Kort historielektion bara: När västvärlden industrialiserades, sekulariserades och kapitaliserades - "Moderniserades" som det heter - blev också naturen ganska harmlös. Från att ha varit skitaläskig, full med monster och mystik blev naturen objektifierad och väntade i våra ögon mest på att bli golfbanor, hallucinogena partydroger eller ikeamöbler.
Vi lärde oss skilja mellan natur och kultur. Det senare representerade en mer kontrollerad och intelligent syn på världen. Kulturen blev det tämjda och kalla. I många delar av världen, innan industrialiseringen, förknippades kvinnor (oftast förklarat med att de födde barn) mer med naturen, den vilda och varma. När vi moderniserade skiten ur världen hängde en föreställning om att kvinnan och naturen var samma skrot och korn kvar. Rätt logiskt. Alltså som en motpol till hur "kultiverad" (den manliga) civilisationen blev. Ja, ni vet hur Freud ställde diagnosen "hysteri" på känslosvallande kvinnor lika frikostigt som om han regnade endollarsedlar på en strippklubb.
Lars von Trier drar myten om kvinnan som vild av naturen, till sin yttersta brant i "Antichrist".
Ni har väl läst vad den handlar om, men en snabb genomgång bara:
Filmen börjar med att paret "Hon" och "Han" knullar i duschen till en symfoni av Händel. slo-mo, arty som fan och så hoppar deras barn ut genom fönstret och dör precis när hon, Charlotte Gainsbourgh får orgasm. Dark right? Det blir bara värre säger Willem Dafoe till Hennes deprimerade och söndergråtna ansikte, utan att försöka trösta htar han på sig rollen som hennes terapeut och verkar inte så brydd i att hans lilla baby gjorde fritt fall. Han är mest besatt av att Charlotte Gainburgh ska botas.
Så. För att hans kognitiva terapi ska fungera måste Charlotte åka ut till deras stuga i skogen, "Eden", för att fejsa sina fears eller nån skit. Senast hon var där och skrev på en avhandling om våldsdåd mot kvinnor genom historien slutade hon skriva. Senare hittar Han hennes anteckningar som blivit rent kludd. Dessutom säger Charlotte att hon börjat tro på kvinnors inneboende ondska istället för att, som en akademiker borde, förhålla sig kritisk.
Väl i skogen börjar naturen bete sig hotfullt. Ungefär som i South Park-avsnittet "Woodland critter christmas" där gulliga små disneydjur försöker frammana Antichrist genom blodsorgier och människooffer (Har Strage skrivit om den grejen?).I Lars von Triers "Antichrist" nöjer man sig med en räv som mumsar lite på sig själv och som säger att "Chaos Reigns". Ju längre filmen rullar, desto mer förstärks stereotypen av mannen som intellektuellt subjekt och kvinnan som en spegling av naturen, ett objekt i dubbel bemärkelse. Terapin leder ingenvart och Charlotte Gainsbourgh blir våldsam mot Dafoe, hon går över genren skräck till tortyrporr för att hon blir så påverkad av naturens ondska, naturen vilken hon menar är "Satans Kyrka".
Med dem orden blir filmen Black Metal. Precis som allt blir i slutändan.
De norska svartmetallarnas nyandlighet och återmystifierande av naturen har alltid varit det viktigaste inom subkulturen med det bästa sminket. Även om de är förvirrade i övrigt är det värt att påpeka att Von Trier inte är först med att spela på naturens mystik, vilket blir tacksamt otäckt mot oss i väst som avskärmat oss från grönskans kulturella betydelse så hårt.
Charlottes besatthet, blodtörst kombinerat med en underlig kåthet gör att man skulle kunna tolka det som om hon är en häxa. (Vilket skådespelerskan nekat till i intervjuer, men Von Trier menar att alla kvinnor är). I en scen blir det här med att "tämja naturen" väldigt påtagligt.
Nu kommer en spoiler.
Charlotte ångrar sig och försöker att lägga band på sina våldsamheter genom att klippa av sitt eget klitoris. Sen dör hon, Dafoe slänger henne på majbrasan innan han stapplar hem genom skogen. Och där, till slut: alla döda kvinnor kommer tillbaka upp för en backe. Vad menas? Förstår någon? Nej, det är öppet för flera tolkningar.
Det är nog det största problemet för mig, precis som det var för många som såg kvinnohatet i "Breaking the waves", det tvetydiga slutet. "Antichrist" är filmiskt bland det maffigaste jag sett och har inte reagerat så fysiskt starkt på en film ever. Men, Von Trier använder stereotyper som förstärker myter om kvinnlighet och manlighet, myter som är långt ifrån utrotade, han gör det för att göra en poäng som ingen med 100% säkerhet kan säga sig ha hajat.
Von Trier kommer till viss del undan med det här bland oss journalister för att (gissar jag) han är en sån härlig spjuver som verkar skämta om allt ("Jag är världen bäste regissör") samt att själva anslaget av "konstfilm" gör att man enligt någon underförstådd regel skall tolorera vissa saker man normalt sett annars inte hade, eftersom de är del av en mer "kultiverad" text. "Antichrist" kanske är kanske bara en terapisession och misongyni på skoj?
DNs Kerstin Gezelius skriver i sin recension att hela filmen bara är "en dröm (...) Om man vill. Valet är fritt. Man kan drömma med drömmaren och famla, med drömmaren, efter tolkningar av drömmen. Låta den stanna kvar, mutera, få nya betydelser, bli kvar som en stämning som man inte vill släppa fast den är kuslig. Därför att man vet att den innehöll något högst väsentligt."
Det här "väsentliga" är förstås väldigt subjektivt, och ambitionen kanske var att få publiken att rannsaka sig själva, men man får inte glömma att regissörens lollighet och ambition är en sak, och hur man uppfattar hans film är en helt annan. Ungefär som vi lärt oss att skilja mellan sagor om tomtar och troll och vad vi kallar för verkligheten.
Frågan är: behövs stereotyperna för att underlätta allt det andra att tränga igenom? Allt det där som ingen förstår?
