Blandad Apa

Mina vänner i The Touch har släppt ett mixtape. Deras första. Vänner av den här bloggen kanske minns att jag intervjuat dem typ sju gånger, en gång för Vice Magazine (som refuserades).
Det är ingenting att bråka om här. Det är fet House.


Varsågoda.

The Touch - Mixed Ape (zipfil)

"Good touched" - en text refuserad av Vice magazine

David Lynchs fula kossa, del av utställningen "cow parade". Pjäsen blev refuserad i New York men ställdes sedan ut på Liljeholmen i Stockholm.

Yes, det stämmer att jag gjort en intervju med våra vänner i housetrion The Touch, vilken jag hoppades få publicerad i den internationella Vicebloggen. Jag fick direktivet att skriva med en annan ton än i en musiktidning vilket jag anser mig ha lyckats med. Och visst fick jag positiva omdömen när jag skrivit klart från redaktionellt håll. Men tyvärr ledde inte det ena till det berömda andra (boss nr två var inte lika positiv) och texten blev efter en tid nekad publicering.

Det ska sägas att jag verkligen gillar tidningen Vice, att jag inte har något agg mot dem för att de dissat artikeln. Detta nederlag betyder självklart inte heller att jag gett upp, det vill jag understryka.
MEN, själv tycker jag att texten blev bra. Någon borde ju få läsa den god dammit! Ergo: ni, mina kära Goodbye Zebrasläsare. Så varsågoda, guld, på engelska och allt.




Good Touched

Having sex for the first time can be really weird. You don’t really know who wants what where or in what way, so it’s basically best to not be shy about it and pray you get to do it again.
Having one night stands however is a lot like doing interviews. It’s like, even if you are maximum prepared for sex (just showered, condoms, lube) or super prepped on a paid-for chat with some next-big-thinger you are never going to be totally comfortable with it.
Luckily for me, this is the third time I’ll be interviewing the The Touch, so the tension is pretty much gone and I’m in the sort of gay but still comfortable “friend zone.” The Touch make house, the kind that tears the club up, they’ve played with DJ Funk and gotten mixed by DJ Assault, and I don’t think anyone who likes good dance music would mind getting friendly with them.

What did you have to do to get DJ Assault in the mix for “Le Night Dominator?”
Johan: He owed us money from a hard night out in Detroit, so we told him that this would make up for it.

Tell me something funny about him and DJ Funk.
Johan: Well, Funk told me to suck his dick on one occasion, but when I asked him why he said “No, not you, you fool!” and pointed to a girl in our crew. Assault said straight from the start, “I don’t need any drugs tonight, as long as I get some pussy.”

Which is your favorite moviemonster?
Johan: Hmm, I think “The monster in the closet”, although that’s the swedish title. - I saw it as a kid and though it was really scary. It was a hairy monster, so I always got it confused with Alf.
Andreas: I would say the monster from “killer pussy”.
Johan: Yeah, (In high pitch voice) “There’s something strange down there.” Haha!


When we crashed the after party of a Swedish radio award show together, you guys bought me an excellent shot, but I can’t remember much else. What was that?
Johan: It’s like tequila except with vodka, lemon and sugar.
Andreas: You could call it a “Russian Fun Light.”

So, which one of you is the cute one?
Both: Olov.
Andreas: Yeah, I still have problems standing next to him.
Johan: He’s the most photogenic. Both his cheeks and his eyes move inward when a camera is close by.

I remember the chicks being all over him during the gig in Stockholm.
Johan: Fuck, nobody wanted me.
Andreas: Perhaps because you were drinking instead of playing?

After you achieve world domination and buy your first big mansion, who’s going to be staying in your guesthouse?
Johan: Mariah Carey. I like the idea of just cruising by with someone and drop the line: “...and there’s Mariah Carey.”
Andreas: I want a big mansion with nothing but a parrot in it. It can curse or recite poetry but there’s only going to be a parrot in there.

What would that parrot’s name be?
Andreas: Mariah Carey.
Johan: My parrot’s name would be Einstein, just like that famous parrot. He’s on Youtube.
That pretty much all the questions I had...
Johan: There are also parrots that can beat-box on Youtube. It’d be cool to have one of those.
Andreas: Imagine if you had an R2-D2 parrot.

Yeah, a parrot could probably make those robot noises.
Johan: Yeah, yeah. Einstein can make the sound of lasers, ”pthui pthui!” No wait, it’s a spaceship, and spaceship attacking with lasers.

The Touch EP a 16 track EP, is out now on Trunkfunk.

The Touch, DJ Assault och DJ Funk på Berns

Länk.
Foto av: Mig själv.

Förresten, en kul liten anekdot från kvällen som inte lämpar sig i tryck: När jag stod där och dansade bredvid scenen var det en snubbe i keps som hela tiden höll på med en sminkborste. Han liksom mimade med den i luften i en imaginär pudergrej och pudrade sedan sig själv och luften. Precis innan bootytävlingen kände han dock att det var dags att kick things upp a notch och började "sminka" alla chicks omkring sig. De verkade bli väldigt glada och upphetsade av detta. Kepskillen var som en maskin med den där sminkborsten, han gjorde liksom både the robot och the safetydance tillsammans med sin sminkrutin. DJ Assault maxade samtidigt skiten ur sin utrustning och skrek om "hoes, hoes, hoes". Till slut var kepskillen ju bara tvungen att sminka ett av tjejernas underliv, för att liksom piffa till det lite. Vilken genushjälte.

Glory Hole, # 2

Torsdag är torsdag, och torsdag är bra. Om man dansar så att svetten sprutar på en båt i Göteborg. Kvällens förspel slarvade igång hos en popluggs-spelar-i-ett-emo-hardcore-band-Staffan. En Mycket trevlig butikschef på Carlingsfemman som lät oss röka i köksfönstret och hade en tidning med en Slayer på omslaget i hyllan brevid sin toalett. han skrattade mycket, visade underhållande bilder, charmade oss. Och bjöd på öl.

Allt var bra, vi drack Minttu, alltså den fulsnygga spriten som ger en andedräkt likvärdig den man får av att ha tugga jenka.

Glorybåten var fint pimpad som vanligt, och ljudet var så sjukt jävla högt att jag höll på att dö. Men det var nice. Jag dansade, dansade, dansade. Jag rökte, jag tiggde cigg, Jag fick ögonkontakt med en tjej som dissat mig förra torsdagen. ...Then I danced some more.

GloryHole har 20-årsgräns och jag njöt därför speciellt när jag såg en 18-årig klubbredaktör studsa omkring och blåsa i en visselpipa när klockan var stängningsdags.

En av mina vänner fick åka hem med en tjej, en annan vän som heter Henrik fick hångla (han tyckte att det var x-tra cool att tjejen var "neger"). Jag själv fick många fina intryck och en kebabrulle i mitt sköte.

Nästa Torsdag spelar The Touch på båten. Det blir nog fint.

Bonus. kvällen citat:

"Tänk dig hur många som har knullat till den här låten" - Henrik, som tyvärr inte fick med sig sin tjej hem och blev tungen att sova på min madrass.

(Det var "Baker Street 1977" med Gerry Rafferty.)

Avslutat Hultsfred 07: Bonusprylar, Uffie, Laakso och skit från rockparty.

06 var det så varmt att man kunde bada fötterna med slutna ögon.

Fuck alltså, det blev mycket jobb på årets Hultsfred. En del jobb blev bra, andra mindre bra. Ibland stavade jag mitt efternamn med ett i och fick heta "Kristoffer Vita" i tidningen för att ingen tydligen korrläste texterna. Gjorde även en blunder och stavade presentatören, "Presentetatören". Nån bildtext blev helt fucked up. Det var Shout out loudsmedlemmarna på bilden, deras namn, MEN enligt bildtexten spelade de i The touch. Varför peta? Varför?

Och yeah, Uffie sket sig. Rockparty verkade knappt veta hur de lyckats boka henne. Ed Banger visste inte var hon höll hus. Joel fick till slut tag på hennes agent och lämnade ett "voicemail" men vi fick aldrig nåt svar.

Kul grej om Uffie förresten: När Jag och Joel lämnade Backstageområdet stötte vi på Uffie och hennes kille Feadz. De skulle typ in på backstagen och stod och babblade med vakterna. Uffie var märkbart packad, (konstigt vore väl annat så jävla länge som hon satt bakom DJ-båset och söp innan hon efter 30 minuter gick upp på scen). Så stod de där och härjade med entrévärdarna ett tag. Jag fick för mig att hon inte fick komma in på backstagen för att vakterna var dumma gorillor som inte kände igen artisterna. Jag tog på mig rollen som god samarit (snarare bekräftelsehungrig hangaroundwannabe), skuffade Uffie åt sidan så att hon såg väldigt liten ut, och stampade fram till vakten. "Du vet väl att den här tjejen är artist!" började jag läxa upp honom och pekade med tummen på lilla fylleUffie som stod där i sitt gröna smink och höll på att somna. Det blev väldigt snabbt klart för mig att Feadz och Uffie inte ens ville komma in backstage, de frågade bara om vägen till nån coolare vipbar. Ack så fel det kan gå. Men det såg så skumt ut med de där typ, stjärnorna stå utan nåt entourage med händerna i fickorna och blicken i marken och sura. Någon med en liter vin i kroppen måste ju rädda dem, right?

Min favoritgrej är nog Park Hotell / The Touch Intervjun. Vi samlade de två banden runt ett bord och lekte moderatorer. Blev många najjsa citat där. Från början hade vi även en plan om att få banden att tävla i bolljonkning och apelsinätning. Något de förståeligt nog inte ville ställa upp på. Det har faktiskt vridit sig lite i magen på mig av de där idéerna. Det är lätt att ett "roligt reportage" blir nåt slags "dance you monkey!" pryl och det känns ju bara ont i integritetsådran om jag nu överhuvudtaget besitter en sådan. Fast bolljonkning är kanske inte så förnedrande direkt? Det blev iaf att de fick kramas istället.

Här är länkar till jobben:
Recensioner:
Park Hotell
Mapei (lång)
Velvet Revolver
Dizzee Rascal
Ozzy Osbourne

Intervjuer:
Laakso
Shout out louds
Park Hotell / The Touch (påhittad av Joel och skriven fint av Linda. Jag typ... rökte)

Avslutningskrönika.

Recenserade även Amy Winehouse, The Touch, Justice, gjorde vimmel, listade jaktlåtar och var rätt het på bylinen... men inget sånt har jag sett på hemsidan. Kanske återkommer med det snart.


Hade som sagt en intervju med Laakso i lördagens tidning. Ett par frågor och svar lämnade jag ute från texten i NSD men ser inga problem med att publicera dem här:

Vem tror ni skulle få flest tjejer en lördagskväll i Norrköping? Jude Law eller Prins Carl Philip?
Markus: Vem är Jude Law, hur ser han ut?
Lars: Han är jävligt snygg, hunkskådespelare.
Markus: Jude Law.
Lars: Troru det?
Markus: han pratar engelska, alltså bara "Fy fan vad coolt!" (på östgötska).
Lars: Yeah baby.
David: Men om prinsen kommer, klart han får ligga. tror du inte det?
Lars: De skulle ju få kåtslag
Markus: Inte i Peking alltså, alla i Norrköping har bra åsikter vad gäller monarkin. Dom hatar den där skiten, han skulle åka ut alltså.
Lars: I Örebro däremot, fan vad folk skulle ligga med Prins Carl Philip
David: I Kiruna tror jag inte nån skulle känna igen Jude law faktiskt, där tror jag Prins Carl Philip skulle gå hem.

Frågan om vem som är bäst i Hocky, Finland eller Sverige fick ett lite längre svar än vad som finns med i Intervjun:

Lars: Han eeh.. vadheterhan Kurre Lindström hade ju en beef med min pappa en gång...
David: haha! Ja just det!
Lars: Pappa hade långt hår och var jävligt poppis hos brudarna och Kurre, han är ganska ful Kurre, så han anlitade lite raggare som skulle spöa skiten ur pappa. De lyckades aldrig, men sedan dess har jag inte så mycket över för finsk ishockey.
Markus: Jag ändrar mig, jag hatar Finland.



I år fick ju Hultan ganska mycket kritik, för sina bokningar främst. Jag förstår kanske att det är jobbigt om man lägger ner sin själ i något som sedan sågas, men come on. Rockparty framstår faktiskt som ganska bittra när de lägger upp såna här "utvärderingsfrågor" på sin hemsida:

"Vad tycker du om recensenter som slentriansågar spelningar för att hinna dricka mer backstageöl?
1. Dom är skitbra, deras åsikter är alltid ovärderliga.
2. Det är ganska bra att få reda på varför spelningen jag gillade egentligen sög.
3. Dom är så jävla förutsägbara att det gör ont.
4. Dom gör mig förbannad.
5. Kunde inte bry mig mindre om vad dom tycker."

Är de så barnsliga att de måste få medhåll i sitt journalisthat från nåt gnälligt Ozzyfan ute på internet?
For the record, jag kunde inte dricka någon öl backstage för att det var så sjukt jävla kallt! Jag drack jäger istället.

Studentkritik

Ja, jag såg ut som Max Payne på min student, fuck you too.

Nu börjar det vaknas student för en massa barn. Eftersom min egen student ligger i ganska färskt minne (2004 var det väl?). Och eftersom jag medverkade som farsa på stan när mitt ex tog studenten förra året så började jag nu reflektera över hela grejen. Jag minns snacket, särskilt det efteråt. "Fan, världens grymmaste fest" och "jag kommer aldrig ha så roligt igen" var några (oexakta) citat jag minns. Men när jag tänker efter, vad fan var the big deal? Alltså, många pratar om studenten som om den är oantastlig, något perfekt som inte går att kritisera. Well, here we go.

Sista tiden med gänget spenderas som den brukar göra. Vi åkte omkring ett tag och brölande på lastbilsflaken. Jag minns att min polare Prins tröttnade och hoppade av i farten. Själv slängde jag iväg min champagneflarra och krossade den mot trottoaren. Vi spelade Refused - New noise och allt skulle liksom kännas perfekt.

Veckorna innan studentdagarna satt vi på en smaklöst inredd indisk restaurang och drack öl, förmodligen smuggelöl, för 20 kr. Det uppstod en norm som hämtad från firmafesttragiken, att man helt plötsligt var vän med alla. Att man skulle låtsas ha något gemensamt med dessa människor, bara för att de snart skulle ha en likadan mössa som en själv på sig.

- Hej på dig du, ser att du har en fin vit mössa.
- Jajjemen, Jag ser att du också har en.
- Japp, visst betyder det att vi är vänner?
- You betcha, BÄSTA vänner!
-
Jag kunde ändå bortse från det där, jag tyckte att det var ganska trevligt med mina egna polare, vår egna klick.
Men det är ju helt omöjligt att till fullo njuta av en fest när man inte har en aning om vad som väntar dagen efter. Studenten hade en viss pre-apocalyps känsla, "låt oss festa för sista gången, imorrn är livet slut" var attityden både under och efter studenten. Som om det roliga var slut sen. Usch vilket självbedrägeri.
I jämförelse med de fester jag hängt på sedan dess där folk varit trevligare, gjort galnare, roligare upptåg (än att fulhångla med sina klasskamrater) och spelat MYCKET bättre musik. Ja i jämförelse med att dansa ogenerat till brutal house eller se Pete Doherty kasta en gitarr i ansiktet på sitt eget fan. I jämförelse framstår studenten nästan som kompisens storebror man alltid var rädd för som liten. Han som man tyckte var så jävla cool. Sedan insåg man att han bara var en osäker och korkad tönt.

De följande veckorna kommer unga killar och tjejer att dricka kopiösa mängder sprit, säkert lyssna på "dunka mig gul och blå" och skrika åt mig på stan. Jag kommer reflexmässigt att titta på tjejerna, men hoppas lite att de inte tror att studenten är max på lyckoskalan. Det är det inte.

Vapnet sjöng:

Det krävs hat
för att orka med allt,
som att vara kär i dig
så jag hatar vita mössor
framför rådhuset ikväll

Åh, så sorgligt det nu känns
i kostym och nya clarks
på ett äckligt lastbilsflak
där hjärtat klirrar i mig
du är allt jag inte har.

The Touch sjöng: "We all live in the maximization nation!"

Peace out.

The Touch

I dagens NSD finns min intervju med housetrion The Touch. Den är väldigt slaktad så jag publicerar nedan en längre (och roligare) version av intervjun.

The Touch är en trio norrbottningar med dator och oändliga musikreferenser som på kort tid blivit uppmärksammade i Göteborgs klubbvärld för sin grymt dansanta, ”maximerade” tehnopop/Electro/house. Och deras val av scenkläder har gjort intryck då de klätt upp sig i silvriga kroppsstrumpor under en viss fest för Nöjesguidens Göteborgspris. NSD: s utsände bjuder killarna på kardemummabullar i deras studio Brewhouse i Göteborg, ett stenkast från nöjesfältet Liseberg.

Varför startades The Touch?

- Vi var ganska peppade på att göra nånting snabbt, smidigt och bra. Spela in det och sedan trycka det på sjutumsvinyl som vi skulle ha hemma under sängen, för att ha kontroll. Det blev vår drivkraft. Vi hade dåliga erfarenheter av att göra musik man inte har kontroll över själv. Saker och ting rinner en ur händerna. Så småningom hamnade vi i studion och började göra musik.
- Andreas: Vi gick samman för två år sen. Sen gick det nästan ett år utan att vi gjorde något som var värt att visa upp.
- Johan: Vi har inte visat upp nåt från den tiden.
- Men ni har kvar det?
- Johan: Jodå, nintendofanfarer, en och annan poplåt. Alla möjliga Idéer du vet.
- Andreas: Hade vi målat istället för att göra musik hade det varit vårt skissblock.
- Hur mycket har ni spelat ute?
- Det går nästan att räkna på ena handens fingrar. Vi har spelat i sthlm en gång, Göteborg några gånger, det första giget vi gjorde var på Glory boat. Nu börjar det kännas mer naturligt än det gjorde i somras när vi precis börjat spela på allvar.
- Andreas: Det beror också på att vi vill göra en viss typ av spelningar, en viss typ av evenemang inför en viss typ av människor för att det ska funka. Då får vi vara ganska selektiva med vad vi tackar ja till. Vi hade kunnat spela mer, men då hade förmodligen inte musiken kommit till sin rätt.
- Har ni fått tacka nej många gånger?
- Johan: Ja. Ganska många. Eller så har vi inte svarat. (skratt)
- Olov: Ibland så har vi sagt nej helt enkelt, ibland har vi sagt ”Okej, men då vill vi ha det här och det här.” Så det har alltid varit på våra villkor.
- Vad har ni bett om?
- Andreas: Att inte spela på en rockscen t ex, vissa spelningar har inte blivit av för att vi velat ha för mycket laser och det inte gått att fixa fram.
- Olov: Då säger vi nej eftersom det inte är värt att göra en spelning där vi inte kan få det exakt som vi vill ha det. Vi vet ju liksom vad vi vill göra, det är bara dumt att inte göra det.
- Andreas: Så har vi tackat nej till ett Italienskt skivkontrakt nu under våren också.
- Johan: De hade inte så snygg logga…
- Andreas: Ja på samma sätt som vi är noga med vilka spelningar vi tar så är det viktigt att inte hoppa på första bästa erbjudande för att man vill jobba. (skivbolags) Människan måste ju brinna mer för vår grej än vi gör, och vi är väldigt passionerade.
- Lina Öhman från Luleå, numera också bosatt i Göteborg arrangerar ovan nämnda klubben Glory Boat och sjunger på några av The Touchs låtar.
- Vi har ganska många som vi jobbar med.
- Det börjar mer och mer bli ett litet kollektiv kring delar av Göteborgs klubbvärld där vi ingår i ett led och hon arrangerar ju grymma klubbar och vi känner ju henne sen tidigare. Hon dyker upp här ibland och gör sin grej jättebra. Så numera är hon väl The Touchs bästa väninna.
- En Obligatorisk fråga då: Hur kom ni på bandnamnet?- Andreas: Det är nog det vi jobbat hårdast med och sen var det bara något vi sa i slutändan.
- Johan: Vi tog det från ett gubbrockband i Dallas.
- Ni har snott det alltså?
- Ja. Vi var inne på Primal Scream först.
- Vad anser ni om begreppet ”New Rave”
- Det är väl något som uppfanns av new musical express i somras när de märke att kidsen började köpa glowsticks i London igen. När de upptäckte att de inte hade något namn för Klaxons och typ tre andra band.
- Det känns lite absurt, det där är ett begrepp som i alla fall från mitt perspektiv kommit till utan att det finns en scen att backa upp den.
- Johan: Scenen har ju kommit ur begreppet sen, med tightsen och de stora tröjorna.
(New Rave spekulationerna blir utdragna och efter långt överläggande verkar The Touch vara överens om att det en påhittad kultur som de inte själva har någon del i.)
- Andreas: Vi gör musik att dansa till och om folk vill säga att de dansar till new rave när de slår på vår musik så väl det okej.
- Men mer ”raveiga” grejer har ju kommit tillbaka. Saker man garvat åt för ett par år sedan tycker man går att använda nu.
- Andreas: Det är väl en reaktion mot att Stureplan och Avenyn kidnappade och våldtog all bra house som gjordes i slutet av 90-talet och gjorde hemskt loungemusik av det.

- Andreas: Det finns väl alltid nischgrupper.
- Johan: Vi är en nischgrupp då, jag tyckte att det lät bra.
- Andreas: Jag som varit inne på dansmusik sedan jag var 12 har sett att det aldrig funnits så mycket house, electro, new raveklubbar eller vad man nu vill kalla det. Nu är det i ropet i två-tre år och sedan kanske det falnar ner och dör och går tillbaka till dem som väljer att bry sig om det.
- Man kan säga att ni ligger rätt i tiden?
- Johan: Vi har alltid varit rätt i tiden
- Ni skapar trenderna?
- Andreas: Det får stå för dig. (Men du får jättegärna skriva det)

Något som The Touch blivit omtalade för är sina scenkläder. När de spelade på festen för nöjesguidens Göteborgspris uppträdde de i silvriga kroppsstrumpor. Även om det bara hänt en gång så gjorde utstyrseln ett stort intryck.
- Vi började dricka sprit klockan sju på kvällen och skulle inte spela fören 03. efter ett tag kändes det som den mest naturliga sak i världen.

För en tid sedan berättade killarna I en intervju med P3 pop om musikens agenda. Mantrat att ständigt ”Maximera” som toppar i deras låt ”Maximization nation”. Men när jag frågar om det menar de att det är gamla nyheter, att det känns som att de ”maxat klart nu”.

- Vad är den nya grejen?- Andreas: Ghettotech, helt klart.
- Johan: Är det det nya? Jag trodde vi var förbi det?
- Olov: Man kanske kan säga att ”maximeringen” redan finns inpräntat i människors medvetande nu. Vi behöver inte stå och skrika åt folk att maximera, det finns redan i ryggraden på folk när de går ut på klubben, så nu kan vi koncentrera oss på andra saker.
- Det blir ju Ghettotech ur våra förutsättningar.
- Maxad Ghettotech.

- En fråga till Johan, vad är det du inspireras av hos Caligula? (Står under influenser på deras Myspace)

- Johan: I ärlighetens namn så trodde jag hela tiden att det var ett Casino…
- Var då? Ett Las Vegas Casino?
- …Men det visade sig vara en porrklubb i Borås.
- Olov: Skämtar du? Eller är det sant?
- Johan: Jag skämtar.
- Andreas: Om Porrklubben eller Casinot?
- Johan: Om båda. (Massivt skratt) Nae jag har inget svar på den frågan, det är väl den där filmen med Malcolm Mcdowell.
- Har ni några gemensamma barndomsförebilder?
- Johan: Metallica.
- Hur blev ni upptäckta? Av Fredrik på Trunkfunk records?
- Han är en bekant till oss. Det var inte den där klassiska ”rätt person var på rätt ställe” Man kan säga att vi blir upptäckta hela tiden, eller så har vi inte blivit ”upptäckta” än.
- Vi blev inte mer upptäckta av honom än vi blir av en 13-åring på myspace.
- Men Fredrik är jätteduktig, bra på alla sätt och han har ett bra bolag.

Planen är att The Touchs första EP skall släppas i juli. Innan dess väntar en spelning på stora dansscenen på sommarens Hultsfredsfestival som de dock tackade nej till två gånger innan de gav med sig. Tid, dag och tekniska krav uppfylldes inte från början, men Norrbottningarna stod på sig och fick till slut de förutsättningar de behövde för att göra spelningen på sitt sätt.

- Det finns ingen anledning att åka och spela på en stor festival bara för att det är en stor festival, om vi inte får göra det som vi vill.
- Har ni varit i Hultsfred tidigare?
- Nej, aldrig.
- Andreas: Jag har aldrig uppskattat det där med att kräla runt i Lera…
- Olov: Ingen av oss uppskattar att åka på festival och leva ”festivallivet”
- Johan: Vi gillar mer att campa om man ska vara ute i naturen. Eller jag gillar ju inte att campa heller men…
- Johan: Man måste väl göra det när man är ung förstås. Alla gör väl det, åker på trästocks och super sig skitfull, börjar lipa och somnar i vattnet.
- Andreas: Var det där självbiografiskt?
- Kan jag sno en bulle till?
- Självklart.
- Tänker ni någonsin spela i Norrbotten?
- Johan: I Töre? (skratt) Det känns bättre att vara hemkommen trubadur till Töre marknad. Eller hemkommen hårdrockare.
- Andreas: Om någon styr upp en källare där det finns ordentligt med laser, bra rökmaskin och 140 danssugna människor så.
- Det var allt jag hade, känner ni er nöjda?
- Jodå, får man hälsa?
- Nja.