Jag kom precis att tänka på ett avgörande ögonblick i mitt liv. Inte på något sätt speciellt som första kyssen eller första "skojboxningen" i magen. Nae det här var ett ögonblick som jag börjar misstänka är en pusselbit i min kärlek till film. Jag var liten, 10 år ungefär. Knappt sett en Mad Maxfilm med andra ord...
Jag minns inte riktigt vilken släkting det var jag träffade. Det viktiga jag minns är att de hade varit på bio och att jag mötte dem efteråt.
De hade sett Lars von Triers Breaking the Waves. Jag frågade vad den handlade om. Jag minns dock inte alls vad de svarade. Däremot minns jag hur de pratade och hur frånvarande de verkade. Som om de fortfarande var inne i filmen. berörda som fan, de ville liksom inget annat än att stanna kvar ett tag till i låtsasvärlden. Det kändes som om små stoft av Breaking the Waves svävade över till mig, till mitt lilla intellekt. Jag fick en känsla av att Min bror/mor, vem det nu var, hade varit med om något starkt. På ett åtråvärt sätt för mig.Jag ville ha samma sak som dem.
Jag har faktiskt fortfarande inte sett von Triers film, men nu har jag i alla fall införskaffat den. Rimligtvis borde ju något väldigt coolt hända när jag ser den. Kommer jag att resa tillbaka i tiden till den där stunden utanför biografen? Well, vi får se. Life is for the adventurous.
No comments:
Post a Comment