Motvikt till Brünobashing

När AJ Soprano går igenom en av många tjuriga depressioner i sista säsongen av HBOS näst bästa serie "Sopranos" snackar han med sin syster Meadow som försöker muntra upp honom och berättar att hon just sett "Borat" på kabeln, och att hon "typ dog av skratt". Men AJ, som ärvt de sämsta sidorna av sin jättebäbis till pappa, har misslyckats med skola och jobb och spenderar dagarna med att läsa om regeringens terrorkonspirationer, tycker inte alls att "Borat"-filmen är särskilt rolig.
"It wasn't fair to the people involved..." säger AJ ynkligt utan att röra en min. Han är apatisk. Men vad har alla svenska filmkritiker för ursäkt? De som använder samma sorts argument för att basha Sasha Baron Cohens nya "Brüno"?

Till att börja med finns det alltid tvivlare som kritiserat hur vissa grejer "måste vara" uppgjorda. Cohen själv påstår att allt är på riktigt. Han sade till Letterman att "ingen trodde på scenerna i Borat heller. Innan vi fick 200 lawsuits". Jag tar inte ställning där. Tiden, och stämningarna får utvisa hur real Bruno egentligen är. Men jag tänkte inte så mycket på det, förutom under Swingerspartyt då en arg porrblondin smiskar Bruno med ett bälte och han flyr genom att hoppa ut genom fönstret utan en skråma.
Andra argument som återkommer är att Cohen smäller upp öppna dörrar genom att skoja med konservativa bondläppar till Amerikaner. Eller att Brünos satir "känns därför sällan som en modern lösning. Mediesatiren blir obarmhärtigt en del av det den vill förlöjliga". För lätt? För orättvist med de inblandade?

SVDs Jan Söderqvist skriver:

"Men vilka är det som faktiskt blir rosenkindat upprörda över bögigheten i filmen? Jo, skräniga bonnlurkar, vapenkramande jaktentusiaster och en gammal knarrig republikansk politiker (Ron Paul, konservativ isolationist och fiende till allt främmande – Brüno strippar och försöker förföra honom i ett hotellrum). Och hur döda är då inte de hästarna? Hur intressant är det att sparka på just dem? Satiren övergår i enklare lyteskomik."

I teorin håller jag med om att filmat staplande av fördomsbekräftelser kanske inte alltid är helt konstruktivt. I praktiken? Jag höll jag på att skratta mig harmynt. Mest av allt när Brüno visar sitt nya reportageprogram för en sk "focus group". Han "intervjuar" Harrison Ford genom att kasta sig över Indy när han lämnar en restaurang. Programmet vinner dock episkt på ett soundtrack av scootertechno lagt över bilder på skrikande penis som gör helikoptern och täcker hela bilden. "It was worse than cancer" tycker en av de tillfrågade.

På ett vridet sätt är Brüno en mer precis rövtermometer på fördomar än Borat var. Brüno är en total sammanställning av de mest hatade bögstereotyperna. Det konstaterar båda bögjävlarna Roger Wilson och Thomas Hemstad i Aftonbladet respektive Expressen. Är inte en vandrande stereotyp svårare, kanske mer subversiv än Borat? Kazakstan-reporterns grej var att lukta illa och komma från ett primitivt land. Okunskapen i det gjorde att Amerikanarna kunde projicera fördomarna på honom, men Borat var en väldigt kreativt ihopsnickrad figur utan egentlig anknytning i någon bild av utlänningar (åtminstone inte som jag sett). Medan Brüno är en kallt och nästan matematisk fördomskalkyl. Att ge Brünos provokationer politisk kredd är kanske att gå för långt, det är väl snarare megaidiotin och vårdslösheten (Brüno ber en riktig terrorist att kidnappa honom) man gillar.
The shit TV6 is made of.

Men, Jag tycker inte heller att slutscenen, som är en av dem Söderqvist syftar på, bara är lyteskomik. Det går bortom en liten obekväm "nu går jag" reaktion. Det är fullständigt mayhem. Brüno har uppviglat en hel publik av UFC-fans till böghat precis innan hans assistent kommer in i ringer och det börjar kyssas. Jag var inte ensam av att bli rörd till lipen när de skrålande djuren utanför buren såg det. De fullständigt bryter ihop över att se två män passionerat hångla upp och klä av varandra. Fightingdårarna ser ut som barn vars julklappar brunnit upp.
Bottom line: Med böghångel kan Brüno styra en flock av munfradgande redneckmonster från mordisk euofri till något som liknar AJ Sopranos mest patetiska tillstånd. "Brüno" är ingen film "för bögarna", det är effektiv chockterapi på pöbeln och för det förtjänar Cohen mer än blaséartade gäspningar.

Antisommar

Ah, sommar. Den enda årstiden vi lyckats fantisera och drömma om till den punkt att den blivit verklighet.
Vi vet att det aldrig blir särskilt varmt. Skulle det, mot all förmodan, bli över 20 grader i luften? Då är vattnet minus fem grader. Då har man ändå inte semester. Det blir en liten pjäs vi spelar upp för varandra. “Jaha, är du bara ledig idag eller?” "Jaha, jodå". Sommarkonstruktionen byggs också på ihärdigt grillande. Ett verklighetsfrånvänt försök att värma upp luften, som av vårt nordliga geografi är naturligt iskall. Priset är flintasteksdoftande kläder. Det finns bara ett ord för att beskriva hela årstiden: totalt jävla utvecklingsstörd.

Vad jag vill komma fram till, genom en väldigt misantropisk harang, är att vi alla skulle må bättre av att stanna inne. Förslagsvis där film visas.

För terapi över psykosen som säger att man “måste vara ute om det är fint väder” rekommenderar jag Lars von Triers “Antichrist” (premiär 5 juni). Den kvinnoföraktande dansken sägs ha blandat sin kanoniserade konstfilm med tortyrporr á la Hostel, när naturen slår tillbaka mot ett par som försöker koppla av i i en liten stuga i skogen. Cannes-rapporterna har beskrivit den som makalöst brutal. Lycka till med er lilla campingtripp efter att ha sett den lilla Black Metal-pärlan av psykisk terror.

När alla ligger där på stranden och låtsas att solen värmer kan man förstås drömma sig bort till en framtid när det inte finns någon sol alls. Så verkar fallet vara i Terminator Salvation (3 jun) där Christian “What don't you fucking understand!?” Bale förhoppningsvis ger filmserien lite trovärdighet tillbaka. 15 årsgränsen är tillbaka, en liten försäkring.
En självklar film att se fram emot är förstås Sasha Baron Cohens “Bruno” (10 juli), där hans österikiska überfjolla till fashionista ska bekräfta våra fördomar om modevärlden, på samma sätt som Borat gjorde med amerikanska lantisar. Det finns bara ett problem med det här: Att alla jobbiga idioter som blir självutnämnda komiker på fyllan kommer att härma Brunos oneliners i baren i sommar. Jag kräks fortfarande lite i munnen varje gång jag hör ett påklistrat “high five”. Hur ska jag klara mig när alla fotbollskillar vill låta som om de är med i Army of lovers?
"Inglorious Basterds" är förstås sälvklar, men den filmen är också så söndersnackad att det redan känns som om jag sett den. Då är jag nog mer sugen på "Harry Potter och Halvblodsprinsen" (15 juli), som trots att det är en barnfilm, ser duktig kickass ut i trailern. Det gör "G.I. Joe" och nya "Transformers" (augusti) också, men någonstans mellan barnböckerna och leksaksaffären måste man faktiskt dra gränsen.

Krönika publicerad i NSD