”Det våras för skräcken i finrummet”. Yeah, enligt DN kultur för en vecka sen. En lång artikel om hur skräckfilm och litteratur nu äntligen börjar få sitt stora erkännande som något fint. Gött, synd bara att jag läst samma artikel ungefär fem gånger tidigare. Jag tror att jag var 19 första gången ”skräcken släpptes in i finrummen”.
Så jag såg ”Drag me to hell” i fredags och den var ändå rätt skön. Det är roligt att se filmer där det märks hur kul de har haft när de gjort den. Men, Shit vad många som hann hylla den innan mig. Jag hade gärna skrivit något själv, alltså i tid och sådär, men mitt biobesök sammanföll med den "tunga helg" som jag var med om i ett tidigare inlägg. Jag var alltså onykter under biobesöket, det var kul men förmodligen sista gången. Alla mellanpartier i handlingen kändes typ som reklamavbrott i en film på teve så jag kollade egentligen bara koncentrerat när zigenartanten spydde galla och fistfuckade Alison Lohman i halsen.
Som upplevelse betraktat var det helt okej, roligt ser jag alltid till att ha när jag dricker. Filmen får betyget fyra. Utifrån antalet scener jag minns.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Äh det var väl ingenting. Jag hade sköljt ner tre roppar med en halvflarra vodka när jag såg El orfanato på Cinema Village i New York. Minns inte en enda sen. Sov hela filmen. Det är vad jag kallar biobesök, till skillnad från dina trötta 2.8:or i ett rövstinkande Bergakungen.
Hunter S. Thompson -light
Post a Comment