B-Celebrity enemy

En del folk i Luleå verkar veta vem jag är. De känner kanske igen mig från min byline. Det är ett nytt fenomen. A gift and a curse. De flesta håller eventuella åsikter för sig själv. Andra inte. Inte de som kommer fram på krogen. "Öh! Kristoffer Viita! Öh!"

Jag vet inte om det här är något unikt för lokaltidningar och människorna som läser dem. Att det kommer fram folk och ska ta på journalisterna. Slita dem i armen och berätta varför man har fel. Finns det i Stockholm? Göteborg?

"Öh! Viita! Jag har läst allt du har skrivit och du har aldrig skrivit en positiv recension". Nähä. Nä det har jag förstås inte. "Det är lätt att vara anti hela tiden! Men 'he är ju sant, man måste ju jämföra allt med det bästa. Är det inte Terminator 2 så är det ju sämst".
Jag vet inte om jag ska få hybris eller känna mig värdelös när någon så solklart inte förstår något jag skrivit. Trots att han "hade läst allt".

Samtidigt som jag fått någon slags mikroskopiskt kändisskap kan jag gotta mig i att vara dubbad B-artisternas fiende nr 1 här uppe. Jag skvallerjournalistade och bloggade om fylleslaget under Kirunafestivalen för typ en månad sedan. Jag skrev om och namedroppade några idolkids som betedde sig som dagisungar på fyllan. Tjyvrökte, hårdsöp och juckade varandra i röven som lumpare (Snygg-Erik).
Det är på grund av mig som PDOL infört ett bloggförbud när det gäller efterfesten. Vi höll inte ens på att komma in på årets efterfest på grund av det. Artisterna kände sig visst inte trygga längre. Haha.
Hunter S Thomson tyckte att "ingenting är Off the record" och hade jag skrivit om politik hade jag säkert använt det citatet som någon slags moralpelare att luta mig mot. Men det är ju helt överflöidigt i det här fallet, för att inte tala om helt världsfrånvänt. Det här är ju bara skvaller om helt oviktiga människor som gör helt meningslösa saker. Och kanske viktigast: I en, om man ser till rådande geografisk makthierarki, en helt oviktig plats i Sverige. Vem bryr sig? Och det verkar som att även de som läser ändå inte förstår. Ibland kan jag också glömma bort att t ex idolbarnen tar sin karriär på fullt allvar. Jag glömmer liksom att alla inte vet att de är på skämt. Vanlig skvallerjournalistik är ändå tvärtom, den låtsas ju som om det faktiskt finns något att berätta. Men jag tror alltid att ingen läser. Det är alltid min utgångspunkt

Ursäkta om det här blev lite... Jag känner mig lite tom efter så mycket recenserande. Trött på att tycka tycka tycka. Särskilt om saker jag kanske inte tycker är särskilt viktiga att tycka något annat än illa om.
Men okej, om jag nu måste: Nya "Public Enemies" är helt okej. Nothing more nothing less.