No country for whorehouse-haircuts

Film: No country for old men
Betyg: 4

Many men, many many many men / Wish death 'pon me/Lord I don't cry no more/Don't look to the sky no more/Have mercy on me".

Så sluddrade 50 cent om hur alla hans fiender var ute efter att sätta skotthål nummer tio-plus i honom.

Den här recensionen har inget med honom att göra. Men likt texten i låten har det drällt av män på biorepertoaren den senaste tiden.

Såhär: om Paul Thomas Andersons There Will Be Blood är en så svart och hårig saga, en om människans vidrigaste sidor, och om Wes Andersons Darjeeling Limited är ett slags Indiska-pyntat kollage av dennes tidigare filmer - då hamnar Oscarälsklingen No country for old men någonstans mittemellan.



Till att börja med handlar den om män, många män.

En helyllecowboy som av en slump hittar en väska full med pengar.

En stöddig, men inte helt kapabel, prisjägare.

En psykopatmördare utan humor som, well, vill ha tillbaka sin väska med pengar ("?wish death ?pon me").

Och förstås en trött, gammal, ja nästan apatisk sheriff som halvhjärtat ska förhindra blodsutgjutelsen ( "?have mercy on me").

Det blir en sjukt nervig jakt resten av filmen som förmodligen innehåller mer våld än någonsin tidigare i en Coenfilm. Och bröderna återanvänder mycket från sina föregående alster: Javier Bardems iskalle psykopat (vars frisyr hämtats från en fotobok över horhusbesökare 1979) är en nystöpt Peter Stormare från Fargo, pengaväskan som bringar trubbel till vardagshjälten är inte helt obekant sedan Big Lebowski och det tjocka obehaget i de tysta, väntande scenerna går att spåra till The man who wasn?t there.

Men Coens lyckas göra något nytt, en egen film av sina egna filmer. De kan trycka till med scener som verkligen lyser upp människans äckligaste sidor. Som när tre unga pojkar säljer en jacka till den förblödande Moss utan att fråga hur han mår. Girigheten härskar i ett hårt land där alla gör varandra illa och de som försöker stoppa det inte orkar eller väntar på en Gud som aldrig kommer.

...Don't look to the sky no more.

Publicerad här dårå.

Dynan

Igår, på den bästa av filmdagar då jag för aktiviteten var i precis rätt sinnesstämning, alltså lite mosigt bakfull, blev jag inbjuden till en biovisning på Birger Jarlsbion i Majorna. Lokalen från början en gammal föreläsningssal, nu ombyggd till biograf för en liten utvald kulturelit.
Filmen vi ursprungligen skulle se var den japanska Godzilla vs Gigan men av tekniska orsaker sköts denna upp (update kommer) och ersattes istället med David Lynchs Dune från 1984. Det var kul eftersom signaturen "chops" nyligen lämnade följande kommentar på mitt inlägg om Cloverfield: "Fan vad Dune är en underskattad film". Varpå jag lovade att se den och sedan hålla chops personligen ansvarig om det skulle vara så att han rekommenderat en skitfilm. Men chops har förstås helt rätt, Dune är underskattad. Som komedi.
Filmen handlar förvisso om en krydda som gör att människor kan resa i tiden eller nåt. Men det mesta är ganska svårt att hänga med i för någon post-sju öl. Så det bästa för mig var att njuta av humorn som jag många gånger hoppas var avsiktlig.

Stings frisyr på bilden ovan är kombinerat med scenen där han kliver ut och flexar sina muskler efter ett nice ångbad och är i sig ett litet mästerverk, men det finns mycket mer svamp i korgen att laga stuvning på.
Som när skurkarnas Boss, en fetknopp i gulddräkt som svävar ovanför marken och täcks av bölder i ansiktet, bestämmer sig för att dregla ned en fastbunden kvinna. "I have to spit on you, just a little. Oooh so luxurious..." luxurious! Hahaha, vad fan menar han? Eller när Agent Cooper rider triumferande på en sandworm och hans kalufs vajar i ökenvinden till tonerna av gloriösa 80-talsgitarrer.
Hur Lynch kunde kalla den här filmen ett personligt misslyckande är ett mysterium. Humorn är liksom precis den han använder sig av i vanliga fall. Och med det vill jag säga att den är jävligt rolig.



Släkten är värst! Lillayster till Paul Usul Muad'Dib Atreides.