Självklart är det ingen slump, men ändå roligt att jag lyssnar på Pascals garagemangelhit Stort och vackert vars enda text skriks fram: "Jag ska bygga nånting stort och vackert / som jag ska krossa er med", samtidigt skriver jag en filmrecension om ett gigantiskt monster som inleder en förbannad killingspree med att halshugga frihetsgudinnan och bowla skiten ur New Yorks gator med hennes skalle som klot och stadens invånare som ofrivilliga käglor.
Låt oss ta det från början: Ett gäng snygga människor ordnar avskedsfest för en snygg kille som ska flytta till Japan. Den klumpige bästa vännen Hud får i uppdrag att dokumentera kvällen med handkamera. Denna kamera blir publikens ögon och öron resten av filmen på bästa blairwitch/videodagboksmaner. Och precis när festen med sina videofilmade hejdå-hälsningar börjar bli outhärdligt tråkig, och ett berusat relationsråd startar på balkongen av ett gäng killar som kallar varandra "dude" lite för ofta.
DÅ smäller det som fan borta i fjärran.
"Du kanske borde ha lämnat stan lite tidigare", säger Hud till sin bäste polare Rob innan en skyskrapa exploderar i bakgrunden och stresspulsen skruvas upp från Johan Sebastian Bach till Thorsten Flinck på ett par hundradelar. Sedan följer en dryg timmes intensiv kamp för överlevnad och en mission att rädda en tjej på andra sidan stan.
I ärlighetens namn hade nog det mesta känts segt utan handkameragreppet, då själva enormt-monster-är-arg-på-storstaden-grejen inte är särskilt unik. Nu lyckas dock den skakiga närvaron blåsa nytt liv i ett tidigare stendött koncept. För där sitter jag ju, och bryr mig inte om något annat än hur jag ska överleva i kaoset, det är ju jag som är mitt uppe i det, ja så känns det.
Det bästa med Cloverfield är att ingen tid spills åt att skapa någon låtsaslogisk anledning till fetmonstrets plötsliga entre. Ingen sitter i styrelserum och förklarar att varelsen är en produkt av vår dåliga källsortering. Inget trams där militärpolis skriker åt forskaren (som vill lösa problemet på ett humant vetenskaplig sätt), att "we have to nuke the bitch!".
På det direkta tilltalssättet liknar den här rullen Zack Snyders remake på Dawn of the dead från 2004 en hel del. De spelar båda på samma kompromisslösa panik.
Inte ens namnet på filmen förklaras. Cloverfield liksom? Vad är det?
Publicerad här dårå.
