Friday, April 4, 2008

Post-hype: Bob Dylanfilmen





Film: I'm not there
Regi: Todd Haynes

Varför läser du recensionen av en film som precis slutat vara intressant? Okej, det är inte sant, men i alla fall precis när snacket dött ut om den? Tja, för att det tar så lång tid innan filmer kommer upp till Luleå. När tidningarna slutat skriva om dem i söder, då skickas de upp. Om detta är medvetet av SF gör jag bäst i att inte spekulera i. Men Norrbotten är helt klart långt ner på deras priolista. Min kompis Nils hade en teori om att filmrullarna transporteras via en gammal man på rullskidor som bär dem i en stor ryggsäck.
Men strunt i det för stunden, nu ska det handla om Bob Dylan.

Få är dem som inte har någon slags relation till mannen vars begrepp idag växt sig större honom. Själv har jag alltid gjort mitt bästa för att undvika att ha en relation till hela konceptet Dylan. Jag tror att en anledning varit den fanatiska geniförklaring som lite obehagligt varit konsensus i de kretsar jag stött på lyssnare av musiken. Aldrig har någon pratat om en Dylansk mellanplatta, nej alla hans verk är gudomliga. Därför har Dylan alltid käns otillgänglig, de enorma mytbildningarna har gjort honom omöjlig att ifrågasätta, och därför ointressant i mitt tycke.
Att se I'm not there är dock raka motsatsen till att bli matad fundamentalistiska musikpreferenser. Todd Haynes har som Todd Solondz gjorde i filmen Palindromes låtit huvudpersonen spelas av ett antal olika skådespelare.
Sex stycken Bob Dylans. Fast de heter alla något annat i filmen, som Robbie Clark, Arthur Rimbaud, eller Jude Quinn. Dessutom gestaltas Dylan under namnet av Woody Guthrie , den legendariske folkmusikern med sloganen ”This machine kills faschists” skrivet på gitarrfodralet. Även som västernförbrytaren Billy The Kid. De levererar sex väldigt oliknyanserade porträtt av en man som (ibland dålig) familjefar, kompromisslös poet, pastor, starfucker av Norman Mailer och kompis med Allen Ginsberg samt obligatoriskt knarksvulten medieprovokatör.

Egentligen är Dylan alltid i någon slags förändring. Förutom gällande rökning typ.



När jag läser på lite förstår jag också att det var på ett liknande sätt som Dylan blev så mystifierad, genom att ständigt byta skepnad. Detta gör honom otacksamt svår att projicera egna värderingar på, något en publik gärna gör när de hittat en idol. Problematik central i I'm not there.
För filmvetare är det här en våt dröm. Stilistiska referenser finns till Godard, Fellini och Bergman. Jag märkte inte av det när jag tittade, men jag kan inte argumentera mot ett fantastiskt snyggt bildberättande.

Själva storyn är skoningslöst icke-linjär och hoppar mellan de olika personerna, som ibland också stöter in i varandra. T ex spelar Heath Ledgers skådespelarkaraktär Robbie huvudrollen i filmen om en känd folksångare, nämligen Christians Bales karaktär Jack rollins. Ett filmgenialiskt ögonblick skapas då Ledger/Robbie under inspelningen av Rollinsfilmen pekar på en billboard av Bale och upprört ropar ”It's all about him now!” Hängde ni med på den? I'm not there begär faktiskt ganska mycket av tittaren. ”Dialog baserad på fraser ur obskyra låtar är det minst extrema” - som svenskans Hynek Pallas skrev i sin recension. Efter halva filmen kände jag mig fortfarande ganska omsprungen. Men när jag vant mig vid kaoset var det på något skruvat sätt logiskt alltsammans.

Ett fejkat dokumentärinslag med Julianne Moore som beskrivande Joan Baez (”And he was always against the establishment”) är en av mina favoritscener. Men bäst är Cate Blanchett som mager, arg, solglasögonsbärande filosof. Och ja, det har ni förstås redan läst om.

Publicerad något förkortad här.

10 comments:

Ward said...

Klippte de bort inledningen eller var det ditt val? För om det stämmer, vilket jag inte har en aning om, borde väl NSD publicera det med liv och lust, i hopp om att skapa någon form av debatt.

Angående Dylan håller jag till fullo med om dina åsikter rådande hans mytbildning. En tillåts inte i kulturkretsar ha en nyanserad bild av honom, utan måste förhålla sig till extremerna, precis som med alla de verkligt jävla jättestora (Elvis, Beatles). Varför är det så Stoffe?

Nils said...

Ni snackar båda "out of your asses", det är klart att Bob dylan gjorde skitskivor (slow train? knocked out loaded?) Men allt det glöms bort för att hans bästa verkligen är DET BÄSTA.

KV said...

Verkar som att du missförstått Nils. Vad jag menade är precis vad du ger exempel på, fundamentalistisk kärlek. "okej han gjorde några dåliga skivor men han är ändå BÄST". Jaha liksom, vad ska jag svara på det? Nej?

Sen sa jag inte att han aldrig gjort några dåliga skivor, jag förklarar ju i inledningen att jag inte haft nån relation till Dylan. Jag pratar om hur folk alltid beskriver honom, som du gör nu.
Den typen av konsensus som jag stött på och ändå finns tror jag att du också har svårt för. Eller hur många gånger har du inte ogillat att en film eller artist bara hyllas unisont. Juno är ett färskt exempel.

N said...

Jag hade lite svårt för den här meningen:

"Aldrig har någon pratat om en Dylansk mellanplatta, nej alla hans verk är gudomliga"

Klart människor inte pratar om hans kassa skivor, de är bara inte värda att prata om, men hans bästa skivor har ju förändrat popmusik 4-ever.

äh glöm att jag sade nåtot.

Kristoffer Viita said...

Ward: Jaa, fast kanske resonerar de att en recension inte ska vara ett debattinlägg, åtminstone inte om det inte finns textutrymme. fast kanske är det där ett uppslag på en krönika?

Nils: mm okej, fast det där är ju ingen som sagt. Notera avsaknade av citationstecken. Det är mer en attityd. Att de som lyssnar på och är med i klubb Dylan typ skulle stena en kritker. Ergo: Dylan är gud och INGEN kan göra det han gjort.
Det var ju det som var så bra med Haynes film, att Dylan visade sig vara så väldigt mänsklig.

Anonymous said...

Allt du skriver är fel och du kan inget om bob dylan, släpp det.

Anonymous said...

Filmen "I'm not there" visar allt annat än den sanna Dylan, utan abra de extrema "dylans".

Kristoffer Viita said...

Väldigt känsligt det här förstår jag. Särskilt för människor som läser in saker som jag inte ens vart i närheten av att ha skrivit.

Var har jag t ex påstått at I'm not there skildrar den "sanne Dylan"?
Och nej, jag kan inte särskilt mycket om Bob, vilket jag också förklarar i början av inlägget, konstigt att en text kan väcka sådana reaktioner för någon som inte ens verkar ha läst den.

Skarpsinniga argument som "allt du skriver är fel" behöver naturligtvis inte bemötas utan står starkt på sina egna ben.

Anonymous said...

Dylan's "Memoarer" utkom för mer än två år sedan och nog framstod han som mer än "mänsklig" i den boken. Enligt min uppfattning bestäms dess angelägenhet av helt andra faktorer än läsarens grad av Dylan-dyrkan. Intresse för människorna, samhället, konsten och konstnärens vilkor, bland annat. Läs den och bilda dig en uppfattning av mannen bortom ikoniserandet, om det är det som krävs för att du skall kunna närma dig musiken.

aSf

KV said...

Läsa boken? Jag har ju precis sett filmen.