Alltså, jag vet inte med Wes.

The Darjeeling Limited, en berättelse om tre bröder som försöker lära sig att älska varandra igen genom att dra på en "spirituell" (läs hostmedicinsknarkande) tågresa i Indien. Grejen är att, shit, jag gillar ju Wes Andersson, men börjar vi inte kunna det här nu?
Prylfetishismen, bilderna av olika individers statiska sittande (bilden), trasiga familjeband som ska återknytas, lågmält rocksoundtrack? Det blir lite oskönt på samma sätt som i Tarantinos Kill Bill där känslan av att man sett filmen tidigare infann sig ibland.
Visst är det skillnad på ett återkommande registiliskt grepp (som Tarantinos filmande av barfota fötter) och att tillverka en ny förlaga av en gammal film. T ex så var ju Anderssons Life Aquatic också en upprepning av Royal Tenenbaums med sina modemedvetna släktneuroser, men den hade också två saker som Darjeeling limited inte har. Nämligen humor och karaktärer.

Life Aquatic hade Både Bill Murray och Willem Dafoe i röda tofsmössor, den hade också Jeff Goldblum som slår en trebent hund på nosen med en hoprullad tidning, och icke att förglömma: en piratö. Vi slutar där, det räcker liksom. Darjeeling Limiteds skojsamheter är inte lika uppenbara. "Is that my belt?" Frågar Owen Wilson sin bror, spelad av Adrien Brody. "Can I borrow it?" svarar denne då. Den här scenen skulle förmodligen kunna tolkas som "rolig".
Detsamma gäller den när Jason Schwartsman säger "Thank you for using me" till den asheta indiska tågvärlden. Haha! Vilken 180 med könsrollerna, så jävla genuskorrekt men ändå så sexigt! Och så ointressant, förstås. Ungefär på samma nivå ligger humorn i resten av filmen. "Du borde ursäkta dig innan du tar ut din lösa framtand" tycker Adrien Brody om Owen Wilson (märker ni hur jag verkligen inte ens minns vad karaktärerna hette?) och liknande smågnabb är bas för vad jag antar ska vara roligt, eller kanske mest lite soft och "behagligt". Ja, vi säger "behagligt".

Bröderna som karaktärer är generellt sett väldigt lika varandra förutom Wilsons rollperson som (visar det sig) ärvt ett översittaraktigt kontrollbehov från den gemensamma modern. Annars är det Knatte, fnatte och tjatte på ett superdesignat tåg resan igenom. Alla är bittra på livet av olika orsaker och deras tonläge på rösterna låter nästan identiska. Och okej, fine, jag fattar att det handlar om att de egentligen är väldigt lika varandra och att jag som åskådare förväntas mysa mig igenom deras bonding som vi ju vet är för det bästa. Det är helt okej, men både Life Aquatic och Royal Tenenbaums (jag har inte sett Rushmore eller bottlerocket) hade varitt rika galleri av färgstarka bifigurer (jag skulle kunna lista några men ni vet nog vad jag snackar om, annars är det nog inte så stor idé att fortsätta läsa) men "Limited"'s mest intressanta sidokaraktär är en butter konduktör. Och ja, han har turban, så lustigt då. Annars är han mest sur, och det är ju verkligen innovativt, att skapa en sur man med skägg och turban. Fast med ett barnsligt hjärta: han snor ormen och säger att den är död, fast han själv behåller den.
Som ett exempel på att filmen är ganska fokuserad på ytan (underförstått: på bekostnad av innehållet) får också några kända designers ett stort tack i eftetexterna, "Hej Marc Jacobs!" typ.

Men det var då ett jävla insändarskribentgnälligt inlägg det här. Darjeeling är ju ingen dålig film för det, alltså för att den är sämre av Anderssons andra filmer. Eller är den kanske det? Jag vet inte Wes. Och den där förfilmen Chevalier har jag inte sett, så: je ne sais pas.

Update: Med den här texten fyller Goodbye Zebras 400 inlägg.

Honest to blog?

Den senaste tiden har en enda ton, som om en man med bara ett finger spelade bastuba, ljudit genom filmkritikvärlden. Tonen av en kollektiv röst som säger "vi gillar det här, det här är bra grejer" har ekat överallt jag vinklat mina långa öron.

De flesta av er har förstås redan sett den. Men nu i helgen har filmen Juno premiär. Den handlar om en 13-årig tjej som blir gravid med en kille i samma skola. Hon (Juno) spelas av den där pedofilmörderskan som skenkastrerade Patrick Wilson i Hard Candy. Pappan till barnet spelas av den där långa töntsöte snubben som sjöng Guess whos "these eyes" acapella i Superbad.
Nu heter ju filmen "Juno", så det är alltså lilltjejen som bär det mesta av lasten (höhö).
Filmen är sådär jättemysigt indiegullig, dialogen är väldigt samtidsrefererande ("what? Honest to blog?") och alla karaktärer är mer eller mindre helt fantastiskt underbara empatiska och fina, snälla, goda människor.

Juno bestämmer sig för att adoptera bort barnet istället för att abortera bort det, vilket var ursprungsplanen. Dock så står en av Junos klasskompisar utanför abortkliniken och mässar på (gullig) asiatisk brytning att "all babies want to get born!". Hon berättar sedan för Juno att hennes foster förmodligen har fingernaglar (medicinsk fakta?) vilket får Juno att fastslå beslutet om att skänka bort barnet. Men Juno som film är naturligtvis ingen pro-life sådan, Åh nej. Den är alldeles för gullig för att vara det, alla är alldeles för snälla och modernt toleranta för att förespråka något sådant barbariskt.
Men det förstås, när en genommysig thédrickaratmosfär fullkomligt stönar fyllt av socialt patos att de presumtiva adoptivföräldrarna verkligen förtjänar sitt föräldraskap, vem i sitt rätta sinnestillstånd skulle då kunna förespråka abort?
Vem indeed, och vem skulle kunna ge Juno något annat än högt betyg med alla sina smala popkulturella passningar?
När Juno hälsar på den blivande adoptivpappan visar det sig att han är en riktigt "skön snubbe" som kan spela en massa instrument och dessutom gillar samma skräckfilmer som henne. Klart att de passar bättre ihop än han och sin jämngamla fru. Klart att han borde bli tillsammans med en 13-åring, it's all good!
Ingen skulle väl kunna motstå scenen när de båda sitter i en soffa och tittar på The "Wizard of Gore" och Juno blir så imponerad att hon snabbt jämför och konstaterar att "This is even better than Suspiria!".
Själv har jag inte sett Wizard of Gore, men enligt imdb verkar det vara en splatterversion av Trollkarlen från Oz som fått 413 votes. En sådan film känns ganska sökt att jämföra med en b-filmsklassiker som Dario Argentos första del i (den snart fulländade!) häxtrilogin. (för övrigt kring 9000 votes). Tror ni någon har räknat ut att många med ett s.k. "filmintresse" villkorslöst kommer älska Juno för den repliken?
You bet att de kommer, eftersom nästan ingen av dem sett Wizard of Gore kommer de anta att Juno har rätt, hon har ju bevisligen bra smak som gillar Suspiria. Liksom.

Men vafan, det kan inte bara vara jag som ser det. Juno fuskar! Referensmanipulation är vad det är, usch.
Men men, är man 13 år gammal med en otajmad bulle i ugnen, en mysigt arbetarklassig VVS-pappa och en hundbesatt styvmamma (strösslad med att den biologiska mamman kallt lämnat familjen. Inte pappan, det hade varit för uppenbart).
Som bor med trivsamt munhuggande harmoni i ett lite bohemiskt suburbia, kan man kanske, kanske ha skaffat sig lite koll på italiensk giallohorror. Men då borde man väl för i helvete ha vett nog att inte adoptera bort ett barn till en torrboll som Jennifer Garner. En annan, men dock astråkigt lillgammal, 13 åring!