En alien i magen

Okej, det är svårt att slå ett sådant enormt masshaveri som förra årets guldbaggegala där förortsungar tog storslam och Björn Källman fick tillfälle att bräka ut sin skämskuddeframkallande "humor". I år gjorde väl inte Sisela Kyle något direkt bättre jobb förutom att hon kanske inte var lika ångestframkallande. Förutom några gånger, som när hon försökte få publiken att sjunga "La la la" i allsång blev alla så sjukt obekväma och Josef Fares skruvade på sig och flämtade ur sig "jag kan inte sjunga" i pinsamhetens crescendo. Vem klarar inte av ett sjunga "la la la" liksom? Ingen, visade det sig. Därför att ingen tyckte att det behövdes.

Michael Segerströms tacktal (bästa manliga) var dock väldigt fint. Särskilt att han struntade i eventuell tidsbegränsning och körde på. Fin man.

En fråga angående de nominerade för bästa dokumentär: Hörde jag rätt när speakerrösten berättade premissen för en av de tre filmerna kallad "paradiset"?

"De två pensionärerna Lennart och Britta (eller vad de nu hette) försöker installera en fondvägg i sitt hus" Klipp till de två pensionärerna:
Britta: Jag vill inte ha en fondvägg.
Lennart: Jo men du sa ju att du ville ha en tidigare.

Haha va!?

Kaxigt att Roy Andersson talade om för kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som ju vill "bevara kulturarvet" att det är i framtiden vi kan skapa vårt nya kulturarv. Liljeroth såg typ ut som att hon hade en alien i magen, en liten arg en som ville hoppa ut och äta upp ansiktet på Roy.

STHLM FLM FSTVL DG 1

Yeahapp, det ska inte bli så uttömande blogginlägg om festivalen. Jag tänkte spara mina bästa och fetaste formuleringar till artiklarna. Så bloggen får vänta och i dagsläget smaka på andrahandsskiten. Men "skit är inte alltid bara skit, ibland är det vasektomi också" som min kompis Karl brukar säga. Förresten, jag har skämt bort er med en massa noveller och recensioner på senaste tiden. Själsligt djupdykande (nåja), researchkrävande arbete och till och med en bild där jag ser helt dum i huvudet ut. Detta utan att få så mycket som en spänn. Nu ska ni bara få riktigt bloggig bloggskit. "Det här gjorde jag idag" -skit.

Ta det.

Jag vaknade hemma hos min bror ute på Lidingö, toast och cappucino ner i mig. Åkte in till presscentrat och stressade som fan över kommande Intervju med Christian Mungiu. Träffade de andra i min intervjugrupp. En kille från Kulturen och en annan från Festivaltidningen. Trevliga män.
Alltså jag var liksom ganska nervös men inte sådär sjukt jävla dödsnervös, och sen i efterhand förstod jag varför. Självklart för att jag inte hunnit se Mungius film.
När jag ett par timmar senare såg det rumänska abortdramat (Nej, det var ingen komedi) 4 månader, 3 veckor, 2 dagar så fattade jag vilken big deal snubben var. Så även om han var jätteödmjuk vid intervjutillfället så hade jag med största sannolikhet darrat på rösten om jag sett filmen i förväg.

Ser Josef Fares Leo, temat var rätt likt Gaspar Noes Irreversiblé. Men mer om den senare. Vad jag satt och tänkte på under visningen var dock hur lätt det skulle vara att förstöra den här typen av film. Om jag bara hade börjat skratta vid valfritt tillfälle, lite rått sådär, så hade hela upplevelsen blivit förstörd för flera hundra människor. Borattänk mitt up i allting, knasigt. Fast det var inte så att jag ville skratta direkt. Inte heller gråta. Mingelprylen inför filmen kädes dock ganska tam, en plastmugg med rödvin och utebliven frågestunde: 120 Kr? Nja, det är kanske inte så att man blir Sverker, men lite "ska man väl kunna begära?".

Filmfestival och rockfestival är egentligen inte så olika. Eller jo det är de väl, men jag beter mig ungefär likadant. Jag dushar varje dag, kliver upp tidigt. Sköter min hygien väl. Men jag slutar äta, dricker en massa kaffe, vin och röker cigaretter. Jag skapar en karaktär som går ut från bion och tänder en cigg med laptopen bakom ryggen. Skribenten typ. Eller så är det bara John Wayne, kanske för att jag inte haft någon att hänga med idag och känt mig tvungen att spela cowboy för att inte se löjlig ut. Men för tusan: festivalen har ju till och med en Westernfilm!

Josef Fares nya film inviger Sthlm filmfestival.

Pressmedelande från Sonet:

"För första gången någonsin inviger en svensk film Stockholms filmfestival. Josef Fares nya film Leo får sin världspremiär på den 18:e internationella filmfestivalen, som äger rum 15-25 november 2007.

Leo firar sin 30-årsdag. Omgiven av familj och vänner skålar han för framtiden. Men när festen är slut och Leo och hans flickvän vandrar hemåt, händer något som för alltid ska förändra deras liv.

- Jag har alltid velat ha med en film i Stockholms filmfestival. Det känns jättebra att få ha världspremiär på Leo i min egen hemstad, säger Josef Fares.

Leo är en tät, thrillerbetonad film. I huvudrollerna ser vi Leonard Terfelt, Shahab Salehi och Josef Fares själv. Josef Fares står för både manus och regi. Memfis/Anna Anthony har producerat och filmen distribueras av Sonet Film."