Gråtfest. Ah, men det är lite på.

Igår var det gråtfest maraton. Det är fan helt perfekt att lägga upp smärtan på en söndag i symbios med all ångest. Jag började dagen med att kolla kortfilmssamlingen Paris Je T’aime. Den var riktigt fin. I Tom Tykwers film blir Natalie Portman kär i en blind kille, och de är båda så fina men ändå så verkar det som om relationen håller på att dö. En skvätt gråt.
Roligt var också att Gus van Sant ALLTID gör filmer med gaytema. Inte lesbiskt heller, det är guy on guy som gäller för old Gus, iofs så minns jag inget gaytema i Last days, hm... I hans inslag här spelar killen från uselfilmen Hannibal Rising en grymt het dude som stöter på en annan snubbe på franska, kruxet är väl att den andre bara förstår engelska.

Lite senare kollade jag A guide to recognizing your saints. En grymt bra historia om en snubbe som växer upp i New York under våldsamma former. Och sedan kommer tillbaka hem för att hälsa på sina gamla vänner och sin sjuka pappa. Det är lite Warriors blandat med Larry Clarks Kids och en nypa Garden State/Elizabethtown (väääldigt liten nypa) men den är mest av allt sin egen film. En brutal film.
Med våld från rivaliserande gäng, våld hemma och psykiskt våld bland polarna. Dialogen förs på ett närmast dokumentärt sätt, folk pratar och skriker i munnen på varandra, men man hänger ändå med utan problem, det är smart fixat. När Robert Downey Jr kommer tillbaka och ska ta hand om sin farsa så får han ett fuck you i princip. Senare sitter han och pratar med sin mamma och hon berättar hur mycket pappan älskar sin son. Gråta gråta gråta. Dessutom har den ett sjukt nice soundtrack. Kiss - New York groove i eftertexterna är fucking galet skön.


Sist ut var Freedom Writers. Den hade allt. Sann historia om en väldigt motiverad lärare som ger sig fan på att hon ska få en klass med ghettoungar att glömma sina olikheter och bara bli vänner och vilja lära sig och allt det där. Allt finns här, Montagen som visar hur en klass som från början aldrig räckte upp handen förändras till en där alla gör det, shiiit en snubbe räcker till och med upp båda sina händer. Det finns smäktande tal om att symboliskt ”utbringa en skål för förändring”. Följt av en scen där en fet kille läser ut sin dagbok om hur han bor i skiten och håller på att bli hemlös men att ”den här klassen fyller honom med hopp”.
När den gamla kvinnan som gömde Anne Frank från nazisterna kommer och föreläser på skolan och en av hoodsen ställer sig upp och säger ”I never had a hero before, but you are my hero” och hon svarar ”No, you are the heroes, your faces are burned in my heart”, ja då har jag kapitulerat för länge sen. Man skulle ju lätt kunna tro att det här är någon Farliga Sinnen/187 eller den där skolfilmen där alla blir ihjälskjutna i slutet med Laurens Fishburne, Livets hårda skola. Det är den väl till viss del också, men Lärarinnan spelad av Hilary Swank är ingen ex-militär som vinner kidsen respekt genom att visa karate i klassrummet. Hon är faktiskt utstuderat löjlig och säger saker som ”My badness” och uttalar Part-ey helt åt helvete. Hon är riktigt tantig och töntig, men hon måste ändå stå upp mot en surkärring i lärarrummet som uppenbarligen föraktar sina elever. Och vägrar ens ge dem böcker för att ”de ritar ju bara i dem”. Kanske känns hon inte som en särskilt trovärdig karaktär alla gånger, men hey det behövs alltid en skurk.