Du Levande
Betyg: 4
Femman är nära, det är den verkligen. I vanliga fall brukar jag sitta och göra klart formuleringar till recensionen i mitt huvud medan filmen rullar.
Nu glömde jag helt bort att jag skulle föreställa recensent. "Det spelar ingen roll", tänkte jag. Jag sögs in för djupt för att bry mig.
Du levande är rent stilmässigt en fortsättning av Roys förra film Sånger från andra våningen, en uppföljare, om jag nu vågar vara så rak.
Deprimerande interiörer och stillastående kamera där livströtta människor används som brasved för den tragikomiska elden. Det finns ingen linjär handling utan snarare korta scener med återkommande karaktärer. En psykiatriker som beklagar sig över människans själviskhet och elakhet, en tanig grå man med bastuba, en alkoholiserad kvinna på en ölhall. Men det är när Roy skildrar ung olycklig kärlek som det brister totalt för mig. En ung tjej tar oss med till sin bröllopsfantasi med den svarthårige gitarristen Micke. "Du är så himla bra Micke", säger hon medan han spelar ett solo i ett rum fullt av blommor. Utanför deras fönster åker världen förbi som om deras lägenhet gick på räls. Det räcker bra så för att jag ska gå sönder. Precis som i debuten En kärlekshistoria är clashen mellan den äldre generationens extrema bitterhet och de ungas ofattbara hopp som berör i den gråa kalla staden som Andersson byggt till studiomässig perfektion.
Det som hindrar mig från att stämpla Du levande som ett dramatiskt mästerverk är att vissa av scenerna känns som Roys reklamfilmer, lite väl lättköpt humor, lite plottrigt i samanhanget. Okej. Det är sjukt roligt ibland. Till exempel sexscenen där en överviktig kvinna med stridshjälm stönar högt medan hennes partner, en liten tanig farbror, bara pratar om sitt pensionssparande. Och jag förlåter egentligen allt som hittills luktat uppföljare när den sista scenen fullkomligt dödar mig.
Fan vad bra, Roy,
Gör en film till.
Snälla.
Publicerad i NSD 21/9 - 07
Supersugen
betyg: 3
Det är lite synd att Supersugen är så rolig, annars hade jag kunnat tjonga till med alla möjliga ordvitsar i den här recensionen. "Supersugen supersuger!" eller "Supersugen (på en bättre film)".
Nu får jag alltså inte använda mig att sådana lustigheter.
Betydligt fyndigare humor åstadkommer nördtrion Seth, Evan och Fogell i filmen. En burdus tjockis, en blyg pluggis, och en, tja underlig kille som verkar haft den blåhårige Milhouse i The Simpsons som förlaga.
En vanlig missuppfattning angående nörden är att denna är en person med ett brinnande intresse för till exempel Star wars, rollspel, serietidningar eller annan färdigstöpt mobbarförevändning. Detta är naturligtvis fel, en nörd är ju inget annat än en kille som inte får ligga. Därför känns det rent av befriande att manusförfattarna här bara fokuserat på detta handikapp.
Evan, Seth och Fogell har nu, på deras sista kväll innan sommarlovet och senare college, bestämt sig för att råda bot på sina sexuella frustrationer. Killarna tar på sig uppdraget att med hjälp av ett falskleg inhandla sprit för hela studentfesten där de hoppas kunna slippa sina oskulder. Halvpräktige Evan har förvisso ambitioner om kärlek medan Seth mest hoppas på att bli någon råpackad tjejs stora misstag.
Killarnas plan skär sig rätt ordentligt när Fogell blir kidnappad av två fyllekörande poliser som lär honom skjuta pistol på stopskyltar. Så Seth och Evan får klara sig själva och hamnar på ett ruffigt kokainparty där Evan till allas nöje måste sjunga The Guess Whos These Eyes för att undvika döden.
I och med Superbad (engelska titeln) har det talats om en ny våg av humor inom komedigenren. Judd Apathow som här producerar har tidigare haft finger med i Talladega Nights, På smällen och 40-year old virgin. Det är en rätt koncentrerad metavärld där folk (som plufsiga Seth Rogen och Jonah Hill) från de olika filmerna hela tiden återkommer i nya roller eller som manusförfattare och regissörer. Det genomgående konceptet är ofta detsamma. Det handlar om män som är dumma, fega, otillräckliga, löjliga, barnsliga och klantiga. Kvinnorna får hålla sig på piedestalen där de hör hemma.
Det går heller inte att komma ifrån snoppskämten, spyorna eller mensblodet (som Seth får på byxorna under en intimdans).
Men på vissa sätt påminner de här filmerna om 80-talets råare Porky's och Chevy Chase-filmer. Fratboyhumorn med ryggdunkningar som American Pie höll flaggan på toppen med är utbytt mot extremt dålig timing. Förvisso med ett hårt tilltal, men med udd och finess, kanske är det bara bättre skådespel.
Dessutom blir Supersugen mot slutet supergay, detta på ett riktigt fint sätt.
Publicerad i NSD 21/9 - 07
5 comments:
bra superbad-recension. Men för mig var den en stark fyra, tyckte den var helt underbar.
Tackar. Jo den är allt och nosar på fyran. Fast en del grejer tyckte jag blev too much. När Poliserna kommer in, förstör Fogells ligg och ska sedan ha ett varmt snack om vänskap över generationgränserna. Den gjorde lite ont.
Såg precis trailern till Superbad.
Även fast jag inte gillade The 40-Year Old Virgin så är jag försiktigt optimistisk när det kommer till Superbad, framför allt eftersom det är två olika typer av komedier.
Dessutom känner jag igen mig i att ha en bästa kompis i tonåren som man gjorde allt med, vilket gör filmen mer intressant.
Humorn verkar vara lagom under bältet och passar mig fint, manusförfattarna till Da Ali G Show verkar ha fått till det.
Dock får jag en liten känsla av menlöshet när jag ser trailern, dock förhoppningvis en typ av menlöshet med lite hjärta.
För även om jag älskar filmer som t.ex. Euro Trip och uppföljarna till American Pie*, och inte har något emot att Superbad ställer sig i samma led,
så vet jag att många avskydde dem, så kanske är det att hoppas på att Superbad tar publiken med storm och ger oss lite av en ungdomsklassiker?
Sir Duffulas: Vad är det här? Jag gissar att det är ett skämt? Men det är fan subtilt alltså. Fnisskul.
Good words.
Post a Comment