Vad är en existerande varelse? Vad spelar det för roll om det finns något levande, om man ändå avundas de döda? Att försöka överleva kannibaler och andra våldsamma avskum, för att inte tala om vildmarken och det kalla vädret efter att världen försvunnit, tillsammans med ens fru, är inte ett självklart åtagande. Det kunde till och med fått Sisyfus att skaka på huvudet och mumla "fucking retard..." om inte mannen i fråga haft en son att ta hand om. Omnämnd endast som "The Man" i Cormac McCarthys roman är "papa"-karaktärens arbete från första till sista sidan att hålla sin son undan för en vidrig verklighet i en post-apokalyptisk värld. McCarthy är gubben som i hipsterkulturkretsar numera är känd som "Den där killen som skrev boken till No country for old men" eller möjligtvis "Oprahs nya litterära buttplug" (okej, det myntade jag nu).
Post-Apocgenrens begränsning, att den sedan tidigare är ganska välbekant i sin form efter Max Maxn eller för er som gillar sånt: Fallout. Så några överraskningar, vilket brukar vara sci-figenrens esse, blir det inte. Och now hear dis: Det gör ingenting.
Det blir mycket "göra" och mindre "reflektion" under post-apokalyptiska livsförhållanden. Pojken och hans far samlar, svälter, fryser (meningen "It was very cold" återkommer säkert sex gånger), de gömmer sig för, springer från och vid extremt obehagliga tillfällen slåss de med the badguys. "Bad" som i människoätande alltså.
Att världen i The Road är lika rolig att leva med som ett sönderknullat rövhål kan låta lite grovt, men en värre skildring av en totalt utplånad mänsklig kultur och civilisation har jag inte fått njuta sedan Luc Bessons debutfilm "Den sista striden", som är snäppet värre då till och med språkets förmåga raderats.
Dialogen beskriven är precis som tankarna, praktiska. Mannen och hans son pratar om alla faror som finns, eftersom de konstant är rädda, och pappan försöker att inte berätta om det som en gång fanns. Han är osäker på hur hans son skulle reagera då katastrofvärlden numera är pojkens enda verklighet. McCarthy behöver aldrig stilisera något. När mannen säger "I will never leave you" till pojken har jag ingen anledning att se detta som ickeoriginellt berättande. På samma sätt köper jag helt och hållet känslobeskrivningar av tomhet som "The man stood silent, thinking about his life. Then realized that there was no life to think about. So he want back to the boy" (well, från minnet). Det är fan Apocalyps minimal, och smått genialiskt skulle jag vilja tillägga.
Det är också nice att hela "Vad hände egentligen med hela världen?"-prylen nästintill slopats helt och hållet. Och det är just på grund av nödvändigheten i frågan. Visserligen pratar pappan och pojken vid lägerelden om hur många människor som kan tänkas finnas kvar, varför de aldrig träffar några "Good guys". Men pappan svarar alltid kortfattat på frågor om den gamla världen. Jag tror så här: Han måste till och med ransonera sin tankekraft för att klara av att överleva. Vilken hjälte ändå.
***
Och nu håller de alltså på att filma skiten också. Vilket jag i det här tidiga skedet har blandade känslor inför. Att Charlize Theron har en huvudroll känns oroväckande med tanke på att de enda gångerna hennes karaktär nämns i boken är i korta flashbacks. Att en så stor stjärna som henne castats tyder på att rollen har en ganska stor betydelse, vilket den inte har i boken. VILKET kan bli smetigt.
Regisserar gör doldisen John Hillcoat som petade ihop den ganska innehållslösa Nick Cavewestern "The proposition" för ett par år sedan. Ökenfotot där var förvisso snyggt, men det kanske inte bör tillskrivas Hillcoat?
Äh fan, hoppas att det blir bra.
Och nu: För att jag älskar mina läsare så mycket har jag idag en bonus till er, nämligen en alkoholiserad tants gravt förvirrade filosoferande angående människans existens. Ljudupptagningen gjordes från insidan av en lägenhet vid ett brevinkast genom vilket hon en fredagskväll försökte storma mina vänners lägenhet. Jag tycker att klippet passar här. The Road är djupa råa studier i existensialism, individualism, maktansvar. Om man är ensam på jorden och Gud är död, har man då en större skyldighet att leva vidare? Om inte, när är man berättigad att ge upp och ge efter för sin ibland brinnande deathwish. I sina svåaste stunder ställer mannen i boken sig själv frågor som: Kan man mörda sin egen son med en stor sten, om han hotas att bli källarkyld plockmat för kannibaler?
Och nu lyssnar ni.
