Ball! Men jag vet fortfarande inte vad den handlar om?

Både Fredrik Strage (för DN) och Johan Wirfält (I sin Rodeoblogg) har tydligen besökt inspelningen av Jesper-Farväl Falkenberg-Ganslandts nya film Apan. Strage har en lång text, Wirfälts är lite kortare. De går ungefär i samma ton. Nytt sätt att använda skådespelare, hemligt, underlig inspelning. Men vad handlar filmen om?

Strage skriver:

"Olle Sarri vet bara att han spelar en körskollärare som heter Krister. Han vandrar in i scen efter scen utan en aning om vad som ska hända."

Hmm en körskolelärare som inte vet vad som ska hända honom. Jag undrar vad det värsta som kan hända en körskolelärare är? Att alla börjar cykla till jobbet? Så måste det ju vara. En värld av plingande cyklar, utan brummande motorer bör vara en körskolelärares vidrigaste mardröm.

"Olle Sarri vaknar på ett badrumsgolv i Stuvsta. Han tittar sig omkring, upptäcker att han har blodfläckar på kläderna. Hans händer är också röda. Nervöst börjar han att skölja dem i handfatet. Sedan höjer han blicken mot spegeln."

Betyder detta att körskoleläraren har tagit saken i egna händer, bokstavligen, och mördat närmsta innehavare av en cykelaffär? För att verkligen gå till roten väljer han säkert han en sån där gammal cykelgubbe som haft sin cykelaffär hela livet. Lagat punka åt ungarna på kvarteret (och i sina kraft dagar belägrad deras mödrar i fikarummet). Olle Sarri har sett hur hans livs verk tagits ifrån honom av den här mannen och bara gått in och spräckt den fina gamle mannens skalle med en förgasare? Det verkar ju vara en fruktansvärd film detta?

Wirfälft bekräftar mina misstankar i sin tolkning: "Det är omöjligt att inte tänka på plötslig, meningslös död i villaidyllen".


Usch jag tänker bara på den där stackars cykelgubben som miste livet efter Olle Sarris brutala vredesutbrott. Dörren bara flög upp och där står en man med en förgasare och kräver hämnd för livets orättvisor. Och han är bara gammal och sätter kaffet och mazarinen i halsen innan livet är över. Mordet är förstås en vettvillig handling.

"På sätt och vis är bilskolläraren Christer en apa som det gått snett för. Jag utforskar en ultranormalitet, kan man säga".

AAh det blir ännu mer tydligt att en sk "ultranormalitet" som bilskoleläraren verkar vara, kommer att flippa i en värld som i hans ögon ockuperas av plingande cykelklockor. Men självklart ångrar han sitt galna dåd:

"En timme senare, medan kören sjunger "Ave verum corpus" och snön faller i tjocka flingor utanför, rinner övertygande tårar på bilskollärarens kinder."

Kan nog bli en råbra film den här, Apan.

Högern är vacker

Varför är jag höger?

För att högern är vacker.

De pratar om människor i termer av starka och insatta. Vi har av de
mest logiska förklaringar allt och allting gemensamt. När jag hör dem
prata om "det starka folket" ser jag deras mun röra sig som
slidväggarna i slow motion, precis innan en orgasm. Pratar de om
individens styrka och uppfinningsrikedom på ett sätt som väcker lust i
mig - ja då vet jag att jag har en moderat framför mig.

Det finns ingenting som motiverar mig mer än högerns skönhet.

mångfaldens, högerkärleken, och kvinnobejakandets skönhet går inte att
ignorera, den har du i fejjan.

Men högerns skönhet, den doftar. Doftar som guldet vid regnbågens slut.

Högerns kärlek är kärlek till människan i stort. Högern är för alla som börjat tro och drömma om människors skönhet...


Sådär. Hur reagerar ni på det här?

Kultur är sånt som kommer från andra länder.

Diggar Karoline Erikssons filmkrönika i dagens svenskan:

"Svenska bios kriterier för ”kvalitet” är alltså att en film är fransk (kultur!) eller bygger på något annat än en superhjälte-serie. Eller att Stellan är med. Han är väl också kultur, typ?"

The Road to nowheres

Vad är en existerande varelse? Vad spelar det för roll om det finns något levande, om man ändå avundas de döda? Att försöka överleva kannibaler och andra våldsamma avskum, för att inte tala om vildmarken och det kalla vädret efter att världen försvunnit, tillsammans med ens fru, är inte ett självklart åtagande. Det kunde till och med fått Sisyfus att skaka på huvudet och mumla "fucking retard..." om inte mannen i fråga haft en son att ta hand om. Omnämnd endast som "The Man" i Cormac McCarthys roman är "papa"-karaktärens arbete från första till sista sidan att hålla sin son undan för en vidrig verklighet i en post-apokalyptisk värld. McCarthy är gubben som i hipsterkulturkretsar numera är känd som "Den där killen som skrev boken till No country for old men" eller möjligtvis "Oprahs nya litterära buttplug" (okej, det myntade jag nu).

Post-Apocgenrens begränsning, att den sedan tidigare är ganska välbekant i sin form efter Max Maxn eller för er som gillar sånt: Fallout. Så några överraskningar, vilket brukar vara sci-figenrens esse, blir det inte. Och now hear dis: Det gör ingenting.
Det blir mycket "göra" och mindre "reflektion" under post-apokalyptiska livsförhållanden. Pojken och hans far samlar, svälter, fryser (meningen "It was very cold" återkommer säkert sex gånger), de gömmer sig för, springer från och vid extremt obehagliga tillfällen slåss de med the badguys. "Bad" som i människoätande alltså.
Att världen i The Road är lika rolig att leva med som ett sönderknullat rövhål kan låta lite grovt, men en värre skildring av en totalt utplånad mänsklig kultur och civilisation har jag inte fått njuta sedan Luc Bessons debutfilm "Den sista striden", som är snäppet värre då till och med språkets förmåga raderats.


Dialogen beskriven är precis som tankarna, praktiska. Mannen och hans son pratar om alla faror som finns, eftersom de konstant är rädda, och pappan försöker att inte berätta om det som en gång fanns. Han är osäker på hur hans son skulle reagera då katastrofvärlden numera är pojkens enda verklighet. McCarthy behöver aldrig stilisera något. När mannen säger "I will never leave you" till pojken har jag ingen anledning att se detta som ickeoriginellt berättande. På samma sätt köper jag helt och hållet känslobeskrivningar av tomhet som "The man stood silent, thinking about his life. Then realized that there was no life to think about. So he want back to the boy" (well, från minnet). Det är fan Apocalyps minimal, och smått genialiskt skulle jag vilja tillägga.
Det är också nice att hela "Vad hände egentligen med hela världen?"-prylen nästintill slopats helt och hållet. Och det är just på grund av nödvändigheten i frågan. Visserligen pratar pappan och pojken vid lägerelden om hur många människor som kan tänkas finnas kvar, varför de aldrig träffar några "Good guys". Men pappan svarar alltid kortfattat på frågor om den gamla världen. Jag tror så här: Han måste till och med ransonera sin tankekraft för att klara av att överleva. Vilken hjälte ändå.

***

Och nu håller de alltså på att filma skiten också. Vilket jag i det här tidiga skedet har blandade känslor inför. Att Charlize Theron har en huvudroll känns oroväckande med tanke på att de enda gångerna hennes karaktär nämns i boken är i korta flashbacks. Att en så stor stjärna som henne castats tyder på att rollen har en ganska stor betydelse, vilket den inte har i boken. VILKET kan bli smetigt.
Regisserar gör doldisen John Hillcoat som petade ihop den ganska innehållslösa Nick Cavewestern "The proposition" för ett par år sedan. Ökenfotot där var förvisso snyggt, men det kanske inte bör tillskrivas Hillcoat?
Äh fan, hoppas att det blir bra.

Och nu: För att jag älskar mina läsare så mycket har jag idag en bonus till er, nämligen en alkoholiserad tants gravt förvirrade filosoferande angående människans existens. Ljudupptagningen gjordes från insidan av en lägenhet vid ett brevinkast genom vilket hon en fredagskväll försökte storma mina vänners lägenhet. Jag tycker att klippet passar här. The Road är djupa råa studier i existensialism, individualism, maktansvar. Om man är ensam på jorden och Gud är död, har man då en större skyldighet att leva vidare? Om inte, när är man berättigad att ge upp och ge efter för sin ibland brinnande deathwish. I sina svåaste stunder ställer mannen i boken sig själv frågor som: Kan man mörda sin egen son med en stor sten, om han hotas att bli källarkyld plockmat för kannibaler?

Och nu lyssnar ni.

Post-hype: Bob Dylanfilmen

Film: I'm not there
Regi: Todd Haynes

Varför läser du recensionen av en film som precis slutat vara intressant? Okej, det är inte sant, men i alla fall precis när snacket dött ut om den? Tja, för att det tar så lång tid innan filmer kommer upp till Luleå. När tidningarna slutat skriva om dem i söder, då skickas de upp. Om detta är medvetet av SF gör jag bäst i att inte spekulera i. Men Norrbotten är helt klart långt ner på deras priolista. Min kompis Nils hade en teori om att filmrullarna transporteras via en gammal man på rullskidor som bär dem i en stor ryggsäck.
Men strunt i det för stunden, nu ska det handla om Bob Dylan.

Få är dem som inte har någon slags relation till mannen vars begrepp idag växt sig större honom. Själv har jag alltid gjort mitt bästa för att undvika att ha en relation till hela konceptet Dylan. Jag tror att en anledning varit den fanatiska geniförklaring som lite obehagligt varit konsensus i de kretsar jag stött på lyssnare av musiken. Aldrig har någon pratat om en Dylansk mellanplatta, nej alla hans verk är gudomliga. Därför har Dylan alltid käns otillgänglig, de enorma mytbildningarna har gjort honom omöjlig att ifrågasätta, och därför ointressant i mitt tycke.
Att se I'm not there är dock raka motsatsen till att bli matad fundamentalistiska musikpreferenser. Todd Haynes har som Todd Solondz gjorde i filmen Palindromes låtit huvudpersonen spelas av ett antal olika skådespelare.
Sex stycken Bob Dylans. Fast de heter alla något annat i filmen, som Robbie Clark, Arthur Rimbaud, eller Jude Quinn. Dessutom gestaltas Dylan under namnet av Woody Guthrie , den legendariske folkmusikern med sloganen ”This machine kills faschists” skrivet på gitarrfodralet. Även som västernförbrytaren Billy The Kid. De levererar sex väldigt oliknyanserade porträtt av en man som (ibland dålig) familjefar, kompromisslös poet, pastor, starfucker av Norman Mailer och kompis med Allen Ginsberg samt obligatoriskt knarksvulten medieprovokatör.

Egentligen är Dylan alltid i någon slags förändring. Förutom gällande rökning typ.



När jag läser på lite förstår jag också att det var på ett liknande sätt som Dylan blev så mystifierad, genom att ständigt byta skepnad. Detta gör honom otacksamt svår att projicera egna värderingar på, något en publik gärna gör när de hittat en idol. Problematik central i I'm not there.
För filmvetare är det här en våt dröm. Stilistiska referenser finns till Godard, Fellini och Bergman. Jag märkte inte av det när jag tittade, men jag kan inte argumentera mot ett fantastiskt snyggt bildberättande.

Själva storyn är skoningslöst icke-linjär och hoppar mellan de olika personerna, som ibland också stöter in i varandra. T ex spelar Heath Ledgers skådespelarkaraktär Robbie huvudrollen i filmen om en känd folksångare, nämligen Christians Bales karaktär Jack rollins. Ett filmgenialiskt ögonblick skapas då Ledger/Robbie under inspelningen av Rollinsfilmen pekar på en billboard av Bale och upprört ropar ”It's all about him now!” Hängde ni med på den? I'm not there begär faktiskt ganska mycket av tittaren. ”Dialog baserad på fraser ur obskyra låtar är det minst extrema” - som svenskans Hynek Pallas skrev i sin recension. Efter halva filmen kände jag mig fortfarande ganska omsprungen. Men när jag vant mig vid kaoset var det på något skruvat sätt logiskt alltsammans.

Ett fejkat dokumentärinslag med Julianne Moore som beskrivande Joan Baez (”And he was always against the establishment”) är en av mina favoritscener. Men bäst är Cate Blanchett som mager, arg, solglasögonsbärande filosof. Och ja, det har ni förstås redan läst om.

Publicerad något förkortad här.

Sötsmakande kontroverser vi minns

Solero shotskontroversen

För ett antal år sedan lanserade glasstillverkaren GB en behållare innehållandes små smaksatta iskulor. De lanserade produkten som "glass" och döpte den till "solero shots". Kanske var tanken att skapa känslan av att äta gammeldags ammunition och detta ur något som påminde om en grov buttplug? Hela konceptet blev dock för mycket att hantera för en stackars pojke som satte en bit av plastlocket i halsen. Högst underligt eftersom det mest praktiska sättet att öppna behållaren var att använda sina händer och inte sina tänder. Hur som orsakade detta ett enormt föräldrauppbåd där produkten krävdes bort från marknaden och GBs chefers huvuden helst skulle serveras på ett silverfat.

Insektsklubbkontroversen

Namnet antyder ett slags disco där folk klär ut sig till Jeff Goldblums fulländade metamorfos Flugan och dansar till den här låten vilket förvisso skulle bli en alldeles egen kontrovers. Men tvärtemot sånt strunt handlade det här om en konfektprodukt jag och mina vänner kom över i unga år. Klubbor som av någon anledning innehöll olika exotiska insekter och omgärdades av sånt där stelnat klubbgegg. Även om Insektsätningen blev ett slags eldprov av manlighet (de som inte svalde var fjollor) var det godisingredienserna själva som orsakade ramaskriet. Det visade sig nämligen att klubborna innehöll skitfarliga färgämnen som i värsta fall kunde orsaka allvarliga inre skador. Insekterna var dock nyttigare än något annat i kiosken.

Nogger blackkontroversen.

Den här minns väl de flesta så jag tänker inte bli så långrandig. Någon blev upprörd över hur nära den här produktens namn liknade ett väldigt laddat uttryck som av KKK-anhängare och Landskronabor används för att beskriva mäniskor med afrikanskt ursprung eller helt enkelt lite mörkare hudfärg.
Det som dock blev tydligt i debatten var att just garderobsrasisterna fick en ursäkt att utöva sin yttrandefrihet utan större protester. Argument som "Pippis pappas kommer alltid att vara negerkung och så är det med den saken!" bemöttes av samhället med unisona hyllningrop och traditionsdårar kunde gapa vidare om att "Jaha men då kan vi väl förbjuda ordet "kaffe" också, det är ju samma som "kaffer" som ockupationsmakten i Afrika använde!"
Nigga please?


Push-popkontroversen

Ursäktar om rubrikerna är vilseledande. För även om denna titel skulle kunna vara löpsedelsrubriken efter en stor knarkrazzia på avenykrogen Push (där gästerna "poppat
allt annat än popcorn") så utspelade sig följande kontrovers också i barndomens chimärtrygga sköte. Barndomen var nämligen en fullständigt livsfarlig tid vilket inte minst blev tydligt när en ung man efter avslutad push-popklubba lekte med lufttunneln som skapades i behållaren och spelade pingpong med plastpluppen som låg därinne. Höljet lossnade förstås och slungades när i pojkens hals som kvävdes svårt.
Åter igen förbjöds vi ungar att inhandla en produkt vi älskade. De lite tuffare kidsen (som jag själv) fortsatte köpa push-pop och leka med döden genom att spela med den där plastbiten i det tubformade fodralet. Med andra ord knullade vi redan då med konventionerna.

Den som aldrig nådde media: Calippokolonialismen

Det fanns två sorters calippo men jag minns bara den bruna colavarianten. I låg ålder användes denna som verktyg i presexuella lekar. Det hela artade sig så att en av pojkarna öppnade calippoisglassen och förde ner den till sitt skrev. Där pressade han ut den avlånga isglassen ut pappfodralet medan en annan av pojkarna stod på knä och "sög av" calippoglassen. Detta var självklart ett sätt att "få sig en del av den andre", ett slags arvskolonialt homgentänkande då Calippon i pojkarnas ögon föreställde en mörkhyad persons monstruöst stora penis. Föreställningen om "den andre" var tydligen inpräntad i våra unga sinnen redan då. Calippon fick symbolisera en tredje part i sexleken, någon vi inte visste så mycket om, men som man i sin naiva hjärna föreställde sig ägde en ohämmad och starkare sexualitet än oss blekfisar. Ja, ni kan ju tänka er vad som hänt om det här hade läckt ut.

Not so 'into' the wild

Know that Sean Penn written/directed/noveladapted/inspiredbytruestory/critically asstossed hikingtrip-movie?
I'm sure you've heard of it, it's starring that kid who fucked Jack Bauers daughter in The girl next door. They were even on Oprah promoting the film and she seemed to have ”lohooved it”.
I'm quite positive you've bumped into descriptions like ”life affirming”, ”celebrating the beauty of natures authenticity” or some equally pretentious bullshit? Yeah well, what it's really about is basically a spoiled twenty-something guy who can't cope with the real world and just takes off, into the wild.
This seems like a perfectly good solution if there'd been a huge draft for a nuclear war going down. However, Chris McCandless (played by Emile Hirsch. the fucker, remember?) does it because he feels trapped and unable to fulfill himself in todays urban and commercial ”society”. An environment where noone can call themselves happy in a real sense (the ones that do, are kidding themselves).
Young douche Chris then proceeds to disown his family, change his name to ”Alexander Supertramp” (da hell?) and sets his sights on Alaska, in search of a greater ”truth”.

Sean Penn said to the press a few months ago that he wanted to redefine the question ”what is the meaning of life” and that we instead should ask ourselves what the meaning of death is. (No, I'm not kidding.)
Penn also stated that people who give negative criticism (In general!) or call Chris an idiot only are jealous of his courage.

...Oooh-kay Sean, one question though, shouldn't you be sitting in a van smoking weed, ordering pizza to class or just carelessly pissing of Mr Hand? You see, saying ”you're just jealous!” might have worked at the age of 6 or in some drugdrenched haze, but adults get to criticize each other if they have different opinions. ”Courage” to do what exactly? Leave everyone who cares about you?

This film wouldn't be such a beerbong filled with mammuthjuice to consume if Sean Penn hadn't insisted on being so fanatically convinced of himself and of Mr Supertramps naive "bravery".

Here are two really interesting qoutes from the movie:

”I think careers are a 20th century invention and I don't want one.” - Chris tells an old man who's trying to talk him out of his trip.

What the fuck do you think your individualistic idea of fulfilling yourself by telling everyone to fuck off is? A good old medieval tradition? Written in the constitution? Oh, wait...

”The core of mans spirit comes from new experiences”

Sure, I'm all for meeting new people and going places I haven't been, experiencing DIFFERENT CULTURES.
Where did Chris go och who did he meet? He went on a really long campingtrip to an abandoned ”magic bus” and ate some bad weeds. Shit, even The Fresh Prince went camping in one episode. It's not a lifechanging experience.
Chris then hung out with some stoney (presumably retarded?) dreadlock-kids by a river, a couple of hippieboomers in a trailerpark, Vince Vaughn with a badly faked accent and finally some old man who cried and wanted to adopt him (Da Fuck!?).
Ayway, I don't have to leave all my possessions and put on a fugly beanie to hang out with a bunch of freaks. I just visit a musicfestivals every summer. But I can't say it's made me any smarter or realizing any greater ”truth” than that camping kills people everywhere.

I think you understand what I'm getting at here. Into the wild is nothing more than boomer propaganda, an forcefull attempt to remystify nature and with Sean Penn covering his ears like a baby unless someone tells him what he wants to hear.
Look, why didn't Chris just take a class in basic wildlife survival? Pherhaps he could've avoided death?
No way José. It wouldn't have been for reals, that's why. And that shit's courage. But I have to hand it to the guy, it takes a couple of blue balls of steel to pass up sweaty trailerparksex in the middle of nowheres with a sixteen year old supermodel.

Kapten Ahab

jag missade pressvisningen av den förmodade retardationsonanin Angel idag, vet inte om jag kommer kunna förlåta mig själv för det. Ingen ironi alltså, jag ville verkligen se den. Se den för att jag visste vilken utmaning det skulle bli att döda den. Alla kommer ju såga den, men jag ville såga den bäst. Sån är jag, lite tävlingslysten. Men nu har min vita val simmat bortom synhåll. Jag står med harpunen höjd över huvudet och stirrar tomt mot horisonten som ett annat jävla fån. Colin Nutley, du läser ju säkert min blogg. Kan du skicka ett recensionsex på VHS?

Fan, annars kanske jag skriver en recension ändå. Även fast jag inte sett den. Det har jag gjort förr. Don't think I won't do it Colin!

Kapitalismens ultraljud

Film: There will be blood

Jag såg den redan förra veckan, två gånger. Och så en gång till idag.
Men när jag försökte snacka om Blood efter första screeningen var jag typ lika stabil i skallen som en midnattssuddande bokreabesökare i jakt på en dålig deckare för 40 kronor mindre än vanligt. Alltså var jag slut, överkörd, visste inte vad jag skulle säga eller skriva. Allt kändes så hårt och djupt att perspektiv och reflexion låg långt bort för mig.

Men så för någon dag sedan kom jag ju på vad allt betydde, filmen är ett ultraljud över kapitalismen!.
Ja, filmen handlar om något stort, men den är skildrad genom ett litet mänskligt perspektiv. Med oljeborrningen som metafor för själva befruktningen fortsätter historien fram tills det är dags för själva födelsen.

Hela anslaget är i princip dialoglöst. Förutom när Daniel hittar sin första bit silver och säger "There She is" på ett kärleksfullt sätt.
På samma sätt som alla andra män som kommer för nära oljan när de är nere i hålet, dör en anonym man i början då han får en stor bjälke i bakhuvudet. Daniel adopterar helt sonika dennes son som sin egen. Oljemannen Daniel Plainview utvecklar sedan i nybyggarkalifornien förusättningarna för oljeborrning. Och herrejävla-Gud vad han hatar sig själv. Daniel Plainview, (spelad av geniet Daniel Day Lewis). Hans hat för sig själv och hans människoförakt drivs endast framåt av hans maniska sökande efter rikedom. Han är förstås aldrig nöjd eller glad, som en äkta karriärspsykopat ska vara även i dagens näringsliv. Fast ett par gånger låter han sig själv visa något som kanske kan tolkas som glädje. Ovan nämnda silverfynd och så precis efter att hans son blivit döv men då oljan sprutar upp ur marken och till slut börjar brinna, "there's an ocean of oil under our feet and I'm the only one that can get to it!" hojtar han och kramar nästan om sin partner.

En man som utger sig för att vara Daniels halvbror Henry dyker upp och låter Daniel visa än mer av sitt sårade själv. Han bekänner sitt människoförakt för sin bror, berättar att han ser det fula hos folk i samma stund som han träffar dem. När han frågar brodern om han inte är likadan? Men får då ett negativt svar och insisterar på att "If it's in me, it's in you". Det är som om han behöver dela med sig av det där tunga mörkret han bär som ett kassaskåp på axlarna.

Det här är egentligen bara att skrapa på ytan av filmens alla fantastiska scener.

Jag är ledsen att behöva meddela detta: men det ser ut som att barnet i din mage blir ett missfall Herr Von Holstein.


PS. Jag är medveten om religionens stora påverkan på handlingen men jag har nog inte tänkt klart än.

Werners dvärgar

Mitt förhållande till Werner Herzog är i bästa fall på bekantbasis. Om man jämför med en vanlig social relation så antar jag att vi skulle kunna prata med varandra på fyllan, kanske ignorera varandra en onsdag på stan. Prylen är att jag bara sett Rescue Dawn, Grizzly Man och Encounters at the end of the world innan jag idag blev inbjuden till en screening av hans gamla tyska Even dwarfs started small från 1970.
Och Jag vet inte om jag kan säga att mitt förhållande till Werner är bättre eller sämre efter filmen.

Det gäller att från början förlika sig med tanken att världen endast är befolkad av dvärgar (vilket förstås betyder något). Ett gäng av dessa är inlåsta på ett fängelse och gör upplopp där de raisar fett med hell resten av filmen. Samtidigt sitter fängelsedirektören inspärrad och försöker desperat att lösa skiten.

För någon med större tillgång fritid än jag själv har för tillfället går det säkert att googla fram någon analys som pekar på referenser till akademiska essäer om "fängelsesamhället" och som kan hitta någon liknelse till Foucaults panoptikon. Men jag har som sagt varken tid eller kraft att göra något sådant.
Vad jag kan berätta är att dvärgarna dödar en sugga genom att köra upp en pinne i munnen på den, att de ghost ridar ute på gården, att de försöker ha sex men att killen inte lyckas klättra upp för att sängen är för hög. Och så leker de med maten.

Överhuvudtaget behandlas djuren i filmen jävligt dåligt. Alltså nu är jag ju ingen vegetarian och kan med gott samvete klyva en blodig stek samtidigt som jag hör hur en kossa skriker i panik någonstans i bakhuvudet, det är inte det saken handlar om. Att låta en dvärg springa omkring i ett rum och kasta hönor omkring sig utan att scenen verkar tillföra något annat, borde väl rimligtvis klassas som djurplågeri? Nåja, det var ju skitlänge sen och ingen kyckling har väl levt lika länge som de där gjort nu, tack vare filmens evighetsfunktion, men ändå.

Jag kan fatta lite av grejjen att liksom vända på alla stekar tillgängliga. Visa att makt handlar om skillnader och att uppror mot makten kan vara nödvändigt men också förvandlas till syftets motsats, dvs förtryck.
Men jag hade svårt att greppa varför dvärgarna var tvungna att bete sig som om de var helt jävla bombade i skallen? för det mesta står de bara och skrattar som ena mongon, annars upprepar de samma ord om och om igen som vore de skvatt galna. Jag tror nog att ambitionsnivån (som en snubbe på imdb också sade) för filmen var ganska högt ställd och blev helt enkelt lite överväldigande för unge Herzog.

Jaja, nu kan jag åtminstone säga att jag utökat mitt kulturella kapital.

Dynan

Igår, på den bästa av filmdagar då jag för aktiviteten var i precis rätt sinnesstämning, alltså lite mosigt bakfull, blev jag inbjuden till en biovisning på Birger Jarlsbion i Majorna. Lokalen från början en gammal föreläsningssal, nu ombyggd till biograf för en liten utvald kulturelit.
Filmen vi ursprungligen skulle se var den japanska Godzilla vs Gigan men av tekniska orsaker sköts denna upp (update kommer) och ersattes istället med David Lynchs Dune från 1984. Det var kul eftersom signaturen "chops" nyligen lämnade följande kommentar på mitt inlägg om Cloverfield: "Fan vad Dune är en underskattad film". Varpå jag lovade att se den och sedan hålla chops personligen ansvarig om det skulle vara så att han rekommenderat en skitfilm. Men chops har förstås helt rätt, Dune är underskattad. Som komedi.
Filmen handlar förvisso om en krydda som gör att människor kan resa i tiden eller nåt. Men det mesta är ganska svårt att hänga med i för någon post-sju öl. Så det bästa för mig var att njuta av humorn som jag många gånger hoppas var avsiktlig.

Stings frisyr på bilden ovan är kombinerat med scenen där han kliver ut och flexar sina muskler efter ett nice ångbad och är i sig ett litet mästerverk, men det finns mycket mer svamp i korgen att laga stuvning på.
Som när skurkarnas Boss, en fetknopp i gulddräkt som svävar ovanför marken och täcks av bölder i ansiktet, bestämmer sig för att dregla ned en fastbunden kvinna. "I have to spit on you, just a little. Oooh so luxurious..." luxurious! Hahaha, vad fan menar han? Eller när Agent Cooper rider triumferande på en sandworm och hans kalufs vajar i ökenvinden till tonerna av gloriösa 80-talsgitarrer.
Hur Lynch kunde kalla den här filmen ett personligt misslyckande är ett mysterium. Humorn är liksom precis den han använder sig av i vanliga fall. Och med det vill jag säga att den är jävligt rolig.



Släkten är värst! Lillayster till Paul Usul Muad'Dib Atreides.

Honest to blog?

Den senaste tiden har en enda ton, som om en man med bara ett finger spelade bastuba, ljudit genom filmkritikvärlden. Tonen av en kollektiv röst som säger "vi gillar det här, det här är bra grejer" har ekat överallt jag vinklat mina långa öron.

De flesta av er har förstås redan sett den. Men nu i helgen har filmen Juno premiär. Den handlar om en 13-årig tjej som blir gravid med en kille i samma skola. Hon (Juno) spelas av den där pedofilmörderskan som skenkastrerade Patrick Wilson i Hard Candy. Pappan till barnet spelas av den där långa töntsöte snubben som sjöng Guess whos "these eyes" acapella i Superbad.
Nu heter ju filmen "Juno", så det är alltså lilltjejen som bär det mesta av lasten (höhö).
Filmen är sådär jättemysigt indiegullig, dialogen är väldigt samtidsrefererande ("what? Honest to blog?") och alla karaktärer är mer eller mindre helt fantastiskt underbara empatiska och fina, snälla, goda människor.

Juno bestämmer sig för att adoptera bort barnet istället för att abortera bort det, vilket var ursprungsplanen. Dock så står en av Junos klasskompisar utanför abortkliniken och mässar på (gullig) asiatisk brytning att "all babies want to get born!". Hon berättar sedan för Juno att hennes foster förmodligen har fingernaglar (medicinsk fakta?) vilket får Juno att fastslå beslutet om att skänka bort barnet. Men Juno som film är naturligtvis ingen pro-life sådan, Åh nej. Den är alldeles för gullig för att vara det, alla är alldeles för snälla och modernt toleranta för att förespråka något sådant barbariskt.
Men det förstås, när en genommysig thédrickaratmosfär fullkomligt stönar fyllt av socialt patos att de presumtiva adoptivföräldrarna verkligen förtjänar sitt föräldraskap, vem i sitt rätta sinnestillstånd skulle då kunna förespråka abort?
Vem indeed, och vem skulle kunna ge Juno något annat än högt betyg med alla sina smala popkulturella passningar?
När Juno hälsar på den blivande adoptivpappan visar det sig att han är en riktigt "skön snubbe" som kan spela en massa instrument och dessutom gillar samma skräckfilmer som henne. Klart att de passar bättre ihop än han och sin jämngamla fru. Klart att han borde bli tillsammans med en 13-åring, it's all good!
Ingen skulle väl kunna motstå scenen när de båda sitter i en soffa och tittar på The "Wizard of Gore" och Juno blir så imponerad att hon snabbt jämför och konstaterar att "This is even better than Suspiria!".
Själv har jag inte sett Wizard of Gore, men enligt imdb verkar det vara en splatterversion av Trollkarlen från Oz som fått 413 votes. En sådan film känns ganska sökt att jämföra med en b-filmsklassiker som Dario Argentos första del i (den snart fulländade!) häxtrilogin. (för övrigt kring 9000 votes). Tror ni någon har räknat ut att många med ett s.k. "filmintresse" villkorslöst kommer älska Juno för den repliken?
You bet att de kommer, eftersom nästan ingen av dem sett Wizard of Gore kommer de anta att Juno har rätt, hon har ju bevisligen bra smak som gillar Suspiria. Liksom.

Men vafan, det kan inte bara vara jag som ser det. Juno fuskar! Referensmanipulation är vad det är, usch.
Men men, är man 13 år gammal med en otajmad bulle i ugnen, en mysigt arbetarklassig VVS-pappa och en hundbesatt styvmamma (strösslad med att den biologiska mamman kallt lämnat familjen. Inte pappan, det hade varit för uppenbart).
Som bor med trivsamt munhuggande harmoni i ett lite bohemiskt suburbia, kan man kanske, kanske ha skaffat sig lite koll på italiensk giallohorror. Men då borde man väl för i helvete ha vett nog att inte adoptera bort ett barn till en torrboll som Jennifer Garner. En annan, men dock astråkigt lillgammal, 13 åring!

Pang i plugget

Bild från Gus van Sants Elephant.








Ursäkta den morbida ordvitsen, men jag har i en dryg vecka försökt få till en sjukt ångestframkallande tenta om några gamla gubbar som heter Barthes och Foucault. kände att jag behövde "lätta på trycket" lite. Men ett fult skämt kommer inte utan ett litet filmrelaterat mystips:

På fredag har nämligen Gus van santfilmen Paranoid Park svensk biopremiär och den är väldigt, väldigt bra.


PS. Såg någon förresten finalen av Pang i plugget? Det logiska slutet hade ju faktiskt varit om Screech till slut kanaliserade alla sina undertryckta aggressioner som ditills staplats på hög och endast fått små utlopp, typ genom yttringar av konstiga läten och diverse pajastricks. Om han liksom dök upp på skolan, i trench, för att sedan blåsa knäskålarna av både Zack och Albert.

Alltså, om man ska tänka rent realistiskt.

90 nu.

Äh, jag orkar inte. Tänkte skriva typ att det är ett jävla tjat på att man ska återuppleva gamla årtionden. 80-talet var faktiskt bara tre år sedan. Det var 2004 och Morrissey spelade på Hultsfredsfestivalen. Det gjorde han också i Roskilde - där alla kunde hans texter och sjöng med i varje rad.

2005/2006 pratade någon nöjesjournalist (minns verkligen inte vem) om att "Än är det inte cool med Ace of base, men snart, snart kommer 90-talet".

Och nu sägs det alltså vara här, 90-talet. Ett årtionde som kommit att bli synonymt med bandet Nirvana, ironi och litteratur av unga sysslolösa män som slarvar bort sig i en storstad. Quentin Tarantino, ecstasy, Juliette Lewis, Blind Melon, ny demokrati, Oasis, Nine inch nails, Fresh prince i Bel air och lustigt nog även gangstarap.
Ett årtionde som också blivit syonymt med Henrik Schyffert, som i Dagens Nyheter tar sina ungdomsår i försvar.

Och såhär i backspegeln kan jag väl tycka om mycket av 90-talet. I alla fall så mycket som någon nu kan gilla en tid man inte direkt deltagit i. Eller hjälpt till att forma kulturen av. Eller ens minns särskilt mycket ifrån. Förutom på efterhand då, i filmerna, musiken och färgen gräset hade när man kollade fotboll på tv.

Efter att redan ha upplevt 80-talet två gånger, och även 60 och 70-talets mode, musik, politik och krig i USA, Vietnam samt en gång i Peter Birros skalle i jobbiga "upp till kamp" känns det här med nostalgi över ytterligare en tidsepok ganska mastigt.

Whale är väl coola fortfarande, "four big speakers" känns vackert i minnet sådär.
Men du, testa busringa till en kinesisk restaurang och boka bord under namnet "knurra". Försök imitera Robert Gustavssons transa, Greger, från Nilecity och titta dig sedan noga omkring efter respons. Du lär inte hitta en som skrattar utanför omklädningsrummet.


Så Hörni, jag vet att Mickey & Mallory är grymt sexiga, men vad säger ni om att leva nu, 2007?
Schulman, Filip & Fredrik, Simpsons på bio, Lantz i P1, Mapei, Hipsterns icke-vara, hängdebatt och export på jeans. Bygg en tidsmaskin och ta mig dit.

Dopning - Ja tack!

Aftonbladets kultursida har haft en artikelserie om sport. Torbjörn Tennsjös text är riktigt trevlig läsning, bland annat om vår dyrkan av övermänniskan.
Den får mig att känna lite skuld för att jag utövar kampsport. Läs här.

Lynch gives me a Woody

Var det verkligen rätt move att dumpa henne?


Jag har aldrig varit någon riktig Woodyfil. Visst, jag har säkert ljugit ett par gånger om hur mycket jag älskar Manhattan. Eller babblat om hur Annie Hall ju anses vara "en av hans bästa." Men jag har ju så klart aldrig sett Manhattan, Inte heller Annie Hall.

Den första Woody Allenfilm jag såg var Radio Days tillsammans med min pappa Duff, och den är fortfarande min favorit. Sedan dess har jag kanske avverkat hälften av kvantitetsmannens feta samling av trivsamma, men i mina ögon rätt mediokra filmer.

När jag sett trailern till David Lynchs Inland Empire ungefär tusen gånger och blivit skitsugen på att se om lite gamla Lynchfilmer så kollade jag av någon freak-anledning på Woodys Kairos röda ros och Små och stora brott istället. Som jag heller aldrig sett tidigare. Så jag började tänka.
hmmm...båda två gör på sina egna vis Metafilmer...

Min vän Karl Linus lade snyggt fram ett resonemang om att det är ett meningslöst projekt att jaga efter "poänger" i David Lynchs filmer. För det existerar ju inte några poänger eller sensmoraler, annat än våra egna. Däremot, menade Linus, eftersträvar Lynch istället en känsla. Och en känsla som alltid funkar som backdrop till hans filmer är den av att "någonting är lite fel". Jag tyckte att det var en riktigt bra analys.

Även om två killar sitter och käkar lunch på en diner och den ene berättar om sin dröm från natten innan så är något jävligt fucked up med hela scenen. Även om Bill Pullman bara spelar saxofon på en jazzklubb så är det något jävligt olustigt i att svetten sprutar som hos en mentalpatient. Samt att han spelar på instrumentet som om han försökte blåsa upp en luftballong med sina små lungor.



Tänk dig att ständigt stå på en kant, redo att kasta dig framför tunnelbanan. Eller å andra sidan att kliva på en expresshiss till någon schysst utopi där du blir matad med vindruvor av vackra kvinnor varje dag. Den känslan, av att minsta lilla grej kan make or break något storslaget, finns där hos Lynch på ett påträngande sätt. En jävla stress, och således känslan av att "någonting är lite fel" hela tiden.

Det som slog mig efter ett par Woodyfilmer är att hans verk är raka motsatsen. Dvs. en ständig känsla av att "Allt ändå är okej". För även om folk blir mördade, är otrogna, osv. Så finns ingen svindelkänsla. Jag står tryggt kvar med båda fötterna på New Yorks asfalt (eller Londons för den delen). I Woodyland är ingenting riktigt på allvar, "humorn är en översittare" skulle jag ogenerat, kanske något låtsasintellektuellt, vilja formulera mig. För ibland blir ju humorn rätt torr, kall till och med hjärtlös. Som när Woodys karaktär i Små och stora brott staterar att han och hans fru firar ett år utan sex, han minns gott och väl eftersom "det var på Hitlers födelsedag senast".

Och sure, all jazzmusik hjälper förstås att bygga hans imperium harmlösa filmer...

I Lynchland är saker som folk skrattar åt väldigt sällan roliga. Skratt och humor finns i Lynchs filmer, men det är väldigt olika från person till person när och var man känner för att brista ut i skratt. Ibland måste man skratta för att allt är så absurt, till skillnad från hemma hos Woody där skratten är bekväma och ibland nästan pliktskyldiga. Woody är ju som bekant aldrig så rolig att du nyser ut mjölken du käkade till coco-popsen för en vecka sedan. Det är Lynch, även om du ibland inte fattar varför.

En till grej:

Varför verkar David Lynch vara en så sansad, förnuftig och skön kille i alla intervjuer? Varför är han fri från skandaler när Woody enligt egen regi alltid spelar nervös och spattig. Samt gifter sig med Mia Farrows (Hans ex på bilden) adoptivdotter?

Alltså:

Lynch: Sansad snubbe, men gör flummiga och obehagliga verk.
Woody: Spattig och gubbsjuk men gör genomgående behagliga och sansade filmer.
Weird right?


I övrigt har ju Woody hjärtat på USAs eastside och Lynch hos westcoast, coincidence?

Gammalt sista ord i debatten om TTA.

För drygt en månad sedan blossade en pytteliten debatt upp mellan två av NSDs nöjesskribenter. Det handlade om filmen Blades of Glory, genusanalys och The tough alliance med deras testosteronluktande realesefest för A new Chance i Sthlm. Den ene skribenten var Jonas Ahnquist, den andra var jag själv.

Jag vet inte omJonas eller jag själv är särskilt pigga på vår TTA/Blades of Glory-debatt längre. Men jag slarvade runt lite bland dokumenten på jobbet idag. Där hittade jag mitt andra svar och det fjärde inlägget i debatten som förblev opublicerat av NSD. Inlägget har inte ändrats sedan det skrevs för några veckor sedan. Jag kände att det vore lika bra att posta det här för de få som intresserat sig och även ge Jonas en möjlighet att reagera på mitt svar.

Som Jonas skrev i ett mail till mig så är själva diskussionen kanske bara rolig för honom och mig, och kanske två pers till. Jag känner typ en person som heter Anna som följt vår lilla kulturbeef med intresse iaf. Vi har efter att debatten svalnat kommit överens om att det är rätt nice att det babblas lite. Debatter av detta slag strålar ju ofta med sin frånvaro i Norrlandsmedierna.

För att kunna förstå vad diskusen handlar om, börja med att läsa Jonas krönika, sedan mitt svar, och sen Jonas svar på mitt svar. Här kommer det fjärde (men kanske inte sista?) inlägget i debatten om The Tough Alliance.

Ahnquist skriver i NSD 29/5 angående The Tough Alliance :
”Det var någon som skrev att kultur sällan blir bättre än när den har våld flåsande i nacken. Jag håller med om det, nymoralism är inte min grej.”

Okej, Våld i konsten är alltså bra. Men inte om inte kvinnor vill vara med?
Innebär detta att TTA eller deras fans borde känna kollektiv skuld? Det är i min åsikt att kultur ligger i betraktarens ögon och inte tyngs ned av moraliskt ansvar.

"Men det viktiga här är ju att Kristoffer Viita inte erkänner strukturer i samhället som gör att kvinnor känner sig reducerade och inte välkomna i vissa sammanhang."

Jonas har helt rätt, jag erkänner inte de strukturer han pratar om. Kvinnor är välkomna. Jag har, tro det eller ej, träffat tjejer som gillar att "mosha" på hardcorespelningar. Steget till att studsa till TTA borde inte vara långt. När TTA spelade i Göteborg uppskattade en kompis till mig att publiken "var 70% brudar". Så jag köper helt enkelt inte att ett stökigt publikhav som en källa till njutning skulle vara otänkbart för tjejer.

Men hey, jag kan köpa att det kanske känns jobbigt för vissa människor - både kvinnor och män. Men detta är något bra. Konst kan inte göra alla till lags. Annars hade inte fenomenet och musiken varit lika intressant. En viss mått av provokation är nödvändigt när det gäller konst. Annars blir det bara Lasse Åbergs disneytavlor. Tough Alliance motto har som bekant alltid varit att "döda kompromissen".
Carl Reinholdtzon Belfrage skrev i senaste nöjesguiden att TTA ”har en dröm om en perfekt värld, men du är inte välkommen in”. Och däri ligger också något av TTAs storhet. Om upproret inte är något för Ahnquist så är det helt okej med mig. Jag vet inte om det är något för mig heller. Det som fascinerar är om vi överhuvudtaget får vara med och leka?

Kristoffer Viita

DN kulturdebatt

DNs debatt om kommersialismen är grymt intressant. Och finns t ex att läsa här.

Följande stycke är så välskrivet att det skrämmer mig. Ger mig känslan att det snart är dags för alla män att inse sin position, dock när det redan är försent och skrika "We didn't listen!"

"Det manliga livsstilsmagasinet Cafés omslag pryds i april av Sveriges fem just nu mest hajpade affärskvinnor. De är mediernas modeorakel och de poserar nådigt i rollen som medelmannens drömkvinnor. Deras affärsidé? Att ge kvinnorna vad de vill ha: väskor, kläder, paparazzibilder av kändiskvinnor. Varandra.

Det är en ganska tydlig bild av hur mannen numera får nöja sig med skenet av kvinnans åtrå i stället för att vara dess fokus. Han blir en verklig voyeurist. För upplägget är inte som i porrfilmerna, där mannen betraktar två kvinnor som låtsas ha sex med varandra, för hans skull, och så cashar producenten in. I jämförelsevis unga kvinnotidningar som Mama och Family Living är mannen osentimentalt bortrationaliserad. Förekommer han är det som en accessoar bland andra livsstilsmarkörer." skriver Karin Eder-Ekman, Chefredaktör, tidskriften Bang.