The Darjeeling Limited, en berättelse om tre bröder som försöker lära sig att älska varandra igen genom att dra på en "spirituell" (läs hostmedicinsknarkande) tågresa i Indien. Grejen är att, shit, jag gillar ju Wes Andersson, men börjar vi inte kunna det här nu?
Prylfetishismen, bilderna av olika individers statiska sittande (bilden), trasiga familjeband som ska återknytas, lågmält rocksoundtrack? Det blir lite oskönt på samma sätt som i Tarantinos Kill Bill där känslan av att man sett filmen tidigare infann sig ibland.
Visst är det skillnad på ett återkommande registiliskt grepp (som Tarantinos filmande av barfota fötter) och att tillverka en ny förlaga av en gammal film. T ex så var ju Anderssons Life Aquatic också en upprepning av Royal Tenenbaums med sina modemedvetna släktneuroser, men den hade också två saker som Darjeeling limited inte har. Nämligen humor och karaktärer.
Life Aquatic hade Både Bill Murray och Willem Dafoe i röda tofsmössor, den hade också Jeff Goldblum som slår en trebent hund på nosen med en hoprullad tidning, och icke att förglömma: en piratö. Vi slutar där, det räcker liksom. Darjeeling Limiteds skojsamheter är inte lika uppenbara. "Is that my belt?" Frågar Owen Wilson sin bror, spelad av Adrien Brody. "Can I borrow it?" svarar denne då. Den här scenen skulle förmodligen kunna tolkas som "rolig".
Detsamma gäller den när Jason Schwartsman säger "Thank you for using me" till den asheta indiska tågvärlden. Haha! Vilken 180 med könsrollerna, så jävla genuskorrekt men ändå så sexigt! Och så ointressant, förstås. Ungefär på samma nivå ligger humorn i resten av filmen. "Du borde ursäkta dig innan du tar ut din lösa framtand" tycker Adrien Brody om Owen Wilson (märker ni hur jag verkligen inte ens minns vad karaktärerna hette?) och liknande smågnabb är bas för vad jag antar ska vara roligt, eller kanske mest lite soft och "behagligt". Ja, vi säger "behagligt".
Bröderna som karaktärer är generellt sett väldigt lika varandra förutom Wilsons rollperson som (visar det sig) ärvt ett översittaraktigt kontrollbehov från den gemensamma modern. Annars är det Knatte, fnatte och tjatte på ett superdesignat tåg resan igenom. Alla är bittra på livet av olika orsaker och deras tonläge på rösterna låter nästan identiska. Och okej, fine, jag fattar att det handlar om att de egentligen är väldigt lika varandra och att jag som åskådare förväntas mysa mig igenom deras bonding som vi ju vet är för det bästa. Det är helt okej, men både Life Aquatic och Royal Tenenbaums (jag har inte sett Rushmore eller bottlerocket) hade varitt rika galleri av färgstarka bifigurer (jag skulle kunna lista några men ni vet nog vad jag snackar om, annars är det nog inte så stor idé att fortsätta läsa) men "Limited"'s mest intressanta sidokaraktär är en butter konduktör. Och ja, han har turban, så lustigt då. Annars är han mest sur, och det är ju verkligen innovativt, att skapa en sur man med skägg och turban. Fast med ett barnsligt hjärta: han snor ormen och säger att den är död, fast han själv behåller den.
Som ett exempel på att filmen är ganska fokuserad på ytan (underförstått: på bekostnad av innehållet) får också några kända designers ett stort tack i eftetexterna, "Hej Marc Jacobs!" typ.
Men det var då ett jävla insändarskribentgnälligt inlägg det här. Darjeeling är ju ingen dålig film för det, alltså för att den är sämre av Anderssons andra filmer. Eller är den kanske det? Jag vet inte Wes. Och den där förfilmen Chevalier har jag inte sett, så: je ne sais pas.
Update: Med den här texten fyller Goodbye Zebras 400 inlägg.
7 comments:
jag tror bara att det är hemtenta-veckan som spökar, man kan inte jämföra regissörer och skådisar med sin gamla filmer hela tiden, då suger det ju för någon som gör sin bästa film tidigt, typ som orson welles (och det gick ju jäääävligt bra för honom efter citizen kain)
Nää, att påstå att en hemtenta gjort mig tillfälligt dum i huvudet är naturligtvis inte en tes jag tänker godkänna. Jag vill tro att jag trots betyngande arbetsbörda klarar av att formulera vissa tankar. Kul kuriosa är att jag faktiskt sett den, och tänkt på de här grejerna kring Darjeeling limited långt innan tentan. Men det har som sagt inget med saken att göra. Däremot tycker jag att man visst ska kunna jämföra regissörers tidigare filmer med de aktuella, iaf om det känns som att de bara upprepar sig. Det är förvisso en jävla balansgång då man inte direkt kan kritisera någons "sätt" eller "stil" på hur de gör film. Frågan är väl hur viktiga man anser att förväntningar är? Alltså, vissa går ju på vissa regissörers filmer för att de "måste få höra ett kukskämt" (i Kevin smiths fall typ).
jag menar alltså din sura attityd, studenternas version av lingonveckan.
haha jag tänkte faktiskt exakt samma tanke. Men jag är nog en sån där tjej som hockygrabbar säger "har jämt mens". i så fall.
Har inte sett den här, men generellt har ju hans filmer blivit lite sämre hela tiden. Rushmore är bäst, de efter lite sämre, lite mindre nytt att gilla, även om det gamla är helt ok.
Det är som med Jim Jarmush: Började bra, upprepade sig i oändlighet: svartvitt och Tom Waits i tjugotusen filmer, typ. Fast sen kopm Ghost Dog och Broken Flowers. Och de är ju båda bra. Tror Anderson kan rycka upp sig.
En tes jag kommer på i skrivande stund är att alla de här "nya" (typ 1990 och framåt) filmarna med ett ganska särpräglat bildspråk inte har så mycket mer än just det. De måste få lite substans, växa till sig lite. Eller så blir det Wim Wenders av alltihop, som inte gjort något vettigt överhuvudtaget sedan Himmel över Berlin.
Tänker: Todd Solondz, Hal Hartley, den sortens filmare.
Hmm Ja jag håller med, Dead man var väl inget att hänga i granen direkt. Hans nya har dock potential, åtminstone på skådisfronten: http://www.imdb.com/title/tt1135092/
Solondz är bäst, men han är ju en seg jävel. Typ en film var sjätte år eller nåt? Det finns tydligen "in production info" men då måste man skaffa imdb pro, fat chance. I Palindromes tycker jag att han lyckades rätt bra med att utveckla bildspråket, tidigare har ju hans filmer varit rätt fula, men haft ganska mycket annat som varit engagerande. Hoppas att han fortsätter att utvecklas på båda fronter.
Vad Anderson ska göra nu känns faktiskt väldigt spännande. Antingen gör han samma film en fjärde gång och då bör väl någon märka det? Eller så gör han en riktig helomvändning och gör typ en animerad film med talande lergubbar (med röster av Chloe Sevigny och Peter Sarsgaard).
De andra snubbarna känner jag inte till. Vilka filmer är deras "hits" skulel du uppskatta? Så att man kan vaggas in med lättja liksom?
vafan. skrev ett långt svar men det verkar ha försvunnit. Wenders: Paris Texas, Den amerikanske vännen.
Hartley: Trust, Simple Men Unbelievable Truth, Henry Fool.
De "nya" jag inte nämner vid namn: Squidand the Whale, Little Miss Sunshine, Donnie Darko. Men sen då? Vad gjorde de efter dessa?
Post a Comment