Haneke-pepp

Michael Haneke har gett det psykologiska våldet omsorg likt ingen annan, och det har framkallat tjocka klumpar av skräckgröt i min mage när jag sett någon av hans filmer (nu har jag tyvärr bara sett några stycken). Men som jag ser det så har han möjligheten att omdefiniera filmens formbegrepp och publikens verklighetsföreställningar (Inte minst i sjukt läckra Caché, sv Dolt hot) utan att den där oroväckande känslan försvinner, eller för den skull rubbar dramaturgin.
Nu ska han ju göra remake av sin gamla Att-angöra-en-brygga-gone-terribly-wrong i Funny Games, dock en engelskspråkig version. Peppen är förstås så löjligt jävla hög att den dött av en överdos för länge sen.




Tim Roth och Naomi Watts också, hur skulle det här överhuvudtaget kunna bli en dålig film?