Ni tycker inte om att gå på bio. Inte en enda av er.
Amen kom igen, det är ju sant.
Det enda jag hör er muttra om är att folk är fula, att det är så ”trångt”, att idioter som pratar i salongen, prasslar med godispapper och skrattar vid fel tillfällen.
Ja retarderat är vad ni anser det vara. Den stolta biografen har förvandlats till ett underklassigt nöje.
Och visst, jag håller väl med er till viss del. Jag har (om jag minns rätt) skrivit någon krönika om mitt hat mot att behöva lyssna på svenne banans högljudda anti-intellektuella uttalanden i biofåtöljen. Men jag skulle nog hävda att problemet med dagens spretigt ”sociala” bioupplevelse inte ligger i att publiken låter. Nej. Problemet är att de låter för att de inte koncentrerar sig på filmen. . Alltså, missförstå mig rätt: detta ofokuserade beteende är självklart inte det minsta acceptabelt. Men med detta sagt tycker jag inte att alternativet till slappheten måste innebära noll tolerans mot allt annat än absolut tystnad.
Jag kom ganska nyss hem från New York, den där stora staden i landet med presidentvalet ni älskar att engagera er i (Eller hur? ”Barack! Barack!”).
Nä men ni vet: Seinfeld, Sex and the city, Spike Lee. Jamen allt det där ni och jag gillar.
Hur som helst provade jag på att gå på bio i det stora äpplet och blev överraskad. Positivt så.
Inte direkt av filmen i fråga, som hette Iron man, en slags solskensskildring av Amerikas vapenindustri maskerad som harmlöst stöddig seriefiguraction. Nej, det var publiken som imponerade.
De behandlade bioupplevelsen som vore det en regelrätt konsert. De skrek och applåderade när det blev action, de vrålade ut ”YEAH”rop och busvisslade när romantik (eller sexiga ben) blev aktuellt. Det var som om alla skrivit under ett kontrakt att se filmen och reagera på den tillsammans. Men att ändå ge den sin fulla uppmärksamhet.
Jag tror att skillnaden stavas ansvar (well...) genom hängivelse.
I slutet av filmen nämndes den fiktionella counterterroristbyrån S.H.I.E.L.D (också skapad av Marvel comics) i förbifarten, varpå alla i biosalongen brölade och klappade händerna i extatisk igenkänning.
Så vitt jag vet är film den enda konstform där starka känslor av antingen uppskattning eller missnöje är helt tabubelagda.
Vad är egentligen lösningen då? Släppa ljudrummet fritt på alla biografer? Nja. Svenskarna skulle säkert bli svårhanterliga och ”farliga” om de priviligieras med en ny känsloventil. Det skulle lätt kunna gå överstyr. Blir kulturkrock, ungdomsfylla, nej överdos. Och moralpanik med Sivert öholm på en och samma gång.
Förresten tycker ni ju inte ens om att gå på bio, remember?
/Krönilka publicerad i senaste Luleåmagasinet.
PS. Haffa Kleerups platta. Den är clean.
7 comments:
Har sagt det förut och säger det igen: det absolut värsta med bio är alla jävla fascister, om demonstrativt reser sig upp och ryter alternativt lämnar salongen så fort nån andas eller knäcker en bärs. Som kräver total tystnad och intensivt hatar alla levande varelser under, ja, hur lång filmen i fråga nu månde vara. Alltså, de är jordens avskum och jag tycker du (som kan) skulle kampsporta ihjäl varenda en av dem när de på gammalt stortyskt vis yttrar sig nästa gång.
Chops: Amen. Det minsta KV kan göra är att medtaga sin svettiga suspensoar i en (väl tillsluten) plastpåse in case of fascist-emergency.
Det roligaste är att det är värre på pressvisningar. Jag går ju inte längre på bio "som vanligt folk".
På pressvisningar anses det, förutom att äta godis, fult, att sätta sig framför någon annan.
Min suspensoar är i gjutjärn, och luktar nog inte särskilt mycket. Men jag kan ju i så fall ta med den och dänga i skallen på nästa hyshare av skratt. Om jag nu skulle gå på riktig bio inom den senaste tiden. Det skulle vara Indiana Jones dårå. För den pressvisas ju så klart inte i Göteborg. av "säkerhetsskäl"
Bra text!
Har också tänkt på det där att det är helt okej att prata under avgörande scener när man ser på film hemma, men på bio får man inte ens prassla eller hosta.
På Shine A Light var det faktiskt konsertartat i publiken!
Bra krönika. Och jag är en av alla som hatar att gå på bio. Jag hatar också att hyra film. Det hela känns förlegat, lite som att betala för musik.
Det finns en gravt underbyggd norm att filmtittande är någon sorts social gathering. Det är det inte. Det är motsatsen, dvs en introvert handling där man håller käften i två timmar för att lista ut huruvida Tom Cruise kommer rädda världen eller inte.
Thx Joel och Ward. Själv minns jag en tid då Tom Cruise var bartender eller hade föräldrafritt hemma. Det var tider det.
Tom Cruise i FF: Extremt underskattad film. Film är bäst hemma, med folk som avbryter. Stäng biograferna!
Post a Comment