Igår, på den bästa av filmdagar då jag för aktiviteten var i precis rätt sinnesstämning, alltså lite mosigt bakfull, blev jag inbjuden till en biovisning på Birger Jarlsbion i Majorna. Lokalen från början en gammal föreläsningssal, nu ombyggd till biograf för en liten utvald kulturelit.
Filmen vi ursprungligen skulle se var den japanska Godzilla vs Gigan men av tekniska orsaker sköts denna upp (update kommer) och ersattes istället med David Lynchs Dune från 1984. Det var kul eftersom signaturen "chops" nyligen lämnade följande kommentar på mitt inlägg om Cloverfield: "Fan vad Dune är en underskattad film". Varpå jag lovade att se den och sedan hålla chops personligen ansvarig om det skulle vara så att han rekommenderat en skitfilm. Men chops har förstås helt rätt, Dune är underskattad. Som komedi.
Filmen handlar förvisso om en krydda som gör att människor kan resa i tiden eller nåt. Men det mesta är ganska svårt att hänga med i för någon post-sju öl. Så det bästa för mig var att njuta av humorn som jag många gånger hoppas var avsiktlig.
Stings frisyr på bilden ovan är kombinerat med scenen där han kliver ut och flexar sina muskler efter ett nice ångbad och är i sig ett litet mästerverk, men det finns mycket mer svamp i korgen att laga stuvning på.
Som när skurkarnas Boss, en fetknopp i gulddräkt som svävar ovanför marken och täcks av bölder i ansiktet, bestämmer sig för att dregla ned en fastbunden kvinna. "I have to spit on you, just a little. Oooh so luxurious..." luxurious! Hahaha, vad fan menar han? Eller när Agent Cooper rider triumferande på en sandworm och hans kalufs vajar i ökenvinden till tonerna av gloriösa 80-talsgitarrer.
Hur Lynch kunde kalla den här filmen ett personligt misslyckande är ett mysterium. Humorn är liksom precis den han använder sig av i vanliga fall. Och med det vill jag säga att den är jävligt rolig.
Släkten är värst! Lillayster till Paul Usul Muad'Dib Atreides.
3 comments:
Äh, du är ju galen. Jag är inget Sci Fi-homo, så jag skiter helt i den litterära förlagan, det är väl 80 böcker eller nåt, eller andra SF-historier, filmade eller skrivna: jag tycker att den största poängen i filmen är allegorin på islam vs västvärlden, och den sistnämndas stenhårda undergång. Det och när lillasyster Atreides kör Knives out. Jag tycker till och med Sting fyller en funktion, en rolig sådan men ändå. Och så är den extremt snygg. Bästa effekterna i världshistorien. Det var den första film jag hade på video, alltså ej hyrfilm, när jag flyttade hemifrån. Det var 1987. Jag har sett den lätt 40 gånger.
Hah, ja det är fan bara bögar som gillar SF! Äh förlåt, jag tror som sagt att min sinnsstämning påverkade mitt omdöme ganska mycket, jag somnade nog en stund också. Filmen kändes lite som att försöka läsa en skitsvår bok, du vet en sån där man bara öppnar och liksom tittar på texten utan att läsa den. Som sagt, post-sju öl.
fast snygg är den, där är jag med.
Jag vet precis, len. En av de superkrafter jag får när jag är bakis är att jag inte kan begripa text. Kan inte ens läsa söndagsbilagor och sånt. Eller jag kan läsa, men den är inte där, innebörden i det skrivna. Bra kraft, tack Stan Lee.
Men köp Dune på VHS, den kostar kring en tjuga kanske. Se filmen tio gånger till och ring mig sen. Eller din riktiga doktor.
Post a Comment