"Hur många nitar ska du ha?" Frågade killen i kassan.
Jag svarade att jag bara ville betala in mig, men att vi fick se lite senare.
Jag kände mig som Fredrik Strage, eller varför inte Neil Strauss? Liksom här på uppdrag av nån cool musiktidning med ett reportage om den harvande kängpunkscenen. Ja, scenen där gagerna bestod av en tjuga i bensinpengar och en back öl för efterfesten. Där låtarna var korta och fortfarande handlade om "Politikers löften och lögner". Jag hade dock inte betalt för att vara där jag befann mig, inte heller jobbade jag för någon cool musiktidning. Jag hade heller inte läst lika många rockbiografier som Fredrik Strage eller legat med lika många kvinnor som Neil Strauss.
Däremot har jag något som ingen av de männen har: en obetald blogg, en som godkänner allt och censurerar inget. Håll till godo.
"Är du skinhead?"
Hon var millimeter från mitt ansikte och hennes mun luktade rödvin blandat med illa.
"Nää." Svarade jag lite häpet.
"Vad är du då?". Frågade hon med ögonen rullandes åt alla olika håll. Hon hade kortklippt grönt hår och fem piercingar i ansiktet.
"Hmm, jag är..." Jag visste inte vad jag skulle svara, jag hade glömt bort att jag var på en plats där ett rakat huvud var en symbol, något annat än ett modestatement. Här stod min rakade skalle för något som jag själv inte riktigt had koll på. Var jag en dålig eller bra skinhead? Hade de här punkarna sett This is England?
Jag visste inte vad jag skulle säga och sade bara "Jag är... ingenting".
"Jamen jag tycker att du ser ut som en skinhead, det ser skitsnyggt ut. Vad lyssnar du på då?"
Komplimangen värmde och hon tog ett steg bakåt så att jag kunde se vad hon hade på sig: ett linne som slutade ovanför naveln, en jeansjacka med nitar och stuprörsjeans.
"Nu blir jag väl förmodligen skjuten, men jag gillar house" Sade jag utan att göra vad jag ville, dvs luta mig bakåt för att undvika den frätande andedräkten.
"Haha! men vad fan gör du här då?" Frågade hon, utan förakt men snarare faschination i rösten.
"Jag är på Subkultursafari" svarade jag.
"Ååh men det är så roligt med nytt folk" började hon, "Alltså alla här är ju mina vänner, men jag är så jävla less på dem!" Hennes ögonlock sluttade som om hon skulle somna precis där. Mitt uppe i sitt eget brandtal. Men det gjorde hon förstås inte.
Platsen jag befann mig på igår var alltså Kulturhuset Underjorden där tre kängpunkband manglade i en lokal som i sitt första intryck starkt påminde om en ruffigare club Silencio från filmen Mulholland Drive. Det var en salong med biografstolar framför scenen och rummet var helt mörklagt.
Samma bisarra känsla av att befinna sig på en plats där man är bortom sina vanliga element fanns liksom där. Klientelets (bestående av 80% män) kläder bestod av slitna jeans, nitbälten, doc martens, gamla ironiska kepsar, jeansjackor osv. På väggarna satt överallt olika flygblad, vissa med politikern Göran Johanssons ansikte inklistrat och med en ditmålad hitlermustasch. På toaletterna samlade sig piss över hela golvet efter att klockan slagit tio och resten av lokalen badade i en aura av smuts och damm.
När jag, Linus och hans bror Erik som snart skulle spela med sitt band Avskyvärld, stod och hängde kom en av ställets stammisar fram till oss. (alla där var ju stammisar utom vi).
Han började skoja med oss och pika oss för våra kläder. "Haha vad är ni för jävla mongon? Såhär kan ni ju inte se ut. Hit kan man inte komma med skjorta, vi har faktiskt dresscode här!" Själv hade han på sig en stor svart munktröja över sin ganska stora ölmage och odlade en ordentlig skepparkrans. "Alltså, ni kan ju inte mena allvar med en sån där jacka, eller den där tröjan?" Han pekade på Linus windbreaker och min vita cardigan. Vi flinade, det här var ju inte något elakt hån han höll på med, istället kände jag tack vare hans sarkasm att han välkomnade oss. Överlag kändes stället ganska avslappnat. Även om jag fick en hel del sura blickar från snubbar varje gång jag pratade med en av de få kvinnor som gästade lokalen. Och visst tittade folk på oss som ganska udda fåglar även om jag förmodligen inbillade mig några "Vad gör han här?"-blickar. Men det störde mig inte nämnvärt, snarare tyckte jag att det var roligt att få stå ut för en gång skull.
Och jo, Avskyvärld med Erik Lahti krossade som kvällens sista band, karisman hos Pohja var energisk, våldsam och helt enkelt stilfull. Det är mer än vad man kan säga om de andra banden som mest stod stilla och hatade med låttitlar som "Shit" och "fuck you".
Något som irriterade mig lite var att det över bandens och den ganska fattiga publiken fanns en slags outtalad, nästan buskisartad humor. Det var ingen som direkt hoppade omkring och sparkade varandra i käften, istället stod de få som rörde sig framför scenen och spelade ironiska lufttrummor med skämtsamma leenden på sina läppar. Det var liksom inte på riktigt, allt var på kul. Och alla visste om det.
Ölen vi köpt (eller tja, man köpte lotter med vinst av en burköl varje gång) började ta sin effekt så jag motstod en impuls att börja stöta på en söt punktjej och vi åkte n mot stan.
På spårvagnen började jag och Linus diskutera. Varför buskishumor undrade Linus? Jag undrade varför man måste vara smutsig för att hänga i punkkretsar? Hel behöver man väl inte alltid vara, men åtminstone ren? Är det egentligen punk det här? Det är väl mer punk att vara som The Embassy? Eller TTA? Att i alla fall provocera etablissemanget lite? Punkpubliken kändes ju snällare än dansbandspublik många gånger.
Om ingen är rädd för den, kan det då vara punk? Kan det överhuvudtaget vara subkultur?
Vi åkte in till människobyn igen, dvs till uppåt framåt. Och jag dansade till tech-house med en så blasé look i ansiktet jag kunde. Nu räckte inte min hipsterstil för att sticka ut och jag var rädd för att försvinna i mängden igen. Hur jävla intressant är någon som är glad?
Människobyn? Men eeeh, då blir du ju människa.
