Last Days

Såg Last Days av Gus van Sant i helgen. En bra film, och en fiktiv historia om Kurt Cobains sista dagar i livet. Precis som i Elephant, en film som utspelar sig under en skoldag ledande fram til en Trenchcoat-mafiamassaker. Så kör Gus på med långa tagningar som till en början verkar helt händelselösa. Men när de sätts i sammanhang blir de viktiga.

Kurt Cobain, eller "Blake" går mest omkring och mumlar deppigt genom hela filmen. Han gömmer sig för sina vänner och sitt band. Han gör ett försök att åka in till en bekant rockklubb men vänder på klacken mitt i ett samtal. Det finns dock scener som "gör" hela filmen.
Som två sekvenser när Blake spelar musik. En sekvens i en mörk studio där han går loss på en akustisk gitarr och en annan som långsamt, långsamt zoomar ut från huset där Blake går loss på alla intrument samtidigt som han skriker ur sig en massa ångest. Ganska starkt, Filmen har för övrigt väldigt bra musik. A capellasången under eftertexterna inte minst.


Helt klart en film du ser ensam, om du nu inte har väldigt toleranta vänner. Eftersom det är så mycket tystnad och lågmälda replikskiften skulle den här filmen omöjligt ens överleva en debatt mellan Popcorn vs chips om en sådan skulle komma igång under filmens något segare partier. För även om bilderna är väldigt vackra som de brukar vara i Van Sants filmer så kanske det inte alltid räcker för att underhålla. Ett exempel på det är Van Sants väldigt snygga Gerry som handlade om två killar som gick vilse i öknen och ja, det var verkligen två killar som var vilse i ca två timmar. ingenting hände liksom, men det var snyggt. I Last days händer det liiite mer iaf.