Margot, Cannesrapport & Exfilm: Anti-konventionellt overload

Pretentiösast rubrik hittills? Mycket möjligt. Men då kan jag glädja med att texten som förväntas uppfylla pretentionerna knappast lyckas med sitt uppdrag. Och att den ligger på en lika slarvig, loj och slentriananalyserande nivå som vanligt.



1. Jag såg Noah Baumbachs Margot at the wedding igår och blev helt blown away (Engelska för "Blåst till orgasm" ). Hans förra, Squid and the Whale, höll också på och simma runt i hjärnsubstansen av svåra neuroser hos vita-akademisk-medelklass-newyorkers. Dock kändes inte konflikterna alls lika förväntade i Margot. Det råder knappast någon förvirring att det är fett mer on the edge att låta en vuxen kvinna bajsa på sig, än att låta en skäggig professor få en avsugning av sin 25 år yngre elev.
Filmen utspelar sig ute på landet i föreberedelserna inför ett bröllop. Nicole Kidman spelar Margot som självömkande (när hon möter motargument skriker hon "stop picking on me!") och kall syster till den blivande bruden Pauline. Jack black spelar dennes tilltänkte make som Margot inte har särskilt mycket för: "It's not that he's ugly, he's just completely unattractive"
Tonårsbarnen till de två kvinnorna behandlas av föräldrarna nästan helt utan kärlek, då de vuxna bestämt sig för at vara så blasé det bara går om de ska undvika att bli sårade.
På det hela taget är Margot at the wedding en mycket ovanligare och intressantare film än Baumbachs förra.
Och så är Black bra. Jag tror att ett grattis är på sin plats. Det är nämligen första gången han gjort en rollprestation som inte eldade på ett redan brinnande hat för den lille tjockes grimaser.

2. Dagen därpå besökte jag Göteborgs filmhögskolas visning av examensfilmerna. Fem stycken jävligt olika skapelser som när de flöt i ihop under visningen skapade ett monster. Nae då, men det är som alltid när man buntar ihop flera tunga filmer i en och samma visning en emotionellt lavemangartad effekt som lämnar en lite... tom, efteråt.

Hela eventet öppnades genom en live videofeed till Cannes där många av skolans representanter känslosamt grattade exfilmarna. De passade även på att berätta hur bra det gått för Ruben Östlunds De Ofrivilliga ("folk har gråtit och skrattat här och...").
Den visas i Un certain regard vid årets festival. Jag ser fram emot att se den.

Exfilmerna:

Film nummer ett handlade om ryska gästarbetare med nåt slags bondjobb i Sverige. En flicka som rymt hemifrån Ryssland kommer och hälsar på sin bror. De bor i husvagnar och har det ungefär lika kul som i Ryssland. Dvs inte alls.

Tvåan, London Transfer: Om Sam från Sverige med mellanösternskt utseende och en keps med blommor "så at han inte ska se så farlig ut", glider omkring i London. Ursprungligen för att byta flygplats i sin resa mot Mexiko. Men logistiken krånglas till, och efter ett tag är han är i stor behov av en toalett. Men hans etnicitet försvårar möjligheterna, kanske för att han själv ser fler fördomar än de som existerar i det momentum han finner sig i.

Film nummer tre skildrar ett gäng kids i lägre tonåren som hänger på ett industriområde. De käftar, klipper varandras hår, bråkar och jobbar för att spränga någon form av behållare med konfetti. Varför hänger de där? Det vette fan, men skådespelet är bra och känns verkligen inte som ännu en vuxenskildring av ungdomen.

Fyra, Jonas Eskilssons Maxim är exfilmarnas snyggaste (filmen alltså, även om Jonas också är rätt het).
Fina åkningar med kameran och ett jättefint arbete med färger ramar in en historia om en ung överklassman som återvänder hem. Han knarkar, går på klubb, horar ut sig till en äldre kvinna, hånglar med sin syster och sin bäste killpolare. Mörkt och snyggt. Jonas spelar själv huvudrollen som Maxim.

Fem, Chaque minute: Med en festens inramning går ett antal människor genom olika kriser. En äldre man vittnar fyllepatetiskt om att han stannar i sitt äktenskap av rädsla för det okända i ensamheten. Samtidigt söker en 30 årig backslickdude attraktionbekräftelse från värdens 16-åriga dotter. Hon´, som förstås vill känna sig lite vuxen, hånglar upp backslicken och skryter sedan för polarna.

I alla filmer röks det, ja det röks nåt det sjukaste.

Det var riktigt hög kvalitet egentligen, vilket gör mig glad. Om jag måste kritisera något: Det känns generellt som att det finns lite rädsla för tydlig berättarstruktur och dramaturgi. Typ att filmerna ibland spretar lite väl mycket för att inte göra misstaget att skriva publiken på näsan. Det hade på nåt sätt känts befriande med en Faresk no-brainer också. Men å andra sidan kanske man som filmhöskola gör bra i att nischa sig smalt. Särskilt som världens minsta filmskola.

För er som bor i Göteborg kan ni se exfilmerna den 31:a maj och 1:a juni på hagabion.


Och nu? För att copea med allt det här som inte är Michael Bay?
A-Lo tipsar om gratis Disco värd miljoner.

Ja varsåjävlagoda, era gamar.