1. "Eftersom jag skriver min B-uppsats om boken..."
2. "När jag satt och diskuterade The Game på en mexikansk restaurang i New York..."
Hmm vilken ska jag ta? Ettan är ju hyfsat informativ och så men visst har tvåan lite mer, hur ska jag säga, sex I sig?
Ja. Jag tar den.
När jag satt och diskuterade The Game på en mexikansk restaurang i New York med min vän Nils föddes en stilistisk bomb i min hjärna. Eller okej, om sanningen ska fram hade formuleringen legat där inne och brunnit som en lång stubintråd i några dagar. Gordon tyckte att han "Kunde förstå varför kvinnor finner det provocerande att det finns en sån där bok". Och jag kan inte annat än hålla med. Alla tror sig vara speciella och ingen vill köpa idén att det finns en manual för maktutövning som män kan praktisera på kvinnor.
Jag har ju skrivit om det här tidigare. och det verkar fortfarande vara så att boken är mest provocerande för dem som inte läst den.
Hur som helst kom jag under middagen fram till min stilistiska explosion: Om The Game är koranen så är jag åtminstone troende muslim. Detta förvandlar mig dock inte till en fundamentalist, terrorist eller ens någon som orkar bry sig om fastan, daglig bön och allt det där jobbiga. Jag har valt ut vissa teorier att ta till mig helt enkelt.
Just nu håller jag på att läsa bok nr 2: Rules of the Game. Och faktum är att jag tycker ganska mycket i boken är fucked. Ur både genusperspektiv samt det stora anspråket på vetenskapliga "sanningar" (med referenser i psykoanalysen och tveksamma evolutionsteorikopplingar). Men det ska förstås understrykas att den innehåller många cleana metoder för livsbejakande om man klarar av att bortse ifrån lite tveksamma passager. Lite som att skippa kapitlet om heligt krig i ovan nämnda religiösa skrift. Men äh. Allt det där är en B-uppsats in progress.
Det jag ville gnälla lite på är myten om manlig charm som t ex projiceras i Johanne Hildebrands krönika.
Det är ju så, att om en man läst sig till och tränat upp ett särskilt beteende, ja då är det något falskt. Oärligt. och om det handlar om interaktion med kvinnor: töntigt och Omanligt. Det odefinierade attributet "charm" är något män bara förväntas ha. Detta trots att kvinnor själva sväljer självhjälpsböcker som en annan gör dåligt 7-11kaffe. I en autentisk diskussion med två unga kvinnor jag känner uttryckte de frustration över hur värdelösa männen som raggat på dem kvällen innan varit.
- Alltså, de körde liksom "Hur är läget..." - bruden-i-baren-grejen!
och lite senare i samtalet:
- Ska det vara så svårt att gå fram till någon och bara säga: "Hej. Hur är läget?" (detta sagt med en ödmjuk till skillnad från slemmig ton).
Det logiska svaret på den frågan är naturligtvis: Eller så gör du ett move själv. Fuck...
Men det tänkte jag inte på, det kändes självklart för mig också. Att mannen (eller i det här fallet: fjanten) tar initiativet. Och att han borde gjort det med lite mer skills.
Men för att återgå till mina 2 cents om begreppet charm.: "Charm" är bullshit. Ingen föds med ett visst mått av humor, coolhet eller hotness, det är något man arbetar upp. Medvetet eller omedvetet men är i slutändan verktyg lika manipulativa som alla andra verksamma i sociala interaktioner. Om man nu insisterar på att det inte finns någonting mitt emellan charm och härskartekniker.
Tyvärr är inget av detta kvinnans fel. Patriarkatet är förstås den dumjävla institution som skapat föreställningar om att "en bra karl reder sig själv". Vilket nu förverkligas av folk väljer de sämre delarna ur självhjälps-Game-serien men indirekt också av dagens feminister som hånar alla dessa inövade metoder för sin brist på "äkthet".
Några vettiga raggningstips har jag aldrig fått direkt av en kvinna. Snarare har könsblandat umgänge hjälpt mig att bättre förstå konstruktionen "kvinna" (för nog är det väl en kontruktion som allt annat) och bli av med den där känslan av "annanhet" som inpräntats sedan dagis. Det är nog bättre att göra så än de här sektliknande comunityn som börjar formas i Sverige och som verkar ha behovet att se män som jägare och kvinnor som byten.
Här är två läxor från Neil Strauss som jag ändå gillar:
"The two biggest clichés in dating advice are:
1. Just be yourself
- should be: Be your best self.
2. Be Confident
- This is impossible without succes, so you have to learn how to have succes."
Jag höll på att dra till med slutklämmen "Allah Akhbar!" Men det hade ju förvrängt min faktiska ambivalens inför ämnet. Om jag nu måste dunka ner en fet avslutande oneliner, varför inte den här:
Intelligent, she should teach, and if so: I would be a nerd like screech.
