Showing posts with label Neil Strauss. Show all posts
Showing posts with label Neil Strauss. Show all posts

Wednesday, March 4, 2009

This book will save my life? lol plz.


Tja. Hur har ni det? Jag har läst om lite nyheter. gillade ju till viss del Neil Strauss pick-upmanual "The Game". Okej, den var retarderad i sina "därför är män mer otrogna än kvinnor"-analyser fanns där förförelseverktyg för män som kände sig utanför och snickrade på nästa UNA-bomb med verktygen de visste hur man använde. Det fanns ett motstånd mot föreställningen (diskursen om man så vill) att "vissa killar har det, andra inte". Jag minns att Strauss refererade till empati som den viktigaste resursen i raggande. Det tenderar att glömmas bort när man vill diskutera alla härskartekniker som böckerna innehåller. Inte så konstigt kanske?

Nu tror jag dock att Neil Strauss har tappat greppet. Blivit galen.
Hans nya bok, "Emergency" är en överlevnadsguide. Alltså inte för krogen utan för... allt. Terrorism, naturkatastrofer, slaktande och hunger. Neil har tydligen "börjat se världen ur ett apokalyptyskt perspektiv" och kände sig manad att skapa en ny verktygslåda. En som hjälper oss överleva om "the shit hits the fan".
Jag skulle cyniskt kunna påstå att Neil kapitaliserar på vår kollektiva rädsla med boken, men jag tror tyvärr att det är han själv som blivit rädd. Rolling Stone-journalisten verkar fallit offer för "the culture of Terror" och fått för sig att det är jätteviktigt att kunna skjuta pistol. I en intervju med The Daily Beast berättar Strauss varför han ville "bli den som slapp undan":


"in the last decade, we’ve been attacked on our own soil; an important American city totally collapsed in a natural disaster; our banks have fallen apart; the dollar has plummeted. If you walk around New York City, everywhere you look are signs about how you should report strange packages. And incidentally, when I talked to police officers and firemen for this book, I realized their plan is to pretty much leave most people on their own if something huge happens, because they’re going to need to concentrate on putting out the big fires."


Att Strauss spår apokalypsen i några random negativa events är inte hälften så alamerande som att han, trots sin beresthet, inte verkar ha någon kolla på hur fucked up resten av världen är. Och har varit ett bra tag nu. Den nya boken (jag har läst inledningen via email) verkar fortsätta på Strauss liberala synsätt som skvalpar i fostervattnet av den Amerikanska drömmen. "Var ditt bästa själv så klarar du av allt". Den här gången är superindividualismen inte till för att hjälpa nerdlingers få en dejt. Snarare gammal "manlig" självhjälp indränkt i domedagens dressing.
Enligt Strauss är Obamas seger en för sen sådan, slutet kommer eller the end is nigh som det brukar heta. Köp lite kött på burk och tejpa igen fönstren, typ.

Jag vet inte. jag tycker att Corpse Paint räcker som förberedelse.

Fotnot: Emergency släpps i USA 10 mars.

Saturday, May 17, 2008

Muhammedkarikatyrerna

Det finns två möjliga ingånger till det här inlägget.

1. "Eftersom jag skriver min B-uppsats om boken..."
2. "När jag satt och diskuterade The Game på en mexikansk restaurang i New York..."

Hmm vilken ska jag ta? Ettan är ju hyfsat informativ och så men visst har tvåan lite mer, hur ska jag säga, sex I sig?

Ja. Jag tar den.



När jag satt och diskuterade The Game på en mexikansk restaurang i New York med min vän Nils föddes en stilistisk bomb i min hjärna. Eller okej, om sanningen ska fram hade formuleringen legat där inne och brunnit som en lång stubintråd i några dagar. Gordon tyckte att han "Kunde förstå varför kvinnor finner det provocerande att det finns en sån där bok". Och jag kan inte annat än hålla med. Alla tror sig vara speciella och ingen vill köpa idén att det finns en manual för maktutövning som män kan praktisera på kvinnor.
Jag har ju skrivit om det här tidigare. och det verkar fortfarande vara så att boken är mest provocerande för dem som inte läst den.
Hur som helst kom jag under middagen fram till min stilistiska explosion: Om The Game är koranen så är jag åtminstone troende muslim. Detta förvandlar mig dock inte till en fundamentalist, terrorist eller ens någon som orkar bry sig om fastan, daglig bön och allt det där jobbiga. Jag har valt ut vissa teorier att ta till mig helt enkelt.

Just nu håller jag på att läsa bok nr 2: Rules of the Game. Och faktum är att jag tycker ganska mycket i boken är fucked. Ur både genusperspektiv samt det stora anspråket på vetenskapliga "sanningar" (med referenser i psykoanalysen och tveksamma evolutionsteorikopplingar). Men det ska förstås understrykas att den innehåller många cleana metoder för livsbejakande om man klarar av att bortse ifrån lite tveksamma passager. Lite som att skippa kapitlet om heligt krig i ovan nämnda religiösa skrift. Men äh. Allt det där är en B-uppsats in progress.

Det jag ville gnälla lite på är myten om manlig charm som t ex projiceras i Johanne Hildebrands krönika.
Det är ju så, att om en man läst sig till och tränat upp ett särskilt beteende, ja då är det något falskt. Oärligt. och om det handlar om interaktion med kvinnor: töntigt och Omanligt. Det odefinierade attributet "charm" är något män bara förväntas ha. Detta trots att kvinnor själva sväljer självhjälpsböcker som en annan gör dåligt 7-11kaffe. I en autentisk diskussion med två unga kvinnor jag känner uttryckte de frustration över hur värdelösa männen som raggat på dem kvällen innan varit.

- Alltså, de körde liksom "Hur är läget..." - bruden-i-baren-grejen!

och lite senare i samtalet:

- Ska det vara så svårt att gå fram till någon och bara säga: "Hej. Hur är läget?" (detta sagt med en ödmjuk till skillnad från slemmig ton).

Det logiska svaret på den frågan är naturligtvis: Eller så gör du ett move själv. Fuck...

Men det tänkte jag inte på, det kändes självklart för mig också. Att mannen (eller i det här fallet: fjanten) tar initiativet. Och att han borde gjort det med lite mer skills.
Men för att återgå till mina 2 cents om begreppet charm.: "Charm" är bullshit. Ingen föds med ett visst mått av humor, coolhet eller hotness, det är något man arbetar upp. Medvetet eller omedvetet men är i slutändan verktyg lika manipulativa som alla andra verksamma i sociala interaktioner. Om man nu insisterar på att det inte finns någonting mitt emellan charm och härskartekniker.

Tyvärr är inget av detta kvinnans fel. Patriarkatet är förstås den dumjävla institution som skapat föreställningar om att "en bra karl reder sig själv". Vilket nu förverkligas av folk väljer de sämre delarna ur självhjälps-Game-serien men indirekt också av dagens feminister som hånar alla dessa inövade metoder för sin brist på "äkthet".
Några vettiga raggningstips har jag aldrig fått direkt av en kvinna. Snarare har könsblandat umgänge hjälpt mig att bättre förstå konstruktionen "kvinna" (för nog är det väl en kontruktion som allt annat) och bli av med den där känslan av "annanhet" som inpräntats sedan dagis. Det är nog bättre att göra så än de här sektliknande comunityn som börjar formas i Sverige och som verkar ha behovet att se män som jägare och kvinnor som byten.

Här är två läxor från Neil Strauss som jag ändå gillar:

"The two biggest clichés in dating advice are:

1. Just be yourself
- should be: Be your best self.

2. Be Confident
- This is impossible without succes, so you have to learn how to have succes."


Jag höll på att dra till med slutklämmen "Allah Akhbar!" Men det hade ju förvrängt min faktiska ambivalens inför ämnet. Om jag nu måste dunka ner en fet avslutande oneliner, varför inte den här:

Intelligent, she should teach, and if so: I would be a nerd like screech.


Sunday, February 24, 2008

Subkulturell safari


"Hur många nitar ska du ha?" Frågade killen i kassan.
Jag svarade att jag bara ville betala in mig, men att vi fick se lite senare.

Jag kände mig som Fredrik Strage, eller varför inte Neil Strauss? Liksom här på uppdrag av nån cool musiktidning med ett reportage om den harvande kängpunkscenen. Ja, scenen där gagerna bestod av en tjuga i bensinpengar och en back öl för efterfesten. Där låtarna var korta och fortfarande handlade om "Politikers löften och lögner". Jag hade dock inte betalt för att vara där jag befann mig, inte heller jobbade jag för någon cool musiktidning. Jag hade heller inte läst lika många rockbiografier som Fredrik Strage eller legat med lika många kvinnor som Neil Strauss.

Däremot har jag något som ingen av de männen har: en obetald blogg, en som godkänner allt och censurerar inget. Håll till godo.

"Är du skinhead?"
Hon var millimeter från mitt ansikte och hennes mun luktade rödvin blandat med illa.
"Nää." Svarade jag lite häpet.
"Vad är du då?". Frågade hon med ögonen rullandes åt alla olika håll. Hon hade kortklippt grönt hår och fem piercingar i ansiktet.
"Hmm, jag är..." Jag visste inte vad jag skulle svara, jag hade glömt bort att jag var på en plats där ett rakat huvud var en symbol, något annat än ett modestatement. Här stod min rakade skalle för något som jag själv inte riktigt had koll på. Var jag en dålig eller bra skinhead? Hade de här punkarna sett This is England?
Jag visste inte vad jag skulle säga och sade bara "Jag är... ingenting".
"Jamen jag tycker att du ser ut som en skinhead, det ser skitsnyggt ut. Vad lyssnar du på då?"
Komplimangen värmde och hon tog ett steg bakåt så att jag kunde se vad hon hade på sig: ett linne som slutade ovanför naveln, en jeansjacka med nitar och stuprörsjeans.
"Nu blir jag väl förmodligen skjuten, men jag gillar house" Sade jag utan att göra vad jag ville, dvs luta mig bakåt för att undvika den frätande andedräkten.
"Haha! men vad fan gör du här då?" Frågade hon, utan förakt men snarare faschination i rösten.
"Jag är på Subkultursafari" svarade jag.
"Ååh men det är så roligt med nytt folk" började hon, "Alltså alla här är ju mina vänner, men jag är så jävla less på dem!" Hennes ögonlock sluttade som om hon skulle somna precis där. Mitt uppe i sitt eget brandtal. Men det gjorde hon förstås inte.
Platsen jag befann mig på igår var alltså Kulturhuset Underjorden där tre kängpunkband manglade i en lokal som i sitt första intryck starkt påminde om en ruffigare club Silencio från filmen Mulholland Drive. Det var en salong med biografstolar framför scenen och rummet var helt mörklagt.
Samma bisarra känsla av att befinna sig på en plats där man är bortom sina vanliga element fanns liksom där. Klientelets (bestående av 80% män) kläder bestod av slitna jeans, nitbälten, doc martens, gamla ironiska kepsar, jeansjackor osv. På väggarna satt överallt olika flygblad, vissa med politikern Göran Johanssons ansikte inklistrat och med en ditmålad hitlermustasch. På toaletterna samlade sig piss över hela golvet efter att klockan slagit tio och resten av lokalen badade i en aura av smuts och damm.


När jag, Linus och hans bror Erik som snart skulle spela med sitt band Avskyvärld, stod och hängde kom en av ställets stammisar fram till oss. (alla där var ju stammisar utom vi).
Han började skoja med oss och pika oss för våra kläder. "Haha vad är ni för jävla mongon? Såhär kan ni ju inte se ut. Hit kan man inte komma med skjorta, vi har faktiskt dresscode här!" Själv hade han på sig en stor svart munktröja över sin ganska stora ölmage och odlade en ordentlig skepparkrans. "Alltså, ni kan ju inte mena allvar med en sån där jacka, eller den där tröjan?" Han pekade på Linus windbreaker och min vita cardigan. Vi flinade, det här var ju inte något elakt hån han höll på med, istället kände jag tack vare hans sarkasm att han välkomnade oss. Överlag kändes stället ganska avslappnat. Även om jag fick en hel del sura blickar från snubbar varje gång jag pratade med en av de få kvinnor som gästade lokalen. Och visst tittade folk på oss som ganska udda fåglar även om jag förmodligen inbillade mig några "Vad gör han här?"-blickar. Men det störde mig inte nämnvärt, snarare tyckte jag att det var roligt att få stå ut för en gång skull.

Och jo, Avskyvärld med Erik Lahti krossade som kvällens sista band, karisman hos Pohja var energisk, våldsam och helt enkelt stilfull. Det är mer än vad man kan säga om de andra banden som mest stod stilla och hatade med låttitlar som "Shit" och "fuck you".
Något som irriterade mig lite var att det över bandens och den ganska fattiga publiken fanns en slags outtalad, nästan buskisartad humor. Det var ingen som direkt hoppade omkring och sparkade varandra i käften, istället stod de få som rörde sig framför scenen och spelade ironiska lufttrummor med skämtsamma leenden på sina läppar. Det var liksom inte på riktigt, allt var på kul. Och alla visste om det.

Ölen vi köpt (eller tja, man köpte lotter med vinst av en burköl varje gång) började ta sin effekt så jag motstod en impuls att börja stöta på en söt punktjej och vi åkte n mot stan.
På spårvagnen började jag och Linus diskutera. Varför buskishumor undrade Linus? Jag undrade varför man måste vara smutsig för att hänga i punkkretsar? Hel behöver man väl inte alltid vara, men åtminstone ren? Är det egentligen punk det här? Det är väl mer punk att vara som The Embassy? Eller TTA? Att i alla fall provocera etablissemanget lite? Punkpubliken kändes ju snällare än dansbandspublik många gånger.
Om ingen är rädd för den, kan det då vara punk? Kan det överhuvudtaget vara subkultur?

Vi åkte in till människobyn igen, dvs till uppåt framåt. Och jag dansade till tech-house med en så blasé look i ansiktet jag kunde. Nu räckte inte min hipsterstil för att sticka ut och jag var rädd för att försvinna i mängden igen. Hur jävla intressant är någon som är glad?


Människobyn? Men eeeh, då blir du ju människa.

Wednesday, May 16, 2007

Kim Ki-duk shall fill the void.



Alla har vi svackor. Vissa dagar känns det som om jag inte vill se någon film, jag har tusen stycken jag borde se. Tunga, pribelönta, hypade filmer. "Jag pallar inte", Jag läser istället Neil Strauss "The Game" hela kvällen och natten. Bra bok som handlar om hur man beter sig som ett svin på det mest attraherande sättet.


Men hur som helst så fick jag för mig att film var tråkigt just idag. Någnting var fel, något saknades. Jag kom precis på vad. Det var Kim Ki-Duk. Sydkoreanen som gjorde världens bästa film Järntrean (Bin-Jip). Sedan den inte lika fenomenala Bågen (Hwal). "Vart fan har han hållit hus" tänkte jag och kollade Imdb. Tja, han har gjort en film 2006 som heter "tid". DEN vill jag se, och nog fan verkar den tung.

Och i årets cannesfestival tävlar han med sin nya film Soom (Andetag).

Det där med vilken film man vill se är ibland lika svårt som att hitta kärleken. Ibland missar man guldkornen för at man är för snabb att dömma. Men ofta vet man redan efter ett första intryck att det här kommer bli grymt. Nu är det fan bäst att den här filmen håller måttet.