Honest to blog?

Den senaste tiden har en enda ton, som om en man med bara ett finger spelade bastuba, ljudit genom filmkritikvärlden. Tonen av en kollektiv röst som säger "vi gillar det här, det här är bra grejer" har ekat överallt jag vinklat mina långa öron.

De flesta av er har förstås redan sett den. Men nu i helgen har filmen Juno premiär. Den handlar om en 13-årig tjej som blir gravid med en kille i samma skola. Hon (Juno) spelas av den där pedofilmörderskan som skenkastrerade Patrick Wilson i Hard Candy. Pappan till barnet spelas av den där långa töntsöte snubben som sjöng Guess whos "these eyes" acapella i Superbad.
Nu heter ju filmen "Juno", så det är alltså lilltjejen som bär det mesta av lasten (höhö).
Filmen är sådär jättemysigt indiegullig, dialogen är väldigt samtidsrefererande ("what? Honest to blog?") och alla karaktärer är mer eller mindre helt fantastiskt underbara empatiska och fina, snälla, goda människor.

Juno bestämmer sig för att adoptera bort barnet istället för att abortera bort det, vilket var ursprungsplanen. Dock så står en av Junos klasskompisar utanför abortkliniken och mässar på (gullig) asiatisk brytning att "all babies want to get born!". Hon berättar sedan för Juno att hennes foster förmodligen har fingernaglar (medicinsk fakta?) vilket får Juno att fastslå beslutet om att skänka bort barnet. Men Juno som film är naturligtvis ingen pro-life sådan, Åh nej. Den är alldeles för gullig för att vara det, alla är alldeles för snälla och modernt toleranta för att förespråka något sådant barbariskt.
Men det förstås, när en genommysig thédrickaratmosfär fullkomligt stönar fyllt av socialt patos att de presumtiva adoptivföräldrarna verkligen förtjänar sitt föräldraskap, vem i sitt rätta sinnestillstånd skulle då kunna förespråka abort?
Vem indeed, och vem skulle kunna ge Juno något annat än högt betyg med alla sina smala popkulturella passningar?
När Juno hälsar på den blivande adoptivpappan visar det sig att han är en riktigt "skön snubbe" som kan spela en massa instrument och dessutom gillar samma skräckfilmer som henne. Klart att de passar bättre ihop än han och sin jämngamla fru. Klart att han borde bli tillsammans med en 13-åring, it's all good!
Ingen skulle väl kunna motstå scenen när de båda sitter i en soffa och tittar på The "Wizard of Gore" och Juno blir så imponerad att hon snabbt jämför och konstaterar att "This is even better than Suspiria!".
Själv har jag inte sett Wizard of Gore, men enligt imdb verkar det vara en splatterversion av Trollkarlen från Oz som fått 413 votes. En sådan film känns ganska sökt att jämföra med en b-filmsklassiker som Dario Argentos första del i (den snart fulländade!) häxtrilogin. (för övrigt kring 9000 votes). Tror ni någon har räknat ut att många med ett s.k. "filmintresse" villkorslöst kommer älska Juno för den repliken?
You bet att de kommer, eftersom nästan ingen av dem sett Wizard of Gore kommer de anta att Juno har rätt, hon har ju bevisligen bra smak som gillar Suspiria. Liksom.

Men vafan, det kan inte bara vara jag som ser det. Juno fuskar! Referensmanipulation är vad det är, usch.
Men men, är man 13 år gammal med en otajmad bulle i ugnen, en mysigt arbetarklassig VVS-pappa och en hundbesatt styvmamma (strösslad med att den biologiska mamman kallt lämnat familjen. Inte pappan, det hade varit för uppenbart).
Som bor med trivsamt munhuggande harmoni i ett lite bohemiskt suburbia, kan man kanske, kanske ha skaffat sig lite koll på italiensk giallohorror. Men då borde man väl för i helvete ha vett nog att inte adoptera bort ett barn till en torrboll som Jennifer Garner. En annan, men dock astråkigt lillgammal, 13 åring!

Gråtfest. Ah, men det är lite på.

Igår var det gråtfest maraton. Det är fan helt perfekt att lägga upp smärtan på en söndag i symbios med all ångest. Jag började dagen med att kolla kortfilmssamlingen Paris Je T’aime. Den var riktigt fin. I Tom Tykwers film blir Natalie Portman kär i en blind kille, och de är båda så fina men ändå så verkar det som om relationen håller på att dö. En skvätt gråt.
Roligt var också att Gus van Sant ALLTID gör filmer med gaytema. Inte lesbiskt heller, det är guy on guy som gäller för old Gus, iofs så minns jag inget gaytema i Last days, hm... I hans inslag här spelar killen från uselfilmen Hannibal Rising en grymt het dude som stöter på en annan snubbe på franska, kruxet är väl att den andre bara förstår engelska.

Lite senare kollade jag A guide to recognizing your saints. En grymt bra historia om en snubbe som växer upp i New York under våldsamma former. Och sedan kommer tillbaka hem för att hälsa på sina gamla vänner och sin sjuka pappa. Det är lite Warriors blandat med Larry Clarks Kids och en nypa Garden State/Elizabethtown (väääldigt liten nypa) men den är mest av allt sin egen film. En brutal film.
Med våld från rivaliserande gäng, våld hemma och psykiskt våld bland polarna. Dialogen förs på ett närmast dokumentärt sätt, folk pratar och skriker i munnen på varandra, men man hänger ändå med utan problem, det är smart fixat. När Robert Downey Jr kommer tillbaka och ska ta hand om sin farsa så får han ett fuck you i princip. Senare sitter han och pratar med sin mamma och hon berättar hur mycket pappan älskar sin son. Gråta gråta gråta. Dessutom har den ett sjukt nice soundtrack. Kiss - New York groove i eftertexterna är fucking galet skön.


Sist ut var Freedom Writers. Den hade allt. Sann historia om en väldigt motiverad lärare som ger sig fan på att hon ska få en klass med ghettoungar att glömma sina olikheter och bara bli vänner och vilja lära sig och allt det där. Allt finns här, Montagen som visar hur en klass som från början aldrig räckte upp handen förändras till en där alla gör det, shiiit en snubbe räcker till och med upp båda sina händer. Det finns smäktande tal om att symboliskt ”utbringa en skål för förändring”. Följt av en scen där en fet kille läser ut sin dagbok om hur han bor i skiten och håller på att bli hemlös men att ”den här klassen fyller honom med hopp”.
När den gamla kvinnan som gömde Anne Frank från nazisterna kommer och föreläser på skolan och en av hoodsen ställer sig upp och säger ”I never had a hero before, but you are my hero” och hon svarar ”No, you are the heroes, your faces are burned in my heart”, ja då har jag kapitulerat för länge sen. Man skulle ju lätt kunna tro att det här är någon Farliga Sinnen/187 eller den där skolfilmen där alla blir ihjälskjutna i slutet med Laurens Fishburne, Livets hårda skola. Det är den väl till viss del också, men Lärarinnan spelad av Hilary Swank är ingen ex-militär som vinner kidsen respekt genom att visa karate i klassrummet. Hon är faktiskt utstuderat löjlig och säger saker som ”My badness” och uttalar Part-ey helt åt helvete. Hon är riktigt tantig och töntig, men hon måste ändå stå upp mot en surkärring i lärarrummet som uppenbarligen föraktar sina elever. Och vägrar ens ge dem böcker för att ”de ritar ju bara i dem”. Kanske känns hon inte som en särskilt trovärdig karaktär alla gånger, men hey det behövs alltid en skurk.