Rått liv

Film: Råttatouille
Betyg: 4

Det här med att ge ut fyror i betyg till Pixarproduktioner börjar bli som att rada upp Mankell-böcker i bokhyllan: förväntat. Även om jag själv inte tittar på tecknad film tillräckligt ofta, eller läser Mankell för den delen.

Poängen är att även jag måste sålla mig till flocken den här gången. Råttatouille är mycket fin animerad matdramatik.


Remy är trött på att vara en tjuvaktig råtta, bokstavligt talat. Han drömmer om att skapa något med sina känsliga sinnen för smak och lukt, trots att hans far inte helt oväntat opponerar sig. Remys chans vädras när han kommer bort sig och hamnar i Paris och råttkollektivet gör en hastig flytt på grund av en skjutglad tant.

Remy smiter in på en restaurang och där räddar han den tafatte diskpojken Linguini från att fucka upp soppan. Självklart tillåts inte en råtta i köket. Så Remy gömmer sig i Linguinis kockmössa och ger direktiv likt vilken puppetmaster som helst. Maten blir en succe, men sådant föder avundsjuka.

Matkritikern Anton Ego är på förhand filmens mest omtalade element. Att denne framställts så sympatiskt har beskrivits som en orsakerna till filmens framgång hos kritikerna. Själv skriver Ego ödmjukt till sina läsare: "Den bittra sanningen vi måste inse är att vanligt skräp förmodligen är mer meningfull än vår kritik".



Det finns beröringspunkter både i djurrätt och att det är fult att "sälja ut". Men mest är det en ren buddyfilm. En toksnygg sådan bör tillägas.

Jag fick nästan en liten tår i ögat mot slutet. Ofta (till familjefilm) gråter jag bara för att de är dåliga, tårar av ilska och smärta. Men vad gäller tecknad film har jag inte sedan Dumbo lipat av Hollywoodmanipulerad lycka och varit glad över det.

Recension publicerad i NSD 19/10