(Äntligen) King of the smalltownhorror

En Gordonsk iaktagelse kring Stephen King är att skräckförfattaren alltid fnular ihop en skitläskig och spännande början med en massa scary stämning. Med vad det nu brukar vara, vardagliga personer i extrema situationer? Och precis när man undrar som mest: "SHIT, hur ska detta sluta?" så slänger han in lite spöken, utomjordingar eller nåt likvärdigt. Ja ni vet, det alltid känns så jävla töntigt och fel. Minns de där köttätande pac-manbollarna med pixliga huggtänder i Langoljärerna?

Prylen är att han gör samma grej med stämningen och sedan det övernaturliga i The Mist. Men, I'll be damned to take over hell - om det inte fungerar för en gångs skull.

En dimma sveper in över småstaden (vad annars?) och ett antal stackars människor barrikaderar sig i ett snabbköp. Utanför finns enorma tentakelmonster, minipterodaktyler och gamla klassiska jättespindlar (som iofs skjuter frätande spindeltråd).
En hunkig farsa med tight jeansröv som målar till vardags är vad vi har att identifiera oss med. Antagonisten i survivaldramat är en fundamentalt religiös knäppkärring som utnyttjar den kollektiva rädslan för att konvertera alla i affären till troende och så småningom mer än så. Kanske är det också därför The Mist är lite mer än bara uuuuga-boga-booga!. Det är inte freaksen ute i dimman som är den otäcka biten. När hunkfarsan med följe bestämt sig för att lämna snabbköpet, men hindras av den krista tokan och hennes nya lärjungar, då känns det mesta ute i dimman som ett barnkalas i jämförelse med att stanna vid kassa två.

Visst är väl skådespeleriet ganska risigt, inte minst från (den oscarvinnande)kvinnan som skriker om domedagen. Men det är väl obligatorium för varje Kingfilmatisering att ha en överspelande dåre. Sheeed, den här kvinnan är en välsignelse i jämförelse med krocketfarsan i teve-The Shining.

Tänk er någonstans mellan original och nyversionen av Dawn of the Dead, zombies utbytta till stora insekter. Då är ni i bollparken. (Förmodligen lite av Carpenters The Fog också, även om jag knappt minns den)

PS. The Mist är ingen picasso, en habil skräckis nästan rakt igenom bara. Men slutet som tydligen insisterats på av regissören Frank Darabont gör den till något riktigt speciellt. Jag tänker inte spoila det, men...wow verkligen.