Självklart är det ingen slump, men ändå roligt att jag lyssnar på Pascals garagemangelhit Stort och vackert vars enda text skriks fram: "Jag ska bygga nånting stort och vackert / som jag ska krossa er med", samtidigt skriver jag en filmrecension om ett gigantiskt monster som inleder en förbannad killingspree med att halshugga frihetsgudinnan och bowla skiten ur New Yorks gator med hennes skalle som klot och stadens invånare som ofrivilliga käglor.
Låt oss ta det från början: Ett gäng snygga människor ordnar avskedsfest för en snygg kille som ska flytta till Japan. Den klumpige bästa vännen Hud får i uppdrag att dokumentera kvällen med handkamera. Denna kamera blir publikens ögon och öron resten av filmen på bästa blairwitch/videodagboksmaner. Och precis när festen med sina videofilmade hejdå-hälsningar börjar bli outhärdligt tråkig, och ett berusat relationsråd startar på balkongen av ett gäng killar som kallar varandra "dude" lite för ofta.
DÅ smäller det som fan borta i fjärran.
"Du kanske borde ha lämnat stan lite tidigare", säger Hud till sin bäste polare Rob innan en skyskrapa exploderar i bakgrunden och stresspulsen skruvas upp från Johan Sebastian Bach till Thorsten Flinck på ett par hundradelar. Sedan följer en dryg timmes intensiv kamp för överlevnad och en mission att rädda en tjej på andra sidan stan.
I ärlighetens namn hade nog det mesta känts segt utan handkameragreppet, då själva enormt-monster-är-arg-på-storstaden-grejen inte är särskilt unik. Nu lyckas dock den skakiga närvaron blåsa nytt liv i ett tidigare stendött koncept. För där sitter jag ju, och bryr mig inte om något annat än hur jag ska överleva i kaoset, det är ju jag som är mitt uppe i det, ja så känns det.
Det bästa med Cloverfield är att ingen tid spills åt att skapa någon låtsaslogisk anledning till fetmonstrets plötsliga entre. Ingen sitter i styrelserum och förklarar att varelsen är en produkt av vår dåliga källsortering. Inget trams där militärpolis skriker åt forskaren (som vill lösa problemet på ett humant vetenskaplig sätt), att "we have to nuke the bitch!".
På det direkta tilltalssättet liknar den här rullen Zack Snyders remake på Dawn of the dead från 2004 en hel del. De spelar båda på samma kompromisslösa panik.
Inte ens namnet på filmen förklaras. Cloverfield liksom? Vad är det?
Publicerad här dårå.
7 comments:
Svar från ett inlägg längre ned på: "chops said...
Läste din Cloverfield rec nyss. En annan grym grej är alla teorier som cirkulerar på exempelvis http://www.imdb.com/title/tt1060277/faq
Så här kan jag inte påminna mig att det varit sedan Twin Peaks gick första gången. Kul."
Haha Jag vet! Det är ju skitsmart att låta folk spekulera som dårar. Jag läste att namnet kom till på något helt ohäftigt sätt. Typ manuförfattaren bara hittade på det en dag, tur i alla fall att det inte blev arbetsnamnet "Slusho".
Om du vill ha samma mystiska kringsnack så bör du kolla in första två säsongerna av Lost, chops. Och kanske dn tredje och börja på fjärde, men så långt har jag inte sätt så jag kan inte uttala mig.
Ja. Fast Lost är ju sämst, där går gränsen. För mig alltså, andra få väl dra den var de vill.
Men när vi nu snuddar vid ämnet: fan vad Dune är en underskattad film.
Nää sämst var la ändå att ta i, även om man ofta får vänta typ fem avsnitt på att något ska hända istället för att alla bara pratar om vad som har hänt.
Dune alltså? Inte sett, mest för att jag hade den färdigtankad och klar sedan några veckor men läste då en intervju med Lynch som beskrev filmen som "ett stort misslyckande" så jag lät den ge plats för annat. Dock så minns jag introt som väldigt stämningsfullt. Kanske ska den få en andra chans...
Han tycker väl den är misslyckad för att han inte fick göra sin 7-timmars directors cut-version av den?
den är makalös. en av hans bästa.
Alright man, jag ser om den och håller dig personligt ansvarig om den suger. För övrigt är det JJ. Abrams och Drew Goddard som producerat och skrivit många av Lostavsnitten, som skrivit och producerat Cloverfield, how about that?
How about that? Såg att han Mattias Flink sökt frigång. Man är väl inte nödvändigtvis galen hela livet. Nån gång har man väl förhoppningsvis sonat sina synder.
Jag tar fullt ansvar för Dune, len. Jag har alltid rätt vettu.
Var det inte lite fegt av skaparna att bara slämga in ett monster i New York? Det är juu så ofarligt och tråkigt. Hade de tinte varit bättre om det varit någon slags riktig attack?
Post a Comment