Friday, September 28, 2007

I now pronounce you retarded


Härmed förklarar jag er Chuck & Larry
Betyg: 1

Jag ville verkligen gå. Alltså gå ut från bion.
Men eftersom mitt jobb tvingade kvar mig blev visningen i stället ett uthållighetstest. Jag skulle palla, jag skulle orka. Jag mådde faktiskt fysiskt dåligt, men jag ville kunna säga "Jag såg hela filmen" och folk skulle applådera min psykiska styrka, de skulle hurra mig och konfetti skulle spruta i min ära.


Vad jag fick uthärda började med två superhetero brandmän, Chuck och Larry, från Brooklyn, New York, som tack vare ett sjukt långsökt resonemang med virriga lagar om pensionssparande måste gifta sig. Men stadens myndigheter anar att allt inte står rätt till med äktenskapet så de två machograbbarna måste övertyga genom att spela jättebögiga för att de inte ska hamna i fängelse. Det ofrivilliga paret måste därför storhandla bögprylar: Barry Manilow, Wham och bomullstussar slängs i kundvagnen. HÖ-HÖ-HÖ!

Alltså, what!? Jag kan fortfarande inte förstå hur någon lyckats kasta in så mycket schablonmässigt, vidrigt avfall i en och samma film. Synen på homosexualitet är lika modern som hemma hos Göring. Liksom tappa tvålen i duschen, hur gammalt är inte det skämtet? Dessutom försöker man knyta ihop slutet med ett papperstunt och falskt budskap om lättare tolerans.


Please? Vi har tittat på fascistpropaganda i två timmar, det går inte att lura tillbaka oss nu. Chuck & Larry är en film för en smärtsamt köpstark målgrupp: fördomsfulla idioter.

Härmed förklarar jag skiten efterbliven.

Jag skriker det en gång till, så att ni hör mig längst bak också: BÖGHUMOR ÄR INTE ROLIGT!

Sådär, jag fixade det.

Var är min parad?

Recension publicerad i NSD 28/9- 07

8 comments:

Gordon Wallin said...

*konfettit sprutar ur min röv*

chops said...

I all stilistisk välmening: du skriver recensioner som du bloggar. Skulle kuna vara/bli ett problem.

chops said...

Alltså, du skriver bra, det är inte det, men olika fora kräva olika språkdräkt. Eller nåt.
Somliga vill göra gällande det i alla fall.

Linus Perdahl said...

Dra åt helvete! Dissa inte årets roligaste film. Smaken är som baken och din smak är rövhålet.

Linus Perdahl said...

Förlåt att jag brusade upp mig, men den var faktisk fantastiskt rolig. :*gapflabb*

Kristoffer Viita said...

Matti: Intressant, jag tackar för all konstruktiv kritik jag kan få. Och jag håller med om att speciellt den här recensionen är sjukt "bloggig" i sitt språk. Det var också så jag ville ha det, eftersom det är en skräpfilm har jag ingen lust att analysera den närmre än jag precis gjort.

Jag startade bloggen för att kunna utveckla mitt skrivande och tycker väl själv att jag varit på väg i rätt riktning. Försöka få bort en del av det konstlade språket jag använde mig av i början och får allt lite mer avslappnat liksom. Jag vet inte om det går över gränsen i vissa fall, men att just bloggen och recensionerna bör kläs i "olika språkdräkter" ser jag som ganska svårt efter det mesta i bloggen mer eller mindre också ÄR recensioner. Eller menar du at jag borde göra lite skillnad mellan de olika forumen NSD och bloggen?

chops said...

Ja alltså, jag menar att i bloggar har man möjlighet att skriva snabbt medans man i papperstidningar och böcker har lite "bredare" läskrets och därför kan man tänka sig att man bör slipa på formuleringar och uttryck. Men det är ju ett traditionalistiskt sätt att tänka så jag vet inte. Det sista jag vill är att verka förnuftig. Fast det är fan ovanligt med eftertanke nuförtiden, och jag vet att det är skillnad (innan deadline alltså) på dags/kvällspress och magasin. För att inte tala om bokmanus.
Jag tror jag snarare har börjat störa mig på det här bloggspråket (jag är EXAKT likadan, mind you) att blanda svenska med engelska och att FÅ DET ATT SE UT som om man inte tänkt en tanke innan man formulerar den. Det känns lite lurigt, som att man skyller ifrån sig. Man bara reagerar som nåt jävla djur på saker omkring en. Och folk kan bättre, jag märker det. Det är alltså inte kritik riktad mot dig i synnerhet utan mot alla oss som sitter och kommenterar allt överjävlaallt dagarna i ända.

Sen en annan grej: du skrev nåt om att starta en tidning. Vi är några som håller ögonen på dig. Det var som att du tjuvläst delar av mailkonversationer vi haft...
Hehehe...

Kristoffer Viita said...

Åh shit vad roligt att jag har lite ögon på mig. Ni får jättegärna maila eventuella kreativa idéer till Kristofferviita@gmail.com om ni vill. Hehe.

Angående språket är det ju som du säger, ganska knepigt. Just Chuck & Larry texten här skrev jag på ungefär en halvtimme eftersom min deadline inte tillät längre finputs. Plus att jag blev rätt nöjd med den där snabba ilskan. Det är oftast så det brukar fungera nämligen. Att texten rinner ut jävligt fort och sedan får jag finputsa i den mån jag har tid (och lust). Jag kan även tycka att det finns ett värde i att skriva lite snabbt och vårdslöst, "djuriskt" så att säga.

Det här med engelskan är också rätt kul, jag har tänkt på det själv. Alltså funderat över om jag använder för mycket. Jag vet ärligt talat inte om det är bra eller dåligt att jag blandar så friskt. Jag har inte bestämt mig. Framför allt är det bekvämt eftersom det är så jag pratar också: "Fuck that shit, jag vill inte gå på lokal ikväll" typ. Där har jag vissa problem, med att skapa nån slags författarperona som skiljer sig från mitt vanliga språk. Lite tricky.

I övrigt: När jag såg det här inlägget hemkommen från en idiotisk pubdiskussion blev jag glad igen. Gött.