Härmed förklarar jag er Chuck & Larry
Betyg: 1
Jag ville verkligen gå. Alltså gå ut från bion.
Men eftersom mitt jobb tvingade kvar mig blev visningen i stället ett uthållighetstest. Jag skulle palla, jag skulle orka. Jag mådde faktiskt fysiskt dåligt, men jag ville kunna säga "Jag såg hela filmen" och folk skulle applådera min psykiska styrka, de skulle hurra mig och konfetti skulle spruta i min ära.
Vad jag fick uthärda började med två superhetero brandmän, Chuck och Larry, från Brooklyn, New York, som tack vare ett sjukt långsökt resonemang med virriga lagar om pensionssparande måste gifta sig. Men stadens myndigheter anar att allt inte står rätt till med äktenskapet så de två machograbbarna måste övertyga genom att spela jättebögiga för att de inte ska hamna i fängelse. Det ofrivilliga paret måste därför storhandla bögprylar: Barry Manilow, Wham och bomullstussar slängs i kundvagnen. HÖ-HÖ-HÖ!
Alltså, what!? Jag kan fortfarande inte förstå hur någon lyckats kasta in så mycket schablonmässigt, vidrigt avfall i en och samma film. Synen på homosexualitet är lika modern som hemma hos Göring. Liksom tappa tvålen i duschen, hur gammalt är inte det skämtet? Dessutom försöker man knyta ihop slutet med ett papperstunt och falskt budskap om lättare tolerans.
Please? Vi har tittat på fascistpropaganda i två timmar, det går inte att lura tillbaka oss nu. Chuck & Larry är en film för en smärtsamt köpstark målgrupp: fördomsfulla idioter.
Härmed förklarar jag skiten efterbliven.
Jag skriker det en gång till, så att ni hör mig längst bak också: BÖGHUMOR ÄR INTE ROLIGT!
Sådär, jag fixade det.
Var är min parad?
Recension publicerad i NSD 28/9- 07
