Motvikt till Brünobashing

När AJ Soprano går igenom en av många tjuriga depressioner i sista säsongen av HBOS näst bästa serie "Sopranos" snackar han med sin syster Meadow som försöker muntra upp honom och berättar att hon just sett "Borat" på kabeln, och att hon "typ dog av skratt". Men AJ, som ärvt de sämsta sidorna av sin jättebäbis till pappa, har misslyckats med skola och jobb och spenderar dagarna med att läsa om regeringens terrorkonspirationer, tycker inte alls att "Borat"-filmen är särskilt rolig.
"It wasn't fair to the people involved..." säger AJ ynkligt utan att röra en min. Han är apatisk. Men vad har alla svenska filmkritiker för ursäkt? De som använder samma sorts argument för att basha Sasha Baron Cohens nya "Brüno"?

Till att börja med finns det alltid tvivlare som kritiserat hur vissa grejer "måste vara" uppgjorda. Cohen själv påstår att allt är på riktigt. Han sade till Letterman att "ingen trodde på scenerna i Borat heller. Innan vi fick 200 lawsuits". Jag tar inte ställning där. Tiden, och stämningarna får utvisa hur real Bruno egentligen är. Men jag tänkte inte så mycket på det, förutom under Swingerspartyt då en arg porrblondin smiskar Bruno med ett bälte och han flyr genom att hoppa ut genom fönstret utan en skråma.
Andra argument som återkommer är att Cohen smäller upp öppna dörrar genom att skoja med konservativa bondläppar till Amerikaner. Eller att Brünos satir "känns därför sällan som en modern lösning. Mediesatiren blir obarmhärtigt en del av det den vill förlöjliga". För lätt? För orättvist med de inblandade?

SVDs Jan Söderqvist skriver:

"Men vilka är det som faktiskt blir rosenkindat upprörda över bögigheten i filmen? Jo, skräniga bonnlurkar, vapenkramande jaktentusiaster och en gammal knarrig republikansk politiker (Ron Paul, konservativ isolationist och fiende till allt främmande – Brüno strippar och försöker förföra honom i ett hotellrum). Och hur döda är då inte de hästarna? Hur intressant är det att sparka på just dem? Satiren övergår i enklare lyteskomik."

I teorin håller jag med om att filmat staplande av fördomsbekräftelser kanske inte alltid är helt konstruktivt. I praktiken? Jag höll jag på att skratta mig harmynt. Mest av allt när Brüno visar sitt nya reportageprogram för en sk "focus group". Han "intervjuar" Harrison Ford genom att kasta sig över Indy när han lämnar en restaurang. Programmet vinner dock episkt på ett soundtrack av scootertechno lagt över bilder på skrikande penis som gör helikoptern och täcker hela bilden. "It was worse than cancer" tycker en av de tillfrågade.

På ett vridet sätt är Brüno en mer precis rövtermometer på fördomar än Borat var. Brüno är en total sammanställning av de mest hatade bögstereotyperna. Det konstaterar båda bögjävlarna Roger Wilson och Thomas Hemstad i Aftonbladet respektive Expressen. Är inte en vandrande stereotyp svårare, kanske mer subversiv än Borat? Kazakstan-reporterns grej var att lukta illa och komma från ett primitivt land. Okunskapen i det gjorde att Amerikanarna kunde projicera fördomarna på honom, men Borat var en väldigt kreativt ihopsnickrad figur utan egentlig anknytning i någon bild av utlänningar (åtminstone inte som jag sett). Medan Brüno är en kallt och nästan matematisk fördomskalkyl. Att ge Brünos provokationer politisk kredd är kanske att gå för långt, det är väl snarare megaidiotin och vårdslösheten (Brüno ber en riktig terrorist att kidnappa honom) man gillar.
The shit TV6 is made of.

Men, Jag tycker inte heller att slutscenen, som är en av dem Söderqvist syftar på, bara är lyteskomik. Det går bortom en liten obekväm "nu går jag" reaktion. Det är fullständigt mayhem. Brüno har uppviglat en hel publik av UFC-fans till böghat precis innan hans assistent kommer in i ringer och det börjar kyssas. Jag var inte ensam av att bli rörd till lipen när de skrålande djuren utanför buren såg det. De fullständigt bryter ihop över att se två män passionerat hångla upp och klä av varandra. Fightingdårarna ser ut som barn vars julklappar brunnit upp.
Bottom line: Med böghångel kan Brüno styra en flock av munfradgande redneckmonster från mordisk euofri till något som liknar AJ Sopranos mest patetiska tillstånd. "Brüno" är ingen film "för bögarna", det är effektiv chockterapi på pöbeln och för det förtjänar Cohen mer än blaséartade gäspningar.