It's better in the Bahamas.

"Johnny Mad dog" (premiär fredag) utspelar sig i ett afrikansk land som inte nämns vid namn.

Under stadskupp driver en pluton av barnsoldater, ledda av den lite äldre Johnny Mad Dog, planlöst omkring i ett agressivt kokainrus och skjuter/våldtar civila. ”Om du inte vill dö, bli inte född!” är deras motto och filmen börjar med att de tvingar en ung pojke skjuta ihjäl sin egen pappa.
Barnsoldaternas totala brist på kontroll över tillvaron gör att deras enda punkt av fokus, att mörda fienden, förvandlar alla till potentiella motståndare, plundrare eller förrädare. De verkar inte själva veta vad de slåss för, men det är deras enda (tilldelade) syfte i livet så, för att förklara lite mer lättförståeligt: they ain't playin'.
Eller, de är ju barn. Och det märks särskilt när de klär ut sig i i barnsliga kostymer som bröllopsklänningar och änglavingar. Det är sorgligt att det post-apokalyptiska modet blir deras enda riktig kreativa outlet. Men jag måste ge dem att de gör det fantastiskt. I sluttexterna, där jag höll på att gå sönder, visas bilder på riktiga barnsoldater där en sportar en rosa tröja med den ofrivilligt ironiska texten ”It's better in the Bahamas”.

Samtidigt som gänget med pojkar härjar omkring följer vi en ung flicka, Laokole, som försöker gömma sin lillasyster och benlösa pappa undan kriget på gatorna. Även om soldaterna har den där stirrande blicken som kommer från ett folkmord så är hennes ögon hårdare. Det finns en ofärdig rape-revenge historia i "Johnny Mad Dog" som indirekt involverar henne, men det är helt utan den där förlösande effekten. Istället känns varje hotfull våldssituation som en för mycket.

Som ”Autentiskt” beskriver Sundancefestivalens program ”Johnny Mad Dog”. Vilket känns som en logiskt varningsflagga. Filmer som stämplas med ”autentiskt”-approved brukar ha en underliggande kolonial ton när det levereras i form av en storebrorsklapp på huvudet från västvärldens kritiker.
Men ”Johnny Mad Dog”, shit, den är så jobbig att se, den ÄR autentiskt. Nästan dokumentär. Fast helt utan bakgrundshistoria, sidohistoria eller avslutande textskyltar.
Inget kan rama in våldet. Och allt handlar bara om den här lilla världen av totalt kaos. Allt är så jävla flackigt och... rått.
Jag brukar inte gilla sånt här i vanliga fall. Att man bara tar en lösryckt konflikt och trycker upp den med största möjliga grymhet framför ögonen på mig, utan någon kontext. Ska man inte få förstå hur det kunde bli så fucked up? Samtidigt är inte film det samma som journalistik. Det är starkare än så, och regissören Jean-Stéphane Sauvaire vet att film är mest effektiv när den är hopplös att ställa sig utanför.