Innan vi ens kan börja prata om något annat: Oh my god, stördaste sexscenen ever? Ever.
Leonard Cohens raspiga röst får alltså med sin låt Hallelujah lägga bakgrund till ligget som Malin Åkerman och Patrick Wilson genomför i en uggleformad svävare. Som om inte världens mest - ofrivilligt - parodiska soundtrack till sex räcker illustreras orgasmögonblicket genom att svävarens eldkastare sprutar ut en lång stråle eld.
Just det.
Nu. Historien i "Watchmen" bygger på Alan Moores serieroman från 86 och utspelar sig i ett förmörkat 80-tal. Där Nixon är president för tredje gången och sovjets missiler är en knapptryckning bort från att utplåna hela jorden. Superhjältekollektivet Watchmen är en föråldrad klump bittra typer som slutat bekämpa brott. När en av dem, en fascistisk snubbe, "The Comedian", blir mördad blir det startskottet för maskerade misantropen Rorschach att börja gräva i gängets förflutna för att förstå varför någon vill mörda pensionerade superhjältar.
Alan Moore skrev Watchmen delvis som en protest mot den skrupelfria bilden av superhjälten som Jesusgestalt genom att låta sina hjältar vara allt annat än i heroiska . The Comedian skjuter en gravid kvinna i huvudet. Halvguden Dr Manhattan är, efter ett olyckligt vetenskapsexperiment, filosofiskt frånvänd mänsklig empati babblar han i existensiella floskler. Hans tjej Laurie Jupiter (Åkerman) står inte ut med att bli behandlad som en insekt och lämnar den blålysande muskelpaketet för Nite Owl (nämnde Patrick Wilson). Oklart varför eftersom Ugglan mest går omkring hemma och stirrar deppdrömskt på sina tekniska prylar.
I Zack Snyders filmatisering finns många av händelserna från boken kvar. För många. För exakt. Citat är direkt ryckta ur text och sedan inslängda i skådespelarnas munnar.
En voice-over är helt enkelt en sak i en serieroman men blir en annan i film.
Detsamma gäller allt det stiliserade våldet. Snyder kunde inte hålla sina klåfingriga 300-händer borta från att, och här lånar jag ett citat från New York Times, "behandla våldet som en egen ideologi". Om någon blir skjuten i huvudet ska kulan klyva glasögonen på nästippen. En försökt våldtäkt skall initieras med brutal misshandel och nästan fullbordas över ett biljardbord.
Shit. En adaption som gör anspråk på att tillföra en inavlad genre något nytt hade mått bra av mindre distade nu-metalgitarrer och barnprogramskarate i slo-mo.
Alan Moore har för länge sedan bett att slippa se sitt namn från alla filmatiseringar som bygger på hans böcker. Ett smart move med tanke på hur illa de ofta genomförs ("League of extraordinary Gentlemen" någon?).
Filmen "Watchmen" känns tyvärr inte estetiskt nostalgisk utan snarare väldigt daterad. Som en 2000-talsversion av 80-talet, om ni förstår. Fåniga dräkter och repliker är en sak. Extremt övertydliga tidsmarkörer är ännu jobbigare. Ooh nu börjar ett avsnitt av outer limits på teven, får vi se hela introt? Ja.
Fast det är ganska milt om man jämför med Nixons potatisnäsa.
Snyders oförmåga att tolka ursprungsversionen är uppenbar och Moores bok har kallats "ofilmbar". Men jag undrar (håll i er) om originalsagan var särskilt stark från början? Jag orkade inte ens till slutet av boken. Men när jag såg filmslutet kändes själva punchlinen i budskapet så overkligt att Dr Manhattans resa till Mars framstår som rent naturlig. Jordens undergång når ett fett moraliskt antiklimax. Är poängen att alla människor är onda av naturen och att det är bäst att acceptera att alla är fucked?
Watchmen är kanske ett misslyckande i förhållande till sina ambitioner, men filmen är ändå så pass ball i effekter att den aldrig blir tråkig. Hallelujah.
