Monday, May 26, 2008

Say no to Crack-Rick!



jag såg filmen Tv Junkie. Dokumentär om den resande reportern Rick Kirkham, som själv dokumenterar sitt liv med intima videodagböcker.
Introt är ett snabbt potpurri av Ricks vilda resande, knullande på hotellrum, knarkande med kollegor. Allt svishar förbi rätt snabbt tills han får reda på att hans första barn är på väg. Tempot lugnas ner och Rick börjar reflektera oftare, och ofta kring samma saker "Jag borde inte hålla på med crack cocaine, jag älskar ju min familj..." Och till en början varvas Ricks videobekännelser med konfliklösa hemvideos från födelsedagspartyn och mysiga jular. Tre dagar efter nyårsafton 1996 måste Rick resa till New York där han förstås super och röker crack.

Efter några månader börjar han bråka med sin fru och beter sig nästan som ett barn, ständigt skyller han ifrån sig och vägrar ta ansvar för något av skiten han håller på med. Det är riktigt äckligt när han filmar sin typ fyra årige son mitt under brinnande gräl med frugan och försöker övertyga pojken att allt är mammas fel. "The Police are coming because mommy wants them to take daddy away". Rövhål.
Vad ursäktar egentligen Ricks beteende? Blev framgången och pengarna från alla adrenalinstinna hoppa-fallskärm och intervjua kändisar-reportage för mycket att hantera? Vilken jävla dålig klysha till människa. jag tycker så synd om hans fru Tamy som gång efter gång förlåter honom, inte av dumhet utan bara av kärlek. För visst tror man också som tittare någonstans att han ska shape up sig och skippa skiten, crack liksom. Han borde väl fatta att det inte är någon bra idé?

Det gör han förstås inte.

Hela självutlämningsfaktorn är ganska intresserant, speciellt med tanke på att en film som dokumenterats på samma vis haft premiär i Sverige förra veckan (En enastående studie i mänsklig förnedring). Det blir nästan lite för mycket av handkamerajoxandet. Hela tiden så privat. jag tror att det skapat en större dramatisk effekt om de varvat materialet med Ricks nyhetsreportage. Å andra sidan hade kanske kontrasterna blivit för hårda och då hade man bara hatat Rick, vilket jag iofs nästan gör ändå. Narcissist-Rick gör dock en fin imitation av piff och puff på en julafton innan allt blir shot to shit.
Bra teve, stackars barn.

***

T'änkte på den där Anders Svenssongrejen igen. Alltså, hur fel kan man göra en intervju? Man tar en sportjournalist som inte vet nånting om film, hon intervjuar en fotbollspelare som tycker att Nyckeln till frihet är världens bästa film, så han vet uppenberligen inte ett skvatt heller. Och man intervjuar honom alltså, OM FILM!

Malplaceringsoverload här.

Det är som om jag skulle intervjua en papperslös tiggare om goda italienska viner. För tidningen Slitz.
"Jag minns, en gång när jag och brorsan satte oss i soffan och delade på en tetra prego, det var stort asså"

4 comments:

grovt initiativ said...

jag gillar nyckeln till frihet. bästa film är förstås att ta i men ändå.

KV said...

Jag gillar också den filmen. Jag gillar vinet Prego också.

grovt initiativ said...

min favoritfilm är dock bulworth.

grovt initiativ said...

och jag fattar såklart poängen.