Alkohol drags me down to hell

”Det våras för skräcken i finrummet”. Yeah, enligt DN kultur för en vecka sen. En lång artikel om hur skräckfilm och litteratur nu äntligen börjar få sitt stora erkännande som något fint. Gött, synd bara att jag läst samma artikel ungefär fem gånger tidigare. Jag tror att jag var 19 första gången ”skräcken släpptes in i finrummen”.

Så jag såg ”Drag me to hell” i fredags och den var ändå rätt skön. Det är roligt att se filmer där det märks hur kul de har haft när de gjort den. Men, Shit vad många som hann hylla den innan mig. Jag hade gärna skrivit något själv, alltså i tid och sådär, men mitt biobesök sammanföll med den "tunga helg" som jag var med om i ett tidigare inlägg. Jag var alltså onykter under biobesöket, det var kul men förmodligen sista gången. Alla mellanpartier i handlingen kändes typ som reklamavbrott i en film på teve så jag kollade egentligen bara koncentrerat när zigenartanten spydde galla och fistfuckade Alison Lohman i halsen.
Som upplevelse betraktat var det helt okej, roligt ser jag alltid till att ha när jag dricker. Filmen får betyget fyra. Utifrån antalet scener jag minns.

The Gameplan

När boken The Game kom för ett par år sedan var det ganska mycket skrik och gråt. Vi lever nu med efterspelet där folk inte förstått hur sent det är att göra sig lustig över att "det där aldrig skulle fungera på mig" vilket ett par tidningar cyniskt (och felaktigt) hävdade redan när boken släpptes. Trots detta ondgör sig just nu Emma Gray Munthe över vad hon kallar "Neil Straussande män" som raggat på henne och menar att den nästa som försöker belönas med ett krossat näsben. Sonja Schwarzenberger skrev en krönika i punkt.se för ett par dagar sedan där även hon menar att beteendet ”Jag stöter men är allmänt otrevlig” härstammar från nämnda bok. Hon fortsätter recensera boken med orden "en härlig instruktionsbok i hur man blir en artist på att manipulera och tyka sig i säng till priset av sin själ och värdighet".


Beteendet Sonja beskriver om är mycket likt det som männen på Emmas blogg verkar pyssla med.
Problemet med Emmas, eller mest Sonjas resonemang, är att ingen av dem verkar läst boken. Där det pedagogiskt (men tydligen inte tillräckligt pedagogiskt) förklaras att man inte får ragg genom att bete dig som ett asshole. Att Ingen gillar ett svin, särskilt inte ett som säger efterblivna saker i stil med "vilken ful tröja du har". Att det gäller att skapa en atmosfär av trygghet och visa sig icke-behövade.
I övrigt lär boken också ut att komplimanger är bortkastade ord, vilket jag lärt mig first hand.

Jag förstår ju att Emmas ruttnar på de här snubbarna. Jag vill mena att själva "neg"verktyget missuppfattats av ett gäng patentlösningsökande idioter som tror att det räcker med att på fullaste allvar förolämpa någon. Vilket är fel. Skärp er för fan. Sånt håller bara ”rollspelnördar utan social kompetens” (som Sonja kallar PU-artists) på med.
Det är inte vad du säger, utan hur du säger det. Och det krävs genomtänkt patroniserande härskartekniker för att nå framgång.

Inte för att jag har någon claim på sånt förkastligt beteende. Men att bara "tyka sig” hade helt enkelt aldrig fungerat på mig.



Här har ni Trailern.

Any given wednesday (luleklubbande, Bergman och vinnare i kaffetävlingen)

Så, jag är alltså tillbaka. Inte bara till bloggandet utan också i min hemstad Luleå. På semester. Luleå är i längden en dålig stad för mig. Kanske är den bra för någon annan. Vissa av människorna är snälla, andra sura. Mest av allt är det stadens tröga post-traumatiska effekt på mitt psyke jag inte orkar med. Men det mesta går att bedöva med droger:

Onsdagsklubben alltså. Som jag minns det... Så hängde vi i en penthouselägenhet nära stan. Trots att det inte var en enda tjej på festen så käkade vi ost & kex. Detta kombinerat med vårt snack om "räknande av kalorier" känns ju jääävligt 2007. Snart är vi precis lika fucked som tjejerna.

Att Luleå är för litet och inavlat finns det så mycket bevis på att det skulle fylla en bok, en sjukt tråkig bok.
T ex så passar det sig inte att ha sex med någon i staden, om denna någon skulle råka vara tjej vill säga. Luleå är troligtvis den kallaste, mest introverta och oraggigaste staden i världen (då har jag iofs aldrig varit ute i Pajala). Inte bara det, I princip alla tjejer som potentiella mål är: någon man känners lillasyster.

Det är nog egentligen inte särskilt konstigt. De flesta tjejer över 19 drar väl ut och reser innan de antingen flyttar till en storstad eller ut på landet med gymnasiekärleken för att starta ett nytt liv, med veckopendlande till LTU och Allsång på skansen som obligatiriskt "tisdagsmys". Således är de enda som går ut på de två uteställen staden erbjuder runt 18-19 och förmodligen någon stackars snubbes lillasyster.
Som tur är så har jag tagit med mig skamlösheten, den som sakteliga tar sig en cementerad plats i mitt hjärta, tillbaka till Norrbotten. Nuf said?

Min vän, vi kan kalla honom Mehmet(även känd som Henke) ville ha hjälp att svara på ett sms från en av hans många tjejer:

Mehmets sms: "Tja, läget?"
Tjejens svar, fem timmar senare: "Jodå, jobb och jobb och regn. Vad gör du ikväll?"

"Kristoffer, Vad ska jag svara?" Undrade Mehmet uppspelt. Så efter allt mitt sofierotaggade snack om att "The Game har inte svikit mig hitills!" författade jag vackra rader som jag trodde skulle få den här, för mig okända, kvinnan på fall:

"I mitt sinne är det sol iaf (smiley med solglasögon). Jag dricker ett gott vin med lite goda vänner. Vad sysslar du med stumpan? (flirtsmiley)"

Naturligtvis var jag inte vid mitt sinnes fulla bruk. Det där med "Stumpan" tog skruv och slutade i ett sms-svar av så pass helvetiska proportioner att jag inte tänker recitera det. Iofs så tyckte jag att jag var ganska trevligt bufflig. Mehmet fick ta konsekvenserna av detta, my bad.

Men vars var jag nu? JO just det, onsdagsklubben: Alla gick förbi vakterna utan att behöva visa något leg. Alla gick förbi kassan utan att betala. I min dimma följde jag flocken och det underliga är att det bara var jag som blev hämtad tillbaka till kassan för att betala.

Något lite Lynchskumt har hänt i Luleå sen jag var hemma sist. En trend bland alla snubbar verkar vara en modehybrid mellan gammeldags hänglsemode och Hiphop. Kul att någon tar nya initiativ naturligtvis, Men hade jag jobbat för Vice är det inte i "Do" kolumnen jag placerat den här stilen. Kalla mig konservativ då, det är helt enkelt för uppstyrt för min smak. jag gillar ju att hiphoppen blandas med andra musikstilar som den gjort med RnB och nu senast med dansmusiken. så om du vill att hiphop borde ligga lite närmare chalmersoverallen än Compton kanske detta är något för dig att haka på.

Trots semipubertala utrop från DJ-båset om "Ye ye! give it up for DJ Deliriouuuuus!" Så kom klubben ändå igång rätt bra tack vare lite Daft Punk, otippat nog. Jag trodde inte att Luleå lyssnat på någon annan dansmusik än dancehall på fem år, så jag blev imponerad. Men inte längre än tills jag hörde: "Seana paul, shake that ting, miss annabella..." Snabbt var ordningen återställd.

Lösryckta händelser:

En mörk tjej, som hämtad från grundskolans senare år, frågade om jag ville ha "en sexig dans"?

Jag gömmer min tröja bakom en soffa för att slippa betala garderoben, tröjan är väldigt nedblött av regnet när jag hämtar den. Serves me right, snål som jag är.

Jag ser mitt exex och hälsar jätteglatt. Blir dissad och får förklarat för mig att hon inte alls är mitt exex och dessutom jävligt trött på att höra hur lika de är.

En kille säger: "Du är fan my man asså!"



- vem e du?
- Ja e döden.
- Har du kommit för att hämta mig?

Ingmar Bergman är död, det är en stor grej, men kanske inte SÅ stor. Medierna kan nog nästan tacka för dödsfallet så mycket som de skriver om honom under sommartorkan. Aftonbladet hade en fin bilaga i tisdags, dagen efter att han officiellt tagit ner skylten. Längst ner på sidorna hade de bett hans vänner och kända filmare kommentera Bergman. min favorit var Lars Von Trier:

"Jag har alltid känt en stark koppling till familjen Bergman och jag är glad att Ingmar behandlade mig precis som sina andra barn: helt utan intresse"
(Ungefärligt citat)

Fan vad syrligt det här lät då. Jag gillar Bergman, han var ett jävla geni. Men det är inte cool att neglecta Lars von Trier.

Men skit i det nu!
Vinnaren i Kaffe/handmålat porträtt tävlingen är: Signaturen "Andreas". Med Motiveringen: (Om jag hinner först, innebär det att jag vann med automatik?)

Ja, klart att den som är först vinner, precis som i alla sporter. Dessutom Är jag inte hundra på vem denne Andreas är vilket gör det hela lite extra spännande. Ni andra skrev jättefint också, Särskilt Maddin och Anna. Ni hade kanske vunnit om ni bara varit lite snabbare. Så Andreas, den 9:e är jag tillbaka i Gbg, när vill du ha ditt kaffe?

PS. Idag är min vän Petter Granberg (Park Hotell) i NSD, intervjuad av min chef Nils Johansson. Det blev rätt trevligt tycker jag. Läs allt här.