Vad ni vill ha

Ni tycker inte om att gå på bio. Inte en enda av er.
Amen kom igen, det är ju sant.
Det enda jag hör er muttra om är att folk är fula, att det är så ”trångt”, att idioter som pratar i salongen, prasslar med godispapper och skrattar vid fel tillfällen.
Ja retarderat är vad ni anser det vara. Den stolta biografen har förvandlats till ett underklassigt nöje.
Och visst, jag håller väl med er till viss del. Jag har (om jag minns rätt) skrivit någon krönika om mitt hat mot att behöva lyssna på svenne banans högljudda anti-intellektuella uttalanden i biofåtöljen. Men jag skulle nog hävda att problemet med dagens spretigt ”sociala” bioupplevelse inte ligger i att publiken låter. Nej. Problemet är att de låter för att de inte koncentrerar sig på filmen. . Alltså, missförstå mig rätt: detta ofokuserade beteende är självklart inte det minsta acceptabelt. Men med detta sagt tycker jag inte att alternativet till slappheten måste innebära noll tolerans mot allt annat än absolut tystnad.

Jag kom ganska nyss hem från New York, den där stora staden i landet med presidentvalet ni älskar att engagera er i (Eller hur? ”Barack! Barack!”).
Nä men ni vet: Seinfeld, Sex and the city, Spike Lee. Jamen allt det där ni och jag gillar.
Hur som helst provade jag på att gå på bio i det stora äpplet och blev överraskad. Positivt så.
Inte direkt av filmen i fråga, som hette Iron man, en slags solskensskildring av Amerikas vapenindustri maskerad som harmlöst stöddig seriefiguraction. Nej, det var publiken som imponerade.
De behandlade bioupplevelsen som vore det en regelrätt konsert. De skrek och applåderade när det blev action, de vrålade ut ”YEAH”rop och busvisslade när romantik (eller sexiga ben) blev aktuellt. Det var som om alla skrivit under ett kontrakt att se filmen och reagera på den tillsammans. Men att ändå ge den sin fulla uppmärksamhet.
Jag tror att skillnaden stavas ansvar (well...) genom hängivelse.
I slutet av filmen nämndes den fiktionella counterterroristbyrån S.H.I.E.L.D (också skapad av Marvel comics) i förbifarten, varpå alla i biosalongen brölade och klappade händerna i extatisk igenkänning.

Så vitt jag vet är film den enda konstform där starka känslor av antingen uppskattning eller missnöje är helt tabubelagda.
Vad är egentligen lösningen då? Släppa ljudrummet fritt på alla biografer? Nja. Svenskarna skulle säkert bli svårhanterliga och ”farliga” om de priviligieras med en ny känsloventil. Det skulle lätt kunna gå överstyr. Blir kulturkrock, ungdomsfylla, nej överdos. Och moralpanik med Sivert öholm på en och samma gång.
Förresten tycker ni ju inte ens om att gå på bio, remember?

/Krönilka publicerad i senaste Luleåmagasinet.


PS. Haffa Kleerups platta. Den är clean.

The Punisher of the lambs

Film: The Brave one (eller "The Stranger inside" på svenska)

"Who's the bitch now!" undrar Jodie Foster innan hon kallblodigt avrättar ett riktigt rövhål i en mörk gränd. Och I det här läget har allt gått så långt att det inte finns mycket hopp kvar, men låt oss bara för sakens skull börja om från början.

Radiopraterskan Erica Bain (JF) har ett rätt nice liv. Hennes artyhet är på en lagom nivå tack vare skitfula kläder och hennes omkringstrykande med mikrofon som hon spelar in "ljuden av New York" med. Hemma har hon en cool jockidiot till pojkvän (Pherhaps-I-can-get-a-signal-up-on-that-mountain-Said från Lost). De ska snart gifta sig och allt är sådär hunky freakin' dorey.
De firar sin lycka med livet genom att ta en romantisk kvällspromenad i en mörk park. Överraskande nog blir de överfallna och Said blir brutalt slagen till döds. Sedan följer ett helsjukt montage i vilket det opereras på en blodig Jodie Foster ihopmixat med en av hennes och Saids sexsektioner. Först visas liksom hur en läkare i periferin klipper av ett par blodiga trosor, sedan klipps det och vi får se hur Said börjar dra av Foster trosorna i ett lite mer kärleksfullt sammanhang. Det hela är inte mindre än helt sinnessjuk. Vad det än var för symbolik som regissören Neil Jordan var ute efter så tåpajade han långt åt helvete över målet (ursäkta sportmetaforen, jag ska försöka att inte göra det till en vana). När Erica sedan fått beskedet om hennes makes död visas minnesbilder av ännu mer sex och även hur snubben sitter på sängkanten och plingar på en gitarr utan att hans ansikte syns. Alltså WTF? Var han inte mer än ett gitarrspelande knull? I så fall kan man ju undra varför hon sörjer honom så mycket?
Nåja, Erica blir typ galen och köper en pistol. Sedan förvandlas hon till en kvinnlig version av Marvels mörkaste seriehjälte: The Punisher. Det vill säga en vigilante som använder "rättvisan" som förevändning att agera ut sina psykopatiska tendenser. Hon avrättar slödder på slödder med nollställd blick och sammanbitna käkar. Sleazy hustrumördare, gängmedlemmar och en superskurk till knarkboss. Taxi Driver någon?
Intrasslat i detta är också Terrence Howard som gråtfärdig (alltid är han gråtfärdig) polis som gillar att lyssna på Ericas radioprogram. Inte helt svårt att räkna ut slutet på ett ungefär va?
Hint: Förutom att det utspelar sig i en källare där Foster famlar omkring med vapen i hand utan att se skurken, ungefär som hon gör i slutet av Lammen tystnar, så är det inte mycket att pierca tungan med.

King av interiör.

Film: 1408
Betyg: 2

När Stephen King parodierades i satirserien Family Guy satt han hos sin förläggare och pitchade idéer. ”I min nästa bok så blir den här familjen, attackerade av ett...ehm...(tittar sig omkring på skrivbordet) ett eehh... lampmonster!” Förläggaren suckar vant fram ”Du har alltså helt slut på idéer? Jaja, när kan jag få den?”.
Nåja, Stephen King verkar i alla fall berätta bäst när han låter huvudpersonen vara författare. Lida är nog hans allra mest välutförda och klaustrofobiska thriller. Och The Shining var ju makalös tills King surade ner sig på Kubrick och spelade in en ny version som ledde från spöklik psykopatskräck till vegetarisk djurpark med krocketinslag.

I 1408 låter King vår svenske Mikael Håfström (Ondskan) sköta adaptionen. Vi möter Michael Enslin, en skräckförfattare som inte tror ett dugg på det ockulta, men som gillar att skrämma sina läsare genom att skildra vistelser i några av Amerikas påstått hemsökta hotell. När Mike hör talas om rum 1408 på hotellet The Dolphin i NY, där 56 människor förlorat livet, så fryser även den mest illa-klädde skeptikern till bakom alla sina ”jag tror inte på spöken” . Men, som Sam Jackson (inte är lika fet här som i Snakes on a Plane) förklarar så handlar det inte om spöken. Utan om ett ”evil fucking room”. UUUUH kalla kårar. Okej ni får ursäkta sarkasmen, men det blir för tramsigt.

Rummet börjar naturligtvis jävlas och till slut vet inte Mike vad som är verklighet och dröm. Effektmässigt är betyget väl godkänt och de mardrömslika karaktärer som dyker upp är hyfsat creepy.
Men både dialogen och händelserna i 1408 är nästan som en simulering av att sitta och läsa en Kingbok. Eller snarare hade jag hellre läst boken.
Det kan se snyggt ut i text när hotellreceptionisten förklarar över en knastrig linje att rummet är ”otillgängligt” nästa sommar. Men när den här typen av lättsålda spänningsknep ska bildsättas försvinner mycket av mitt överseende. Det behövs mer än en cool premiss. Är det förresten därför många Kingfilmatiseringar börjar så bra men runt mitten slår över och blir irriterande röriga?
Varför måste Mike slåss med spöken uppe i ventilationstrummor och samtidigt reda ut ett trauma från sitt förflutna? Lite fokus tack.


Recension publicerad i NSD 26/10-07




Dessert: Jag tycker inte att Family Guy är särskilt bra.

Rått liv

Film: Råttatouille
Betyg: 4

Det här med att ge ut fyror i betyg till Pixarproduktioner börjar bli som att rada upp Mankell-böcker i bokhyllan: förväntat. Även om jag själv inte tittar på tecknad film tillräckligt ofta, eller läser Mankell för den delen.

Poängen är att även jag måste sålla mig till flocken den här gången. Råttatouille är mycket fin animerad matdramatik.


Remy är trött på att vara en tjuvaktig råtta, bokstavligt talat. Han drömmer om att skapa något med sina känsliga sinnen för smak och lukt, trots att hans far inte helt oväntat opponerar sig. Remys chans vädras när han kommer bort sig och hamnar i Paris och råttkollektivet gör en hastig flytt på grund av en skjutglad tant.

Remy smiter in på en restaurang och där räddar han den tafatte diskpojken Linguini från att fucka upp soppan. Självklart tillåts inte en råtta i köket. Så Remy gömmer sig i Linguinis kockmössa och ger direktiv likt vilken puppetmaster som helst. Maten blir en succe, men sådant föder avundsjuka.

Matkritikern Anton Ego är på förhand filmens mest omtalade element. Att denne framställts så sympatiskt har beskrivits som en orsakerna till filmens framgång hos kritikerna. Själv skriver Ego ödmjukt till sina läsare: "Den bittra sanningen vi måste inse är att vanligt skräp förmodligen är mer meningfull än vår kritik".



Det finns beröringspunkter både i djurrätt och att det är fult att "sälja ut". Men mest är det en ren buddyfilm. En toksnygg sådan bör tillägas.

Jag fick nästan en liten tår i ögat mot slutet. Ofta (till familjefilm) gråter jag bara för att de är dåliga, tårar av ilska och smärta. Men vad gäller tecknad film har jag inte sedan Dumbo lipat av Hollywoodmanipulerad lycka och varit glad över det.

Recension publicerad i NSD 19/10

Veckans bio i NSD: Du levande och Supersugen

Vilken sur jävel jag varit här i bloggen på senaste tiden. Nu blir det i alla fall lite ändring, den här veckan hyllar jag hela två filmer.




Du Levande

Betyg: 4
Femman är nära, det är den verkligen. I vanliga fall brukar jag sitta och göra klart formuleringar till recensionen i mitt huvud medan filmen rullar.

Nu glömde jag helt bort att jag skulle föreställa recensent. "Det spelar ingen roll", tänkte jag. Jag sögs in för djupt för att bry mig.

Du levande är rent stilmässigt en fortsättning av Roys förra film Sånger från andra våningen, en uppföljare, om jag nu vågar vara så rak.

Deprimerande interiörer och stillastående kamera där livströtta människor används som brasved för den tragikomiska elden. Det finns ingen linjär handling utan snarare korta scener med återkommande karaktärer. En psykiatriker som beklagar sig över människans själviskhet och elakhet, en tanig grå man med bastuba, en alkoholiserad kvinna på en ölhall. Men det är när Roy skildrar ung olycklig kärlek som det brister totalt för mig. En ung tjej tar oss med till sin bröllopsfantasi med den svarthårige gitarristen Micke. "Du är så himla bra Micke", säger hon medan han spelar ett solo i ett rum fullt av blommor. Utanför deras fönster åker världen förbi som om deras lägenhet gick på räls. Det räcker bra så för att jag ska gå sönder. Precis som i debuten En kärlekshistoria är clashen mellan den äldre generationens extrema bitterhet och de ungas ofattbara hopp som berör i den gråa kalla staden som Andersson byggt till studiomässig perfektion.


Det som hindrar mig från att stämpla Du levande som ett dramatiskt mästerverk är att vissa av scenerna känns som Roys reklamfilmer, lite väl lättköpt humor, lite plottrigt i samanhanget. Okej. Det är sjukt roligt ibland. Till exempel sexscenen där en överviktig kvinna med stridshjälm stönar högt medan hennes partner, en liten tanig farbror, bara pratar om sitt pensionssparande. Och jag förlåter egentligen allt som hittills luktat uppföljare när den sista scenen fullkomligt dödar mig.

Fan vad bra, Roy,

Gör en film till.

Snälla.

Publicerad i NSD 21/9 - 07



Supersugen

betyg: 3
Det är lite synd att Supersugen är så rolig, annars hade jag kunnat tjonga till med alla möjliga ordvitsar i den här recensionen. "Supersugen supersuger!" eller "Supersugen (på en bättre film)".

Nu får jag alltså inte använda mig att sådana lustigheter.

Betydligt fyndigare humor åstadkommer nördtrion Seth, Evan och Fogell i filmen. En burdus tjockis, en blyg pluggis, och en, tja underlig kille som verkar haft den blåhårige Milhouse i The Simpsons som förlaga.

En vanlig missuppfattning angående nörden är att denna är en person med ett brinnande intresse för till exempel Star wars, rollspel, serietidningar eller annan färdigstöpt mobbarförevändning. Detta är naturligtvis fel, en nörd är ju inget annat än en kille som inte får ligga. Därför känns det rent av befriande att manusförfattarna här bara fokuserat på detta handikapp.



Evan, Seth och Fogell har nu, på deras sista kväll innan sommarlovet och senare college, bestämt sig för att råda bot på sina sexuella frustrationer. Killarna tar på sig uppdraget att med hjälp av ett falskleg inhandla sprit för hela studentfesten där de hoppas kunna slippa sina oskulder. Halvpräktige Evan har förvisso ambitioner om kärlek medan Seth mest hoppas på att bli någon råpackad tjejs stora misstag.

Killarnas plan skär sig rätt ordentligt när Fogell blir kidnappad av två fyllekörande poliser som lär honom skjuta pistol på stopskyltar. Så Seth och Evan får klara sig själva och hamnar på ett ruffigt kokainparty där Evan till allas nöje måste sjunga The Guess Whos These Eyes för att undvika döden.

I och med Superbad (engelska titeln) har det talats om en ny våg av humor inom komedigenren. Judd Apathow som här producerar har tidigare haft finger med i Talladega Nights, På smällen och 40-year old virgin. Det är en rätt koncentrerad metavärld där folk (som plufsiga Seth Rogen och Jonah Hill) från de olika filmerna hela tiden återkommer i nya roller eller som manusförfattare och regissörer. Det genomgående konceptet är ofta detsamma. Det handlar om män som är dumma, fega, otillräckliga, löjliga, barnsliga och klantiga. Kvinnorna får hålla sig på piedestalen där de hör hemma.

Det går heller inte att komma ifrån snoppskämten, spyorna eller mensblodet (som Seth får på byxorna under en intimdans).


Men på vissa sätt påminner de här filmerna om 80-talets råare Porky's och Chevy Chase-filmer. Fratboyhumorn med ryggdunkningar som American Pie höll flaggan på toppen med är utbytt mot extremt dålig timing. Förvisso med ett hårt tilltal, men med udd och finess, kanske är det bara bättre skådespel.

Dessutom blir Supersugen mot slutet supergay, detta på ett riktigt fint sätt.

Publicerad i NSD 21/9 - 07

Den tredje (gröna) vågen

Recension publicerad i NSD 24/8 -07

Jag har så länge jag kan minnas varit skeptisk till iden med film som riktar sig till både vuxna och barn. Kanske för att när jag var liten hade svårt att skratta om mina föräldrar gjorde det.

Det kändes inte lika kul om de garvade åt mina skämt. Shrek-serien är dock en riktigt lyckad komedi, åtminstone för mig som vuxen (nåja). Det gröna träsktrollet Shrek och hans lika gröna träsktroll till fru Fiona måste vikariera som kung och drottning i landet "långt borta".

När kungen dör blir Shrek tvungen att leta reda på den siste arvingen Arthur (en spoling, lämpligt "spelad" av Justin Timberlake), så att Shrek slipper majestätstjänsten. Skurken "Prince Charming" är förbittrad över den usla respons han får för sitt taskiga skådespel och roundar upp skurkar från hela sagovärlden (Kapten Krok, häxan i Törnrosa, cyklopen) för att störta kungariket..


Som vanligt duggar referenserna till gamla sagor tätt som ett surt regn. Som vuxen har jag roligast när Shrek, Åsnan (smilfinken Eddie Murphy) och den där irriterande katten, besöker en gymnasieskola i gammeldags sagotappning. Ett par killar dräller ut ur en skåpbil och pratar om att de "använt för mycket rökelse". En urskön blinkning till Sean Penns slackersurfare Spicoli ur den banbrytande skolfilmen Fast times at ridgemont high.

Skämtet är över på ett ögonblick, men det fick min cynism att släppa lite, och känna mig respekterad av gänget bakom filmen. För då känns det som att vara liten igen, som att jag får skratta lite internt. Den här gången är det ungarna som inte fattar.



Jag känner dock en trög eftersmak av blod när Shrek träffar två rollspelande "supernördar" (tandställning och näsblod inkluderat) och säger "Jag ser att ni är väldigt upptagna med att INTE passa in". Översittaraktigt tycker jag, här ligger förmodligen min största protest mot filmen. Att karaktären Shrek är så osympatisk. En bufflig och feg man som resonerar med våld i stället för vett, vilket hade varit helt okej om han varit rolig. Men nu är han ju inte det. Det är snarare hans arme av sidekicks som räddar honom. Sen att slutet badar i fina budskap som att "man ska vara sig själv" och blablabla är sånt som väger upp lite, även om det blir lite överdos av politisk korrekthet.

Nåja, nu har jag grinat tillräckligt mycket. Alla kids kommer säkerligen älska det här fula monstret vad jag än skriver.

So long Astoria

Det blev många avsked idag. DN rapporterar att Astoria cinemas lägger ner. Buuu!

Transformera mera

Transformers

Betyg: 3/5
Regi: Michael Bay

Åh gud så barnsligt detta är, verkligen så rodnande barnsligt. Så jag njuter förstås, tycker det är coolt.
De kom från en annan planet, tydligen. De goda kallar sig "Autobots" och de onda "Decepticons".

Transformers landar på jorden, megastora robotar som gillar att förvandla sig till olika fordon. Skönast är en av de goda robotarna kallad Bumblebee som tagit sig an formen av en gammal, rostig Camaro. Detta blir lämpligt nog huvudpersonen Sam Witwickys första bil. Sam, spelad av nya stjärnskottet Shia LaBeouf, är en halvtanig kille med ”The strokes” t-shirt på överkroppen och Misfitsposter i pojkrummet. Sam lyckas tidigt i filmen stjäla den snygga tjejen (Megan Fox) från den dumme sportfånen. Antagligen för att Sam representerar tillräckligt med "indie" (enligt storfilmsformeln vill säga) för att vi tittare ska kunna gotta oss åt det klassiska greppet med "nördens revansch".

Sam och hans porriga tjej Mikaela fastnar i mitten av robotarnas krig, vars syfte är att hitta en konstig Rubiks kub som skapat deras planet och som nu finns på jorden.

Men alltså, varför överhuvudtaget bry sig om handlingen?

Så här fläskiga datoranimerade effekter har knappast skådats på en bioduk tidigare, att trycka till med "imponerande" hade känts som en underdrift. Att en film som stoltserar med nyckelordet "baserat på leksak" på imdb.com inte är genomusel är en grym bedrift i sig. Så även om min favorit-att-hata-regissör Michael Bay ställt sig vid rodret på den här skutan, och trots att jag snart kräks på alla maffiga blockbusters som knuffar undan sommarens småfilmer. Så skriker en liten pojke inom mig av glädje när stål möter stål (eller pixel möter pixel) och dova motorljud överlappar de överraskande snygga (och dyra) explosionerna.

Men ingen orkar äta upp en hel prinsesstårta själv. När alla exploderande och actiononanerande robotar manglat över tvåtimmarsstrecket är jag ganska proppmätt.
Det finns självklart irritationsmoment bortom den dryga tidsaspekten. Som att alla kvinnor är castade efter utseende istället för talang, vilket tyvärr förminskar intrycket av deras hjälteinsatser.

Även typiska Michael Baystunder visar sitt fula tryne, som när Sam motiveras till hjältedåd efter att en militär skriker ”Du är soldat nu!” I ansiktet på honom.
Klart bisarrast i Transformers är nog att den goda plåthögen som får sätta livet till i fighten mot skurkrobotarna tydligt framställs som mörkhyad. Well, inte svart till utseendet, men på rösten kan ingen ta miste på "Jazz" tilltänkta hudfärg. Särskilt inte när han droppar slangtermer från gatan med bästföredatumet bortsprunget sen länge.

Recension publicerad i NSD 6/7-07. I papperstidningen gick allt bra, menInte på nätet.

Pressvisningen inställd!

"Måste tyvärr meddela att pressvisningen ej blir av på Die Hard. Tåget som filmen finns på sitter fast någonstans kring Laxå och beräknas inte komma till Gbg förrän tidigast 14,30.
De första ord föreställningarna imorgon går kl 15.00 på Biopalatset och 15.15 på Bergakungen."

Tack, tack så mycket för informationen. Om de fått för sig att jag tänker börja betala för bio gör de sig inget besvär. Jag kommer med andra ord aldrig se Die Hard 4.0, om ingen bjuder mig på bio eller köper mig filmen i present vilket i bästa fall skulle uppskattas milt. Men Alltså, vad fan är dealen? Är Göteborg the Twilight Zone of blockbusters eller? Första Spider-man 3, sedan Pirates and now this shit! Det är ju nästan så att man blir lite semi-upprörd. Jag har för övrigt slutat tro på slumpen för länge sedan.

Scanning the brains

Jag kom precis att tänka på ett avgörande ögonblick i mitt liv. Inte på något sätt speciellt som första kyssen eller första "skojboxningen" i magen. Nae det här var ett ögonblick som jag börjar misstänka är en pusselbit i min kärlek till film. Jag var liten, 10 år ungefär. Knappt sett en Mad Maxfilm med andra ord...
Jag minns inte riktigt vilken släkting det var jag träffade. Det viktiga jag minns är att de hade varit på bio och att jag mötte dem efteråt.

De hade sett Lars von Triers Breaking the Waves. Jag frågade vad den handlade om. Jag minns dock inte alls vad de svarade. Däremot minns jag hur de pratade och hur frånvarande de verkade. Som om de fortfarande var inne i filmen. berörda som fan, de ville liksom inget annat än att stanna kvar ett tag till i låtsasvärlden. Det kändes som om små stoft av Breaking the Waves svävade över till mig, till mitt lilla intellekt. Jag fick en känsla av att Min bror/mor, vem det nu var, hade varit med om något starkt. På ett åtråvärt sätt för mig.Jag ville ha samma sak som dem.

Jag har faktiskt fortfarande inte sett von Triers film, men nu har jag i alla fall införskaffat den. Rimligtvis borde ju något väldigt coolt hända när jag ser den. Kommer jag att resa tillbaka i tiden till den där stunden utanför biografen? Well, vi får se. Life is for the adventurous.