Tina Fey begår konstnärligt självmord och pissar på ALLT hon åstadkommit med 30 rock

En till smått poprefererande gravidkomedi, den här gången blandat med någon slags the odd couple/you, me and Dupreevinkling och en kreddig tv-kvinna i huvudrollen. Det antas vara roligt, detta för att hon skaffar sig en surrogatmamma.

Vad skulle kunna sluta lika illa som förintelsen?

Every rose has it's thorns

Det är mycket nu. Det ska ni veta era jävla svin.
Nej förlåt, nu blev det ganska otrevligt ganska snabbt, och så kan vi inte ha det om ni ska fortsätta läsa den här bloggen. Ni är förstås inga omalda varmkorvar, ni är mina kära och underbart intelligenta läsare som idag, på alla hjärtans dagen till ära, skall bjudas på något mycket speciellt.

Men först, ja vart var jag nudå?
Jo: det är mycket nu, förutom att jag har ungefär fem böcker att läsa om segregation, black metal och punk och mods (fy fan, det tar aldrig slut med det här jävla 40-talistupproret!) Så har jag en tenta att skriva och jobb som ska lämnas. Eller jobb och jobb, snarare provskrivningar som förmodligen aldrig kommer att se dagens ljus. Men in ska de i alla fall och då får jag gott göra mitt bästa (haha).

Allt det här kanske ni skiter i, snabba effektsökare som ni är. Och jag har sympati eftersom jag är likadan själv. Vad bryr jag mig om hur ni mår och har det? Inte ett exkrement, där hade ni svaret.
Eller jo, förlåt. Nu var jag sådär elak igen. Klart att jag bryr mig, herreguud. Jag vill att ni ska hålla er friska och starka, om inte annat så pass medvetna att ni orkar läsa den här bloggen och ge mig den bekräftelse jag förtjänar.

Men till saken: som ni vet gillar jag bra film, det gör förhoppningsvis ni också om ni läser den här bloggen. Men Jag gillar också dålig film, eller för att precisera: Trailers till dåliga filmer. Därför tänker jag förunna er älskade läsare med mina just nu favoriter bland trailerträskets annars så nekrofiliska torskar. De närmsta dagarna kommer med andra ord att bestå av: mindre text, mer bajs.

Vi öppnar starkt med trailern till filmen Teeth.

Haneke-pepp

Michael Haneke har gett det psykologiska våldet omsorg likt ingen annan, och det har framkallat tjocka klumpar av skräckgröt i min mage när jag sett någon av hans filmer (nu har jag tyvärr bara sett några stycken). Men som jag ser det så har han möjligheten att omdefiniera filmens formbegrepp och publikens verklighetsföreställningar (Inte minst i sjukt läckra Caché, sv Dolt hot) utan att den där oroväckande känslan försvinner, eller för den skull rubbar dramaturgin.
Nu ska han ju göra remake av sin gamla Att-angöra-en-brygga-gone-terribly-wrong i Funny Games, dock en engelskspråkig version. Peppen är förstås så löjligt jävla hög att den dött av en överdos för länge sen.




Tim Roth och Naomi Watts också, hur skulle det här överhuvudtaget kunna bli en dålig film?

En till film om film

Om typ fyra månader dunsar Michel Gondrys Be kind Rewind ned i Sverige.

Med tanke på att hans förra the Science of sleep var en barnslig studie i drömmar där en bebislik Gael Garcia Bernal springer omkring i olika abstrakta landskap av gamla toalettrullar och lipar för att han inte kan imponera tjejer med sin hemmagjorda tidsmaskin (eller nåt, jag minns inte riktigt) - SÅ har jag inte världens högsta förväntningar på Eternal sunshine of the spotless mind-Gondry. MEEEN film om film (sk Meta-film) är fanimej alltid spännande, två videobutikslosers gör en egen Ghostbusters? Det kittlar allt lite i magen min.

Mia Farrow är ju med också, haja!




(Inspiration hämtad från Extra Allt - se länklista)

Wohoo!

Spel som blir film nr 397: Hitman

Regi: Vem då?