Thursday, May 3, 2007
Hata Göteborg
Väldigt bra film. Handlar om ett killgäng, mycket likt sådana jag själv varit del av under uppväxten. Killarna drar varje helg till danmark för att köpa sprit och slåss. skrika "danskjävel" liksom, hur party är inte det? Hemma i Helsingborg spelar de fotboll i korpen mot gamla gubbar på löjligt blodigt allvar. Tydiga hierarkier med den starkaste och aggresive snubben högst upp, sedan den korkade medlöparen, den tyste medlöparen (huvudroll) och lägst ner ligger gängets dörrmatta som får dricka all skit som rinner neråt (och det gör den som bekant oftast). Det blir intressant när en av killarnas kusin kommer och hälsar på i hemstaden. Snubben Isak är en frigjord, nästan lite queer backpackertyp som bara sprutar ut komplimanger till de stängda och kalla skåningarna. Han fixar nya roliga aktiviteter som fotbollsgolf och drar igång fester med nytt folk.
Gängets ledare Mitander (spelar av Nic Schröder, från Nic and the fucking family, väldigt, väldigt bra är han här) Har ju som ni förstår rätt svårt för "BögIsak" och försöker styra sina kompisar till en huliganfirma. Johan som är huvudpersonen är mer intresserad av sina nya vänner som är något av en esetisk medelklass.
Det kan ses som lite svart och vitt att visa upp arbetarklasssnubben med "All cops are bastards" tröja som ett våldsbenäget retard och å andra sidan utmåla en laid back backpacker-DJ som en tolerant och snäll antites. Men bara för att förklara att alla estetare är inte sköna peacemakers så har regissör Robert Lillhonga slängt in en vidrigt elitistisk poppojke som sitter och försöker göra bort en av arbetarkillarna med sina kunskaper om Fellini. "AAh han kanske är lite för mainstream eller vad tycker du". Dryg är en underdrift.
Jag känner igen väldigt mycket ur filmen från det riktiga livet. T ex den testosteronfyllda fotbollsmobbningen där han som är dålig alltid är sämst och inte ges nån chans att bli bättre. Det där absurda i att man "ska veta sin plats" för att någon dumjävel fått för sig att han är ledare. Vare sig det gäller sport eller andra sammanhang.
I all den hårda attityd som finns bland oss män i gruppsituationer. Hela tiden tävlande, hela tiden patetiska Herren på täppan mindgames. Och visst kan jag känna igen mig i den dryga poppojken också, men det skäms jag inte lika mycket för.
Det som berörde mig mest var när den tyste Johan ber gängledaren Mitander dra åt helvete.
Mitander: Vi är ju kompisar!
Johan: I såna fall är vi nog det sämsta exemplet på kompisar jag sett! Kompisar har kul tillsammans.
Labels:
film,
Göteborg,
Hata Göteborg,
Nicolai Schröder,
recension,
Robert Lillhonga
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment