För drygt en månad sedan blossade en pytteliten debatt upp mellan två av NSDs nöjesskribenter. Det handlade om filmen Blades of Glory, genusanalys och The tough alliance med deras testosteronluktande realesefest för A new Chance i Sthlm. Den ene skribenten var Jonas Ahnquist, den andra var jag själv.
Jag vet inte omJonas eller jag själv är särskilt pigga på vår TTA/Blades of Glory-debatt längre. Men jag slarvade runt lite bland dokumenten på jobbet idag. Där hittade jag mitt andra svar och det fjärde inlägget i debatten som förblev opublicerat av NSD. Inlägget har inte ändrats sedan det skrevs för några veckor sedan. Jag kände att det vore lika bra att posta det här för de få som intresserat sig och även ge Jonas en möjlighet att reagera på mitt svar.
Som Jonas skrev i ett mail till mig så är själva diskussionen kanske bara rolig för honom och mig, och kanske två pers till. Jag känner typ en person som heter Anna som följt vår lilla kulturbeef med intresse iaf. Vi har efter att debatten svalnat kommit överens om att det är rätt nice att det babblas lite. Debatter av detta slag strålar ju ofta med sin frånvaro i Norrlandsmedierna.
För att kunna förstå vad diskusen handlar om, börja med att läsa Jonas krönika, sedan mitt svar, och sen Jonas svar på mitt svar. Här kommer det fjärde (men kanske inte sista?) inlägget i debatten om The Tough Alliance.
Ahnquist skriver i NSD 29/5 angående The Tough Alliance :
”Det var någon som skrev att kultur sällan blir bättre än när den har våld flåsande i nacken. Jag håller med om det, nymoralism är inte min grej.”
Okej, Våld i konsten är alltså bra. Men inte om inte kvinnor vill vara med?
Innebär detta att TTA eller deras fans borde känna kollektiv skuld? Det är i min åsikt att kultur ligger i betraktarens ögon och inte tyngs ned av moraliskt ansvar.
"Men det viktiga här är ju att Kristoffer Viita inte erkänner strukturer i samhället som gör att kvinnor känner sig reducerade och inte välkomna i vissa sammanhang."
Jonas har helt rätt, jag erkänner inte de strukturer han pratar om. Kvinnor är välkomna. Jag har, tro det eller ej, träffat tjejer som gillar att "mosha" på hardcorespelningar. Steget till att studsa till TTA borde inte vara långt. När TTA spelade i Göteborg uppskattade en kompis till mig att publiken "var 70% brudar". Så jag köper helt enkelt inte att ett stökigt publikhav som en källa till njutning skulle vara otänkbart för tjejer.
Men hey, jag kan köpa att det kanske känns jobbigt för vissa människor - både kvinnor och män. Men detta är något bra. Konst kan inte göra alla till lags. Annars hade inte fenomenet och musiken varit lika intressant. En viss mått av provokation är nödvändigt när det gäller konst. Annars blir det bara Lasse Åbergs disneytavlor. Tough Alliance motto har som bekant alltid varit att "döda kompromissen".
Carl Reinholdtzon Belfrage skrev i senaste nöjesguiden att TTA ”har en dröm om en perfekt värld, men du är inte välkommen in”. Och däri ligger också något av TTAs storhet. Om upproret inte är något för Ahnquist så är det helt okej med mig. Jag vet inte om det är något för mig heller. Det som fascinerar är om vi överhuvudtaget får vara med och leka?
Kristoffer Viita
