Okej, det är svårt att slå ett sådant enormt masshaveri som förra årets guldbaggegala där förortsungar tog storslam och Björn Källman fick tillfälle att bräka ut sin skämskuddeframkallande "humor". I år gjorde väl inte Sisela Kyle något direkt bättre jobb förutom att hon kanske inte var lika ångestframkallande. Förutom några gånger, som när hon försökte få publiken att sjunga "La la la" i allsång blev alla så sjukt obekväma och Josef Fares skruvade på sig och flämtade ur sig "jag kan inte sjunga" i pinsamhetens crescendo. Vem klarar inte av ett sjunga "la la la" liksom? Ingen, visade det sig. Därför att ingen tyckte att det behövdes.
Michael Segerströms tacktal (bästa manliga) var dock väldigt fint. Särskilt att han struntade i eventuell tidsbegränsning och körde på. Fin man.
En fråga angående de nominerade för bästa dokumentär: Hörde jag rätt när speakerrösten berättade premissen för en av de tre filmerna kallad "paradiset"?
"De två pensionärerna Lennart och Britta (eller vad de nu hette) försöker installera en fondvägg i sitt hus" Klipp till de två pensionärerna:
Britta: Jag vill inte ha en fondvägg.
Lennart: Jo men du sa ju att du ville ha en tidigare.
Haha va!?
Kaxigt att Roy Andersson talade om för kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som ju vill "bevara kulturarvet" att det är i framtiden vi kan skapa vårt nya kulturarv. Liljeroth såg typ ut som att hon hade en alien i magen, en liten arg en som ville hoppa ut och äta upp ansiktet på Roy.
Showing posts with label Roy Andersson. Show all posts
Showing posts with label Roy Andersson. Show all posts
Monday, January 21, 2008
Friday, September 21, 2007
Veckans bio i NSD: Du levande och Supersugen
Vilken sur jävel jag varit här i bloggen på senaste tiden. Nu blir det i alla fall lite ändring, den här veckan hyllar jag hela två filmer.
Du Levande
Betyg: 4
Femman är nära, det är den verkligen. I vanliga fall brukar jag sitta och göra klart formuleringar till recensionen i mitt huvud medan filmen rullar.
Nu glömde jag helt bort att jag skulle föreställa recensent. "Det spelar ingen roll", tänkte jag. Jag sögs in för djupt för att bry mig.
Du levande är rent stilmässigt en fortsättning av Roys förra film Sånger från andra våningen, en uppföljare, om jag nu vågar vara så rak.
Deprimerande interiörer och stillastående kamera där livströtta människor används som brasved för den tragikomiska elden. Det finns ingen linjär handling utan snarare korta scener med återkommande karaktärer. En psykiatriker som beklagar sig över människans själviskhet och elakhet, en tanig grå man med bastuba, en alkoholiserad kvinna på en ölhall. Men det är när Roy skildrar ung olycklig kärlek som det brister totalt för mig. En ung tjej tar oss med till sin bröllopsfantasi med den svarthårige gitarristen Micke. "Du är så himla bra Micke", säger hon medan han spelar ett solo i ett rum fullt av blommor. Utanför deras fönster åker världen förbi som om deras lägenhet gick på räls. Det räcker bra så för att jag ska gå sönder. Precis som i debuten En kärlekshistoria är clashen mellan den äldre generationens extrema bitterhet och de ungas ofattbara hopp som berör i den gråa kalla staden som Andersson byggt till studiomässig perfektion.
Det som hindrar mig från att stämpla Du levande som ett dramatiskt mästerverk är att vissa av scenerna känns som Roys reklamfilmer, lite väl lättköpt humor, lite plottrigt i samanhanget. Okej. Det är sjukt roligt ibland. Till exempel sexscenen där en överviktig kvinna med stridshjälm stönar högt medan hennes partner, en liten tanig farbror, bara pratar om sitt pensionssparande. Och jag förlåter egentligen allt som hittills luktat uppföljare när den sista scenen fullkomligt dödar mig.
Fan vad bra, Roy,
Gör en film till.
Snälla.
Publicerad i NSD 21/9 - 07
Supersugen
betyg: 3
Det är lite synd att Supersugen är så rolig, annars hade jag kunnat tjonga till med alla möjliga ordvitsar i den här recensionen. "Supersugen supersuger!" eller "Supersugen (på en bättre film)".
Nu får jag alltså inte använda mig att sådana lustigheter.
Betydligt fyndigare humor åstadkommer nördtrion Seth, Evan och Fogell i filmen. En burdus tjockis, en blyg pluggis, och en, tja underlig kille som verkar haft den blåhårige Milhouse i The Simpsons som förlaga.
En vanlig missuppfattning angående nörden är att denna är en person med ett brinnande intresse för till exempel Star wars, rollspel, serietidningar eller annan färdigstöpt mobbarförevändning. Detta är naturligtvis fel, en nörd är ju inget annat än en kille som inte får ligga. Därför känns det rent av befriande att manusförfattarna här bara fokuserat på detta handikapp.
Evan, Seth och Fogell har nu, på deras sista kväll innan sommarlovet och senare college, bestämt sig för att råda bot på sina sexuella frustrationer. Killarna tar på sig uppdraget att med hjälp av ett falskleg inhandla sprit för hela studentfesten där de hoppas kunna slippa sina oskulder. Halvpräktige Evan har förvisso ambitioner om kärlek medan Seth mest hoppas på att bli någon råpackad tjejs stora misstag.
Killarnas plan skär sig rätt ordentligt när Fogell blir kidnappad av två fyllekörande poliser som lär honom skjuta pistol på stopskyltar. Så Seth och Evan får klara sig själva och hamnar på ett ruffigt kokainparty där Evan till allas nöje måste sjunga The Guess Whos These Eyes för att undvika döden.
I och med Superbad (engelska titeln) har det talats om en ny våg av humor inom komedigenren. Judd Apathow som här producerar har tidigare haft finger med i Talladega Nights, På smällen och 40-year old virgin. Det är en rätt koncentrerad metavärld där folk (som plufsiga Seth Rogen och Jonah Hill) från de olika filmerna hela tiden återkommer i nya roller eller som manusförfattare och regissörer. Det genomgående konceptet är ofta detsamma. Det handlar om män som är dumma, fega, otillräckliga, löjliga, barnsliga och klantiga. Kvinnorna får hålla sig på piedestalen där de hör hemma.
Det går heller inte att komma ifrån snoppskämten, spyorna eller mensblodet (som Seth får på byxorna under en intimdans).
Men på vissa sätt påminner de här filmerna om 80-talets råare Porky's och Chevy Chase-filmer. Fratboyhumorn med ryggdunkningar som American Pie höll flaggan på toppen med är utbytt mot extremt dålig timing. Förvisso med ett hårt tilltal, men med udd och finess, kanske är det bara bättre skådespel.
Dessutom blir Supersugen mot slutet supergay, detta på ett riktigt fint sätt.
Publicerad i NSD 21/9 - 07
Du Levande
Betyg: 4
Femman är nära, det är den verkligen. I vanliga fall brukar jag sitta och göra klart formuleringar till recensionen i mitt huvud medan filmen rullar.
Nu glömde jag helt bort att jag skulle föreställa recensent. "Det spelar ingen roll", tänkte jag. Jag sögs in för djupt för att bry mig.
Du levande är rent stilmässigt en fortsättning av Roys förra film Sånger från andra våningen, en uppföljare, om jag nu vågar vara så rak.
Deprimerande interiörer och stillastående kamera där livströtta människor används som brasved för den tragikomiska elden. Det finns ingen linjär handling utan snarare korta scener med återkommande karaktärer. En psykiatriker som beklagar sig över människans själviskhet och elakhet, en tanig grå man med bastuba, en alkoholiserad kvinna på en ölhall. Men det är när Roy skildrar ung olycklig kärlek som det brister totalt för mig. En ung tjej tar oss med till sin bröllopsfantasi med den svarthårige gitarristen Micke. "Du är så himla bra Micke", säger hon medan han spelar ett solo i ett rum fullt av blommor. Utanför deras fönster åker världen förbi som om deras lägenhet gick på räls. Det räcker bra så för att jag ska gå sönder. Precis som i debuten En kärlekshistoria är clashen mellan den äldre generationens extrema bitterhet och de ungas ofattbara hopp som berör i den gråa kalla staden som Andersson byggt till studiomässig perfektion.
Det som hindrar mig från att stämpla Du levande som ett dramatiskt mästerverk är att vissa av scenerna känns som Roys reklamfilmer, lite väl lättköpt humor, lite plottrigt i samanhanget. Okej. Det är sjukt roligt ibland. Till exempel sexscenen där en överviktig kvinna med stridshjälm stönar högt medan hennes partner, en liten tanig farbror, bara pratar om sitt pensionssparande. Och jag förlåter egentligen allt som hittills luktat uppföljare när den sista scenen fullkomligt dödar mig.
Fan vad bra, Roy,
Gör en film till.
Snälla.
Publicerad i NSD 21/9 - 07
Supersugen
betyg: 3
Det är lite synd att Supersugen är så rolig, annars hade jag kunnat tjonga till med alla möjliga ordvitsar i den här recensionen. "Supersugen supersuger!" eller "Supersugen (på en bättre film)".
Nu får jag alltså inte använda mig att sådana lustigheter.
Betydligt fyndigare humor åstadkommer nördtrion Seth, Evan och Fogell i filmen. En burdus tjockis, en blyg pluggis, och en, tja underlig kille som verkar haft den blåhårige Milhouse i The Simpsons som förlaga.
En vanlig missuppfattning angående nörden är att denna är en person med ett brinnande intresse för till exempel Star wars, rollspel, serietidningar eller annan färdigstöpt mobbarförevändning. Detta är naturligtvis fel, en nörd är ju inget annat än en kille som inte får ligga. Därför känns det rent av befriande att manusförfattarna här bara fokuserat på detta handikapp.
Evan, Seth och Fogell har nu, på deras sista kväll innan sommarlovet och senare college, bestämt sig för att råda bot på sina sexuella frustrationer. Killarna tar på sig uppdraget att med hjälp av ett falskleg inhandla sprit för hela studentfesten där de hoppas kunna slippa sina oskulder. Halvpräktige Evan har förvisso ambitioner om kärlek medan Seth mest hoppas på att bli någon råpackad tjejs stora misstag.
Killarnas plan skär sig rätt ordentligt när Fogell blir kidnappad av två fyllekörande poliser som lär honom skjuta pistol på stopskyltar. Så Seth och Evan får klara sig själva och hamnar på ett ruffigt kokainparty där Evan till allas nöje måste sjunga The Guess Whos These Eyes för att undvika döden.
I och med Superbad (engelska titeln) har det talats om en ny våg av humor inom komedigenren. Judd Apathow som här producerar har tidigare haft finger med i Talladega Nights, På smällen och 40-year old virgin. Det är en rätt koncentrerad metavärld där folk (som plufsiga Seth Rogen och Jonah Hill) från de olika filmerna hela tiden återkommer i nya roller eller som manusförfattare och regissörer. Det genomgående konceptet är ofta detsamma. Det handlar om män som är dumma, fega, otillräckliga, löjliga, barnsliga och klantiga. Kvinnorna får hålla sig på piedestalen där de hör hemma.
Det går heller inte att komma ifrån snoppskämten, spyorna eller mensblodet (som Seth får på byxorna under en intimdans).
Men på vissa sätt påminner de här filmerna om 80-talets råare Porky's och Chevy Chase-filmer. Fratboyhumorn med ryggdunkningar som American Pie höll flaggan på toppen med är utbytt mot extremt dålig timing. Förvisso med ett hårt tilltal, men med udd och finess, kanske är det bara bättre skådespel.
Dessutom blir Supersugen mot slutet supergay, detta på ett riktigt fint sätt.
Publicerad i NSD 21/9 - 07
Sunday, May 20, 2007
Jag Cannes inte med.
Bild från SubDVD.
Eftersom detta är en filmblogg så borde jag ju skriva något om Cannes filmfestival som pågår just nu. Tyvärr har inte min pojkdröm att få åka dit och svettas bland branchfolket och frysa av ACn på biograferna slagit in (ännu). En dag kommer jag stå där på en strand med så mycket stress att magen kommer blöda medan jag samtidigt känner enorm tillfredställelse över att jag closat James Camerons telefonnummer ("Call me to chat anytime Chris!"). De stora kontrasterna gör att jag skrattar högt för mig själv. Skrattar lite psykotiskt medan förbipasserande tittar snett och någon alpha male i billabongshorts visar fuck och tar sig på kuken för att statea hur lite han gillar mitt skratt.
Nej men helt allvarligt så är det en riktigt intressant festival. Michael Moores, Gus van Sants, Kim Ki-Duks, Roy Anderssons nya. Det är för stort för att börja kommentera, men för den som är intresserad går det att läsa DNs bloggar här, och filmkrönikan här.
Däremot lite skvaller:
Filmkrönikans Fd recensent Emma Gray munthe och DNs filmredaktör Helena Lindblad som ju haft en beef angående att Gray reciterat en liten diskus de två haft under en pressvisning (Mer om Lindblads svar här). Detta har bidragit till debatten som filmkrönikans Göran Everdahl menade, i och med bloggbevakning, kameramobiler etc, handlar om att "Lillebror ser dig". Så vitt jag vet var uttalandet helt orelaterat till Gray vs Lindblad-händelsen. Nu har dock kulturnyheternas Fredrik Sahlin kommenterat detta i sin Cannes-blogg, vilket Gray uppmärksammat här. Jag väljer att inte ta någons sida eftersom jag gillar alla de inblandade. Intressant nonetheless.
Subscribe to:
Comments (Atom)
