Wednesday, May 30, 2007

Studentkritik

Ja, jag såg ut som Max Payne på min student, fuck you too.

Nu börjar det vaknas student för en massa barn. Eftersom min egen student ligger i ganska färskt minne (2004 var det väl?). Och eftersom jag medverkade som farsa på stan när mitt ex tog studenten förra året så började jag nu reflektera över hela grejen. Jag minns snacket, särskilt det efteråt. "Fan, världens grymmaste fest" och "jag kommer aldrig ha så roligt igen" var några (oexakta) citat jag minns. Men när jag tänker efter, vad fan var the big deal? Alltså, många pratar om studenten som om den är oantastlig, något perfekt som inte går att kritisera. Well, here we go.

Sista tiden med gänget spenderas som den brukar göra. Vi åkte omkring ett tag och brölande på lastbilsflaken. Jag minns att min polare Prins tröttnade och hoppade av i farten. Själv slängde jag iväg min champagneflarra och krossade den mot trottoaren. Vi spelade Refused - New noise och allt skulle liksom kännas perfekt.

Veckorna innan studentdagarna satt vi på en smaklöst inredd indisk restaurang och drack öl, förmodligen smuggelöl, för 20 kr. Det uppstod en norm som hämtad från firmafesttragiken, att man helt plötsligt var vän med alla. Att man skulle låtsas ha något gemensamt med dessa människor, bara för att de snart skulle ha en likadan mössa som en själv på sig.

- Hej på dig du, ser att du har en fin vit mössa.
- Jajjemen, Jag ser att du också har en.
- Japp, visst betyder det att vi är vänner?
- You betcha, BÄSTA vänner!
-
Jag kunde ändå bortse från det där, jag tyckte att det var ganska trevligt med mina egna polare, vår egna klick.
Men det är ju helt omöjligt att till fullo njuta av en fest när man inte har en aning om vad som väntar dagen efter. Studenten hade en viss pre-apocalyps känsla, "låt oss festa för sista gången, imorrn är livet slut" var attityden både under och efter studenten. Som om det roliga var slut sen. Usch vilket självbedrägeri.
I jämförelse med de fester jag hängt på sedan dess där folk varit trevligare, gjort galnare, roligare upptåg (än att fulhångla med sina klasskamrater) och spelat MYCKET bättre musik. Ja i jämförelse med att dansa ogenerat till brutal house eller se Pete Doherty kasta en gitarr i ansiktet på sitt eget fan. I jämförelse framstår studenten nästan som kompisens storebror man alltid var rädd för som liten. Han som man tyckte var så jävla cool. Sedan insåg man att han bara var en osäker och korkad tönt.

De följande veckorna kommer unga killar och tjejer att dricka kopiösa mängder sprit, säkert lyssna på "dunka mig gul och blå" och skrika åt mig på stan. Jag kommer reflexmässigt att titta på tjejerna, men hoppas lite att de inte tror att studenten är max på lyckoskalan. Det är det inte.

Vapnet sjöng:

Det krävs hat
för att orka med allt,
som att vara kär i dig
så jag hatar vita mössor
framför rådhuset ikväll

Åh, så sorgligt det nu känns
i kostym och nya clarks
på ett äckligt lastbilsflak
där hjärtat klirrar i mig
du är allt jag inte har.

The Touch sjöng: "We all live in the maximization nation!"

Peace out.

3 comments:

Karl Linus said...

Alltså ögonen på tjejen som står bredvid dig är så jävla roliga!

Kristoffer Viita said...

haha! Jag vet, Typ grön sprayklick på varje öga.

Anonymous said...

"Ja, jag såg ut som Max Payne på min student..." Yeah, you wish. Snarare "småstadstonåring".