Efter att ha läst DN-påstans och Pause bloggare få betalt för att skriva om sin favoritglass "Ben & Jerrys" kunde jag förstås lika gärna göra det gratis. Eller, egentligen har jag ju betalat för det, med tanke på att jag faktiskt köpt glassen och skriver här utan lön.
Anyhoo. Jag inhandlade en bunke med den godaste smaken, Chocolate fudge brownie. Chokladglass med asstora bitar av brownie i sig. Till min förvåning läser följande på etiketten: "Vi får våra brownies från ett bageri i New York som hjälper hemlösa få arbetsfärdigheter och bli självförsörjande. Plus att de gör de bästa brownies vi någonsin smakat..."
Ja, det råder förstås ingen tvist om att Browniekunskaper kan leda till massiva karriärsframgångar i USA. Men jag ville ändå veta mer. Själva omtanken för de hemlösa har tydligen varit igång sedan början av 90-talet och startades (åtminstone i Harlem) av tre godhjärtade brokers från Wall Street. Jag började förstås undra hur det gick till när Ben och Jerry hjälpte de hemlösa att bli självförsörjande. Efter lite hjälp av min superkraft journalistik fick jag reda på att året 2004 hade svaret: Genom att använda de hemlösa som reklampelare "The homeless people of Amsterdam could soon be sporting logos on their backs such as Chocolate Fudge Brownie, Phish Food and Chunky Monkey. Nuns running a charity in the city centre have done a deal with the US ice cream company Ben & Jerry's."
Enligt mediamogulen som höll i trådarna för fyra år sedan var alltså de hemlösa väldigt nöjda med jackorna och tyckte inte alls att det var förnedrande (ingen hemlös verkar dock ha blivit tillfrågad i saken) Det här var alltså 2004. Varför har ingen sagt något? Men den största frågan är kanske, nu när det inte längre finns några hemlösa, var kan man få tag på en sån där raffig jacka i vintage?
För ett antal år sedan lanserade glasstillverkaren GB en behållare innehållandes små smaksatta iskulor. De lanserade produkten som "glass" och döpte den till "solero shots". Kanske var tanken att skapa känslan av att äta gammeldags ammunition och detta ur något som påminde om en grov buttplug? Hela konceptet blev dock för mycket att hantera för en stackars pojke som satte en bit av plastlocket i halsen. Högst underligt eftersom det mest praktiska sättet att öppna behållaren var att använda sina händer och inte sina tänder. Hur som orsakade detta ett enormt föräldrauppbåd där produkten krävdes bort från marknaden och GBs chefers huvuden helst skulle serveras på ett silverfat.
Insektsklubbkontroversen
Namnet antyder ett slags disco där folk klär ut sig till Jeff Goldblums fulländade metamorfos Flugan och dansar till den här låten vilket förvisso skulle bli en alldeles egen kontrovers. Men tvärtemot sånt strunt handlade det här om en konfektprodukt jag och mina vänner kom över i unga år. Klubbor som av någon anledning innehöll olika exotiska insekter och omgärdades av sånt där stelnat klubbgegg. Även om Insektsätningen blev ett slags eldprov av manlighet (de som inte svalde var fjollor) var det godisingredienserna själva som orsakade ramaskriet. Det visade sig nämligen att klubborna innehöll skitfarliga färgämnen som i värsta fall kunde orsaka allvarliga inre skador. Insekterna var dock nyttigare än något annat i kiosken.
Nogger blackkontroversen.
Den här minns väl de flesta så jag tänker inte bli så långrandig. Någon blev upprörd över hur nära den här produktens namn liknade ett väldigt laddat uttryck som av KKK-anhängare och Landskronabor används för att beskriva mäniskor med afrikanskt ursprung eller helt enkelt lite mörkare hudfärg. Det som dock blev tydligt i debatten var att just garderobsrasisterna fick en ursäkt att utöva sin yttrandefrihet utan större protester. Argument som "Pippis pappas kommer alltid att vara negerkung och så är det med den saken!" bemöttes av samhället med unisona hyllningrop och traditionsdårar kunde gapa vidare om att "Jaha men då kan vi väl förbjuda ordet "kaffe" också, det är ju samma som "kaffer" som ockupationsmakten i Afrika använde!" Nigga please?
Push-popkontroversen
Ursäktar om rubrikerna är vilseledande. För även om denna titel skulle kunna vara löpsedelsrubriken efter en stor knarkrazzia på avenykrogen Push (där gästerna "poppat allt annat än popcorn") så utspelade sig följande kontrovers också i barndomens chimärtrygga sköte. Barndomen var nämligen en fullständigt livsfarlig tid vilket inte minst blev tydligt när en ung man efter avslutad push-popklubba lekte med lufttunneln som skapades i behållaren och spelade pingpong med plastpluppen som låg därinne. Höljet lossnade förstås och slungades när i pojkens hals som kvävdes svårt. Åter igen förbjöds vi ungar att inhandla en produkt vi älskade. De lite tuffare kidsen (som jag själv) fortsatte köpa push-pop och leka med döden genom att spela med den där plastbiten i det tubformade fodralet. Med andra ord knullade vi redan då med konventionerna.
Den som aldrig nådde media: Calippokolonialismen
Det fanns två sorters calippo men jag minns bara den bruna colavarianten. I låg ålder användes denna som verktyg i presexuella lekar. Det hela artade sig så att en av pojkarna öppnade calippoisglassen och förde ner den till sitt skrev. Där pressade han ut den avlånga isglassen ut pappfodralet medan en annan av pojkarna stod på knä och "sög av" calippoglassen. Detta var självklart ett sätt att "få sig en del av den andre", ett slags arvskolonialt homgentänkande då Calippon i pojkarnas ögon föreställde en mörkhyad persons monstruöst stora penis. Föreställningen om "den andre" var tydligen inpräntad i våra unga sinnen redan då. Calippon fick symbolisera en tredje part i sexleken, någon vi inte visste så mycket om, men som man i sin naiva hjärna föreställde sig ägde en ohämmad och starkare sexualitet än oss blekfisar. Ja, ni kan ju tänka er vad som hänt om det här hade läckt ut.
