Elitism

Månadens Citykrönika:

Har fula bättre smak?

”De här tjejerna är snygga” var en tanke som flög förbi i mitt huvud samtidigt som jag övervägde mina alternativ. Klockan var halv två på natten, det var lördag. Jag hade druckit några öl, rökt några cigaretter och nu skulle alltså jag och mitt sällskap vidare i natten. Gänget bestod av mig själv, en god vän och två tjejer vi inte kände särskilt bra. ”Vi ska till Gretas!” Stojade en av tjejerna entusiastiskt. Jag och min vän tittade snabbt på varandra. Gretas är en gayklubb, och inget fel där egentligen. För de här tjejerna var inte gay, så pass mycket hade jag och min kompis räknat ut. Men ”Vi sticker till Gretas och dansar till schlager!” gav en viss pre-rape känsla.
Inte för att jag är det minsta homofob. Nej, utan för att jag kunde se mig själv, 20 minuter in i framtiden, gråtandes. Hopplös står jag där och fumlar med att hålla för öronen för att stänga ute ”fångad av en stormvind” samtidigt som jag blundar och påbörjar förträngning av ytterligare ett minne – det av snygga tjejer inbegripna i ironisk dans. Arkiverar i samma mörka hörn som alla killar jag sett bröla till ”killing in the name of” på sommarens dansgolv (år 92 ringde och ville ha tillbaka sin moshpit). När den här korta framtidsvisionen tagit slut och sällskapet tittar undrande på mig, så tackar jag och min vän för oss innan vi går hem och lägger oss i mänsklig tid.
Några dagar senare började en frågeställning formulera sig i skallen. Varför lyssnar snygga människor i så stor utsträckning exklusivt på dålig musik? Eller det är kanske lite orättvist. Det rör sig snarare om gammal, rent familjär musik och övrig kultur. Låtarna med Carola de dansat till på mellanstadiediscot eller Håkan Hellströms darriga stämma de utövade första trevande hånglet till. Filmerna de identifierade sig med under senpuberteten, läs: Amelie från Montmarte för tjejer och Fight Club för killar. Men efter 18-19 tar de utforskande åren slut. De nöjer sig liksom med det bekanta. Varför? Ett snabbt svar är: för att det är enkelt. Kanske har snyggingarna haft en rik uppväxt där ansträngning var något som förpassades till slavarna i källaren, medan tjejkvällen med vitt vin och dyr ost dukades upp av butlern Nestor?
Allvarligt talat, att dansa till schlager (ironiskt eller inte) är ungefär lika utmanande som att göra helikoptern.

Men, betyder det här i såna fall att jag själv är ganska ful?
I wish, och där uppstår paradoxen. Reflektera snabbt över att det hetaste folket i världen är de som pysslar med konst och musik, medan resten av världen pliktskyldigt imiterar. Går det att bli snyggare om man använder och tar del av popkultur på rätt sätt? Jag tror det.

Så till alla vackra människor som flyter fritt i luften utan märkbara påfrestningar: det handlar om en liten skopa gör-det-själv-attityd. Likgiltighet och det-var-bättre-förr-tänk är nämligen atombombsfarligt när det kommer till både skönhet och kulturkonsumtion. Vips så sitter man där. Ful, äcklig och nynnar med i Lars Winnerbäcks ”Jag vill gå hem med dig / innan eftertänksamheten har raserat hela natten” och undrar vad fan som hände.

Krönika publicerad i NSD city 27/9 - 07



Så en liten recension också:

Afro Samurai (mini)
Betyg: 4
Genre: blodfylld ironionani
I rollerna: Samuel L Jackson, Kelly Hu, Ron Perlman
Skapare: Takashi Okazaki
Målgrupp: Du som gillar robotar, ninjas, blod, blaxploitation och tecknad film.

Okej, det är inte helt aktuellt med en månadsgammal importdvd, men anime är inte en uttrycksform som dryper av självdistans. Därför är det soft när man låter en schizofren afroamerikansk samuraj, voicad av Samuel L Jackson, slakta sig igenom ett nygammalt Japan. Animationstilen påminner om den som användes i första Kill Bill, det är otympligt vackert när tecknat blod skvittrar överallt.
Afro (han heter så) har ett mål: han vill bli den mäktigaste krigaren genom att mörda en massa skurkar och till sist killen som är störst och värst (fantasifullt kallad "number one"). Let's rumble helt enkelt.
Som om inte detta vore nog så har alla shogun assasin-romantikers favoritproducent RZA lagt soundtracket som stilfullt oljar in den kitschiga svärdslidan. "A man with no friends only lives for revenge..." – börjar introlåten, det räcker så va?

Recension publicerad i NSD city 27/9 - 07 (finns inte på nätet)