam, spelad av nya stjärnskottet Shia LaBeouf, är en halvtanig kille med ”The strokes” t-shirt på överkroppen och Misfitsposter i pojkrummet. Sam lyckas tidigt i filmen stjäla den snygga tjejen (Megan Fox) från den dumme sportfånen. Antagligen för att Sam representerar tillräckligt med "indie" (enligt storfilmsformeln vill säga) för att vi tittare ska kunna gotta oss åt det klassiska greppet med "nördens revansch".

Sam och hans porriga tjej Mikaela fastnar i mitten av robotarnas krig, vars syfte är att hitta en konstig Rubiks kub som skapat deras planet och som nu finns på jorden.

Men alltså, varför överhuvudtaget bry sig om handlingen?

Så här fläskiga datoranimerade effekter har knappast skådats på en bioduk tidigare, att trycka till med "imponerande" hade känts som en underdrift. Att en film som stoltserar med nyckelordet "baserat på leksak" på imdb.com inte är genomusel är en grym bedrift i sig. Så även om min favorit-att-hata-regissör Michael Bay ställt sig vid rodret på den här skutan, och trots att jag snart kräks på alla maffiga blockbusters som knuffar undan sommarens småfilmer. Så skriker en liten pojke inom mig av glädje när stål möter stål (eller pixel möter pixel) och dova motorljud överlappar de överraskande snygga (och dyra) explosionerna.

Men ingen orkar äta upp en hel prinsesstårta själv. När alla exploderande och actiononanerande robotar manglat över tvåtimmarsstrecket är jag ganska proppmätt.
Det finns självklart irritationsmoment bortom den dryga tidsaspekten. Som att alla kvinnor är castade efter utseende istället för talang, vilket tyvärr förminskar intrycket av deras hjälteinsatser.

Även typiska Michael Baystunder visar sitt fula tryne, som när Sam motiveras till hjältedåd efter att en militär skriker ”Du är soldat nu!” I ansiktet på honom.
Klart bisarrast i Transformers är nog att den goda plåthögen som får sätta livet till i fighten mot skurkrobotarna tydligt framställs som mörkhyad. Well, inte svart till utseendet, men på rösten kan ingen ta miste på "Jazz" tilltänkta hudfärg. Särskilt inte när han droppar slangtermer från gatan med bästföredatumet bortsprunget sen länge.

Recension publicerad i NSD 6/7-07. I papperstidningen gick allt bra, menInte på nätet.