Den senaste tidens lugna arbetsbörda (festivaler i Norrbotten, lol) har betytt en överkonsumtion, gränsande till frosseri, av rörlig bildkultur (hah pretto right?).
"Skönt" skulle många beskriva min tillvaron. Ångest säger jag. Jag har arbetat upp en så osund relation till den här bloggen att jag får lite ont i hjärtat när jag inte rapporterar allt guld jag lägger fildelarvantarna på. Det går lite stick i stäv med min inställning att "blogga som om ingen läser". Men det är nog mest ett behov av en massa hävdande som annars inte möts och därför måste behandlas. Nu.
Hung har spottat upp sig en loska. I senaste avsnittet börjar gympaläraren hora på riktigt. Han känner sig dock inte helt pepp på att belägra en gammal otillfredställd tant. Men när han och hans monsterpenis fått göra sin grej verkar han nästan gilla sitt jobb. Olyckligt där. Det sista världen behöver är en till historia om en lycklig hora. Jag har i alla fall börjat gilla introlåten mer.
True Blood, som jag tidigare sågat har ju blivit riktigt jävla bra. Senaste avsnittet med Crazy-Christians som ska korsfästa vampyrer var spännande. Alltså på riktigt spännande! Och roligt när bartendern och hans tjej förvandlade sig till en hund och en gris och lekte i skogen. Förra säsongens trötta häng på dinern var som bortblåst.
Entourage är dock mer plågsamt än någonsin. Avsnittet med Turtles födelsedag kändes lika dramatiskt som ett av de segaste mellanavsnitten i Lost. Problemen involverade att Erics pilotavsnitt floppade, vilket ingen verkade särskilt brydd över ändå, och att Turtle kände sig lite moloken över att inte kunna starta eget företag och tjäna egna stålars. Vince hade på sig en sjukt faggy liten scarf och pratade självgott om att "I can't help if my shadow keeps growing larger". Shiiiieeet vad någon måste ta ner de här snubbarna på jorden.
På tal om Vincent Chase såg jag Woody Allens "Kändisliv" från 98 igår och märkte att den är proppfull av HBO-skådisar i pyttesmå roller (skojigt, med tanke på att han nyss castat kanalens gubbigaste stjärna Larry David i Whatever works).Adrian Grenier spelar ironiskt nog själv ett bihang till en större stjärna (Leo Dicaprio) i "Kändisliv". Grenier är bara med i ett par korta scener. Varav en där han sitter i en limo där han håller käften och sippar på champagne i förgrunden. Han är ett entourage!
Woody har också tatt med Janice (Aida Turturro) från Sopranos, Tonys syster. I "Kändisliv" agerar hon spåkärring mitt på manhattan. "Du behöver ingen spåtant, du behöver en psykolog" säger hon, som en slags förebådelse för vad hennes karaktär maffiasystern ska misslyckas med under anger management många år senare. Kusligt nästan.
Roligast i Woodys ensemblefilm är ändå att Wood Harris, som spelar gangstabossen Avon Barksdale i The Wire, gör en skitliten roll. Han blir igenkänd som väderuppläsare från teve av några tanter på ett bröllop. I prydligt kostym och artigt leende får han höra av tanterna att han "brukar ofta ha fel om vädret" och han svarar lite spjuverskt att det är en "occupational hazard". Samma kille som styrde västra Baltimores crackhandel i två säsonger. Priceless.
3 comments:
känns som jag är den enda som inte förstår skitstormen mot entourage. Eller, förstår den gör jag ju – den är ju berättigad på ett sätt, och vinces scarf var verkligen jättefaggy (och killen blir bara mer och mer av ett arslehål) men fan, jag älskar det fortfarande. Jag skiter i att ingenting händer, det är bara så gött ändå. Kan inte riktigt förklara varför dock, men kanske är det själva bristen på friktion som är det härliga. Det är liksom aldrig något som står på spel längre, man behöver inte hetsa upp sig. True Blood däremot, sitter bara hela tiden och hoppas på att Sookie Stackhouse (som är tillsammans med vampyr-Bill även i verkliga livet) ska dö en fett plågsam död.
Jag gillar ju också Entourage. Egentligen, annars hade jag förstås bara slutat kolla på det. Och jag håller med dem i Weird Science-diskussionen som höjer upp Bromancekvalitén i serien. Men, förutom självgodheten som råder, blir jag också less på att L.A. inte riktigt känns som L.A. gjorde i de tidigare säsongerna. Med en massa kändismingel och filmreferenser som låg rätt i tiden. Nu är det Jay Leno, och (lol) 50 cent som glider förbi och retas med Turtle. Känns lite tillgjort.
Jag hatade hela första säsongen av true blood men gav inte upp fören efter mirakulöst många, åtta, avsnitt. Att nu återvända var ganska refreshing. Och om du såg senaste avsnittet fick du väl åtminstone lite tillfredställelse av slutet?
alltså jag gillar ju true blood också, dock motvilligt. Eller, jag gillar typ alla sidohistorier men inte det som kretsar kring Suckie och Billy Bob. Inte sett sista avsnittet än, men blev sugen nu.
Håller med dig om L.A. Lite för lite glamour; tydligen ska det satsas rätt hårt på sportprofiler i cameo-roller den här säsongen. Också hört att lille Wayne ska vara med. Men rappare och jocks liksom, man vill ju ha filmstjärnor.
Post a Comment